Vargatider

Karl M Lindquist i Buggamåla: Då vargar fanns i Sverige fick alla människor och djur hållas inomhus då vargflockarna kom. En finne erbjöd sig att visa ut alla vargar från Sverige på 100 år, om myndigheterna ville betala honom en stor summa pengar. För att bli trodd och visa sin kraft ritade han en cirkel på ena gaveln av en ladugård på Holmamåla gård. I cirkeln stack han en kniv. En varg kom fram och luktade på kniven i cirkeln och stöp och dog genast.

En tiggargumma, som kom förbi en varggrop med en varg och en räv i, var så nyfiken att titta att hon föll ner i gropen, då hon lutade sig över den. Vargen rörde henne inte. Hon tog fram ett paket med bröd och gav vargen samtidigt som hon sa: –Ni, gamle far, ska ha mjukt bröd, men mickel får äta hårt.

Emil Pettersson i Långemåla: Min farfar Håkan Månsson hade en ko i hagen. Kon kom hem, hoppade över halvdörren och in i ”fästan” med ett gapande sår på ena sidan halsen, riven av varg men lyckades komma ifrån den.

Per Larsson i Rörsmåla: På ett ställe fick en tjur en varg på hornen mot en trädstam. Tjuren hade en väldig rädsla för vargen och vågade inte släppa utan stod där med vargen på hornen mot stammen i tre dygn innan det kom folk och hjälpte honom. Då var vargen nästan död, han rörde sig lite till en början.

Karl Fransson i Ledja: I hagarna såg jag i min barndom hur vargar åkt på hasorna nerför branta stup och backar i snön. Så sent som 1864, då jag gick och läste, såg jag vargspår i snön i Kuleryd. Spåren gick söderut. Folk trodde, att vargarna skulle gå ner till havet och dricka saltvatten innan de parade sig.

Vilhelm Andersson i Ledja: De gamla trodde, att regeringen hade en man som var trollkunnig och gick omkring i landet och samlade ihop vargarna – han hade makt över dem – och ledde dem över till Ryssland.

 

Hitta aktivitet

Se alla aktiviteter