En gammal rödebybo minns…

Min farfar var en av byns första skollärare. Dessutom ägde han kvarn och såg. I familjen föddes tolv barn. Min far var näst äldst.

Han for till Amerika omkring 1900 och bodde först i New York. Hans första jobb blev att gräva gravar. En grannflicka, som han gått i skolan tillsammans med hemma i Rödeby, arbetade sedan en tid i en miljonärsfamilj i New York. Han sökte upp henne, de fattade tycke för varandra, gifte sig och flyttade inåt landet, till Blue Island i Illinois. Min far, som var en duktig snickare, började tillsammans med ett par kompanjoner bygga hus och affärerna gick bra.

Tre pojkar föddes i Blue Island. Jag var yngst. När jag var fyra år flyttade vi tillbaka till Sverige, där mina föräldrar bl a i 25 år drev en lantaffär med tillhörande litet jordbruk i Harstorp. Därefter byggde de sig ett hus på Mo och där dog min far 1953. Mor sålde huset några år senare till en släkting.

Min fyra år äldre bror började skolan här utan att kunna ett ord svenska, men han klarade sig bra och i tredje klass rådde läraren honom att söka in till läroverket. Han slutade som docent vid Karolinska Institutet i Stockholm!

Min andre bror blev skeppsgosse vid 15 års ålder. 17 år gammal kom han till flottan, där han tjänstgjorde åt amiralen. Efter några månader på sjön läste han till sjökapten och seglade som sådan i 30 år för Broströmkoncernen.

Själv värvade jag mig 1934 och genomgick underofficersskolan med goda betyg. Därefter arbetade jag som maskinist på olika ubåtar, bl a Ulven, som senare gick under med man och allt. När båten efter lång tid hittades fördes den till docka i Göteborg. Jag var en av de fyra första som gick ner i vraket. Den fasansfulla synen kommer jag aldrig att glömma.

1945 la jag in om avsked för att gå in i handelsflottan. Då visade det sig att ett ämne saknades i mitt betyg. I stället för befälsutövning skulle jag ha läst författningskunskap. Följden blev, att jag fick gå om hela utbildningen, 10 månader! Jag fyllde 30 år dagen före min sjöingenjörsexamen.

Nu bar det ut på världshaven, först med Ostasiatiska kompaniet. Vi gick genom Suez-kanalen bort till Shanghai och Japan och Filippinerna. Varje resa tog 5-6 månader. Sedan gick jag över till tankbåtar, där man tjänade bättre. Jag tog aldrig semester.

1953 var jag hemma och hälsade på. Min far hade legat på Furs sanatorium en tid men var nu fullständigt frisk och stark. En dag mådde han inte riktigt bra, så vi kallade på doktorn. Lite senare samma dag dog han i hjärtinfarkt. Jag tog det mycket hårt och kände, att jag ville bort, så jag lämnade Rödeby.

Av en ren tillfällighet hamnade jag i Australien. Jag hade mönstrat av en tankbåt i London och där träffade jag en styrman, som gått på Australien och tyckte det var ett bra land. Han tyckte jag skulle åka dit och jag nappade på det.

I augusti 1956 kom jag till Melbourne efter en resa om sex veckor. Först jobbade jag på en verkstad, där man reparerade fartyg. Sedan var jag till sjöss ett tag men bodde i Melbourne. Under tiden gifte jag mig.

Jag visste, att det fanns guld- och opalfyndigheter inåt landet och jag var flera gånger där ute och tittade. Efter en tid skildes min fru och jag. Då sålde jag huset och gav mig inåt landet till opalgruvorna i New South Wales.

De första opalerna i Australien hittades 1840, men urbefolkningen, aboriginerna, hade känt till dem sedan urminnes tider. Berömda fyndplatser är Lightning Ridge, 90 mil nordväst om Sidney och Coober Pedy, 100 mil norr om Adelaide. Ibland bor gruvägare under jorden i öppna gruvschakt. Där nere är temperaturen ständigt 23° till skillnad från vid markytan, där det ofta är omkring 40°.

Under 1960- och -70-talen lockades många skandinaver till Australien. De kunde till och med få resan betald, om de förband sig att stanna minst två år. Flera av dessa bosatte sig i Lightning Ridge. Där fanns en stor öppen gruva där brytning skedde helt industriellt, men man arbetade också i liten skala, i par eller smågrupper. I gruvan plockade man upp opaler för ca 250 miljoner kronor mellan 1985 och 1988. De som arbetar på sina egna inmutningar (s k claims) var glada för ett enda litet fynd men levde på hoppet om OPALEN.

Det var hit jag ställde färden.

Opalerna ligger som klumpar, inbäddade i lera. Lerskiktet ligger ca åtta meter under markytan. Först måste man alltså göra ett schakt dit ner. Det kunde innebära 2-3 veckors hårt arbete av två man, en som borrade och grävde och en som vinschade upp. Opalletarna bor oftast i husvagn eller primitiva brädskjul. Jag bodde i husvagn i närheten av min inmutning. Man kunde leasa ett större område i 30 dagar och borra på olika ställen inom det. Såg man spår av opaler märkte man ut hålet och gjorde fler runt omkring. Sedan mutade man in de 2500 kvadratmeter som verkade mest hoppingivande.

Jag träffade en som jobbat där ute 3-4 år och gjort sig en massa pengar. För dem köpte han en stor hyreshuslänga och en järnaffär. Kontant! Men, han hade aldrig betalat någon skatt och när fastigheterna skulle lagfaras undrade myndigheterna var pengarna kom ifrån. Han förlorade allt. Men skam den som ger sig! En dag dök han upp igen i en gammal bil med fru, tre barn i tonåren, två pojkar och en flicka, samt en blind svärfar. De satte upp några pålar på marken och täckte med grenar och löv. Efter en månad hade de fått ihop 10-15000 dollar, ca 50-75000 kronor! En kväll på puben träffade han en man, som ville låna honom 100000, så han kunde skaffa sig en riktig borr. Efter ett tag lämnade han tillbaka de lånade pengarna plus två inmutningar som tack. Hur stora fynd han gjort fick man aldrig veta.

Jag jobbade inte ihop med någon, men jag hade en bekant, som hette Stone. Han hade borr, lastbil, traktor och paddlare. Jag hjälpte honom lite med maskinerna och han borrade lite hål åt mig. Han var bonde från början. Det fanns en massa lerhögar efter dem som tidigare letat opaler i området. I dessa kunde man ibland göra fynd och Stone började med dem. Sammanlagt hittade han nog opaler för 250000 dollar.

Städerna i anslutning till fyndplatserna var inte stora, men där fanns alltid handelsaffär, bank, apotek och polisstation. Ibland kunde de också ha en badbassäng, artesiskt vatten med självtryck, 70 grader varmt, så det gav ingen svalka, precis.

På kvällarna gick man till varandra och grillade. Man tog med sig en T-benstek eller några lammkotletter och några öl. Man åt sällan fisk. Jag vet inte varför. Grillveden bestod av de stenhårda resterna av träd som ätits ur av de vita myrorna. De gick inte att såga eller hugga ner utan man slog dem till marken med hjälp av en traktor och sedan krossade man dem i mindre bitar med slägga. Det blev utmärkt grillkol. Sedan åt man sin köttbit med råstekt potatis. En generator gav lyse. Inga mygg irriterade. Om det regnat fanns det mygg men de försvann när solen gick ner.

Australien hade också rika guldfyndigheter. Den verkliga guldruschen var på 1840-1850-talen. Det var mest kineser som kom och de tog nästan allt som fanns. Idag ska man ha tur om man hittar något. Guldet pressades en gång i tiden i flytande form upp i bergens sprickor. Efterhand slipades bergen av. Stenen och guldet maldes sönder och följde med vattnet som rann nerför sluttningarna och samlades på botten i vattendragen nedanför. Med stora maskiner sugs bottenslammet upp. Sand och vatten silas bort och guldet blir kvar.

När jag tröttnade på Lightning Ridge for jag till gulddistriktet. Där jobbade jag ihop med en dansk som ett slags allt i allo. Han hade börjat med två tomma händer men blev miljonär. Han köpte en inmutning på ett gammalt guldfält uppe i bergen i närheten av staden Orange. Området låg i ett naturreservat, så han fick egentligen inte använda stora verktyg, men han var fräck som en lus. Med maskiner grävde han en tunnel in i en ås tjugo meter från toppen, där den gamla flodfåran gått. Där hittade han kvarts, och där det finns kvarts finns det guld. Tunneln var så stor att man kunde köra in med lastbil. Man pålade noga så att den inte skulle rasa in. De var inne 450 fot, ca 135 meter, när jag åkte därifrån.

Dansken hittade inte så mycket guld, men han fann andra sätt att tjäna pengar. I Australien är det ont om sand som passar att användas till murbruk, men här fanns sådan sand som han sålde för stora pengar. Han hade också en maskin som sorterade ut kvartsstenarna. Dem var folk tokiga efter för att använda som prydnader i sina trädgårdar. Mera pengar!

Jag lämnade ”guldfältet” 1988 och flyttade ut till kusten. Då hade jag fått pension efter en bilolycka. Jag bodde i min husvagn i en husvagnspark hundra meter från havet. Det var en mycket behaglig tillvaro. Man hade tillgång till alla moderna bekvämligheter. Det enda som inte fanns var torktumlare, men det behövdes inte heller. Man hängde tvätten på en torkvinda och den var torr på ett kick.

Under min tid i Australien råkade jag aldrig ut för några giftiga ormar, men någon gav mig ett gott råd: – Öppna inte bildörren och gå ut om du kört över en orm! Den kan ha fastnat under bilen.

1991 reste jag hem till Sverige för gott och nu lever jag på minnen. Jag kan se tillbaka på ett händelserikt liv, där jag många gånger haft turen att tacka för min överlevnad. När Ulven gick under hade jag t ex nyligen avmönstrat. Ett fartyg, som jag lämnade i Stockholm, blev påseglat vid Bornholm. Ett annat fartyg, som jag lämnat resan innan, påseglades och sjönk utanför Spanien. Det farligaste tillbudet var när jag jobbade på en liten skorv och vi råkade in i en tyfon i Bermudatriangeln. Skepparen hade strax innan beordrat oss att pumpa ut barlasten eftersom han inte fick göra det närmare land. Vi kastades runt i en tyfon utan barlast och i en knappt sjöduglig båt. Vi såg ingenting och visste inte var vi var. När stormen bedarrade hade vi drivit flera sjömil ur kurs, men vi levde och tog oss iland. Det blev till slut så, att jag inte vågade berätta om dessa händelser, för då hade ingen skeppare vågat anställa mig. Jag hade varit en ”Jona”, en sådan som för olycka med sig (efter berättelsen i bibeln om Jona i valfiskens buk).

 

Hitta aktivitet

Se alla aktiviteter