Öländsk humor


Finns det bättre sätt att lära sig saker än med ett gott skratt? Javisst gör det! Nedan följer dock några roligheter jag samlat på mig medan jag läst gamla tidningar. Den som jag själv tycker är roligast är ett stycke nedan på smålandsdialekt, om ölänningarna som gick över isen för att stjäla ved. Läs den!

Om ni har fler fyndiga saker med koppling till Öland och allra helst Resmo socken tar jag tacksamt emot och förmedlar. Min mail-adress är [email protected]

Det fanns gott om väderkvarnar förr, långt fler än nu, kanske tio gånger så många. Men hur de fungerar är inte alla som vet...

Har ni sitt e' wäderqwarn? - Si e' wäderqwarn ho' e' ellest skaped så der aldel's precist we' paS ungefär som ett förskräckli't stort å högt å kort å smalt hus, som står på ett ben. Å så har ho' fyr' wing': å dom der wing'a d' e' inrätted' på de' wiset, att, om den en' wingen peker åt öster, så sticker den an're wingen rakt ut midt imot på den an're si'n åt wester, å står de an're begg' wing'a på de' rakt opp å ner wiset. Å dom der wing'a de pintler å snurrer rundter ikring, rundter ikring, når bar' wår Harr' will ge wäder; -- å så bler de' mjöl.

Källa: Tidningen "Kalmar" av den 21 juli 1888.

Detta år 1888 finns i de gamla tidningarna åtskilliga exempel på Ölands dialekt och öländskt skämtlynne. I både Lund och Uppsala hade bildats lokala föreningar med syfte att nedteckna och förmedla denna väsentliga kunskap. Här ännu ett exempel.

Härom år't va' Lass' ut får ett rysli't äfventyr. Si han va' hos mågen sin i Mysing' å skull' hjälp' honom me' te' kör' ut dynga. Men den resa' va', ska' ja' säj', på te' ta "en ända me' förskräckelse", som de' heter. — Si de' va' så att oxa, som han körd' me', fick skompen, å de flöj' i väj som lejon, å rompr'a sto rakt opp som spjut, å han den fatti' själa' hadd' sin' spritt språngene ny' mollskinnsböxer på sej, som va' fali't start', å som han for å vangen, så fastna' ne'n böxa om en knopp i langvangen, så han fick åk' ätter på bar' — lansväjen, å dommet sto' ikring' en som en vå'ill, så de' va' rysli't te' åsi. Å menskr'a skrek himmelshögt å gne ätter förstås, å når de då fick håll på'n, så lå' han i dike' me bena i väders å va' aldel's förbi, å den en' kanten va' nästan bortnötter på'n. Å så fick de ju lof å skeck' en drängpojk te' Färjsta'n ätter doktern. Å när då han koum, så sto' han lit' forst å betrakta Lass' å så' så' allvarli'er å grunn'riker ut' å så runka' han på hufv'et, å så sa' han: "Jaha, min kära Lars Nilsson", sa' han, "här var icke långt ifrån", sa' han, "att du fått se din ändalykt på den färden", sa' han, "för ty här är ovädersägligen hopp om lifvet" sa' han, "och hade jag icke kommit" sa' han, "så kunde det lätt blifvit galopperande auktion", sa' han, "så i anseende till bröstet som i anseende till magen", sa' han. Å når han, som va' så lärder, sa' på det viset, så kan en väl förstå, att de' va' möck allversamt. Men alltsenna den da'n har Gubb-Tuss-Niss-Niss-Lassen va'tt liksom lit' unli'er så der.

"Kalmar" 1888-07-21.

Det sägs att en ölänning - enligt uppgift från Resmo socken - vid mönstring, förmodligen eller förhoppningsvis ville slippa militärtjänsten:

- Hur gammal är ni?

- Ja e ölänning, general.

- Jamen, hur gammal är ni!

- Ja e liik gam' som Fritzes-Oooll, general.

Han blev friskriven.

Inskrivningsförrättning 1919, i en biograflokal i Borgholm. Källa: Digitalt museum.

"Om ni inte lämnar mer än fyra potatisfåror till hedningarna, så är det till välsignelse", sa en präst där var. Och sen var där en som hette (hetade?) Bra. Han var litet klipsk av sej. På hösten så jick han till prästen vi kyrkan efter att det var slut, och så sa han: "Ja, nu har jag lämnat fyra potatisfåror till hedningarna, nu får de komma och ta opp dem."

Karolina Nilsson, Hammarby, Smedby socken, född 1845 i Rösslösa i Kastlösa socken, i intervju med Lage Nilsson 1931.

Anna-Kajsa och gubben (från Runsten) hade varit borta, och tappat nyckeln. Hemkomna skulle gubben krypa genom ett fönster, blev sittande. Anna-Kajsa for efter hjälp och ropade: "Söta välsignade människor! Kom å hjälp mig! Far sitter i hålet å han kommer varken in eller ut."

C A Andersson, Sandgårdsborg i Gårdby socken 1930. Lunds Folkminnesarkiv 2927.

Klipphyllan i Resmo är där familjen Åsenius alla tidningsklipp förvaras.

På en sten vid Häradsvägen mot Karums alvar ska ha funnits en ristning på en gråhall:

Vänd mej ikring,

så får ni se en underlig ting.

Om man då vände på den stod ristat på andra sidan:

Vänd mej som jag lå',

så narrar ni flera så.

Lunds Folkminnesarkiv 3306, Lage Nilsson 1931

Image

Ölänningarna kunde också själva bli utsatta för skämt:

...Men på liknande sätt blev också andra, de var ölänningar förresten, behandlade. De var själva arbetare på ett fyrbygge i den blekingska skärgården, där befolkningen på den tiden gick i blåmålade träskor till kyrkan; de var fattiga, där i Blekinge. Jo, då tyckte inte blekingarna om arbetarna, och när de borrade sina borrhål för att spränga, och gick ifrån dem om kvällarna, så var blekingarna där om nätterna och gjorde sina behover i borrhålen för att trakassera arbetarna. Det är egendomligt att man inte tycker att det är mer förnedrande för sådana som gör såna där fula saker, än vad man gör.

Lunds Folkminnesarkiv 6546, Lage Nilsson 1940

"Om du kan giiss hu mång proppkake ja ha i påse, ska du få all' ått."

"Då har du väl åtta."

"Det var mig en gissefull fanken!"

C. A. Andersson, Gårdby, 1930. Lunds Folkminnesarkiv 2927.

 

En annan välkänd historia från Öland, där det kunde vara knapert ibland:

Drängarna om maten: Idag är ögonen dåliga, vi kan ej se ärtorna i soppan. Nästa dag bättre syn, det går att se kyrktornet genom ostskivan.

Länsman var en fruktad herreman på Öland. En nitisk länsman hette Eneman och hade sitt "kontor" i Störlinge i Gärdslösa socken - var med och upplöste Bödaupproret 1850. Jag vet inte om det är han som figurerar i den här historien:

  En bonde sitter och äter med sin son. Plötsligt utbryter sonen:

- Hör Ni far?

- Ja va ä dä?

-  Jo, far där kör länsman förbi. Då röt bonden:

- Tyst pojke, inte ska du tala om sånt, då man sitter å äter!

Det berättas ofta att öländskorna tog hand om gård, djur och barn medan öländarna var till sjöss. Många kallade sig Coopvaerdi, om än de ibland hade svårt att få ihop det. En reflektion från Kastlösa om det: " Här var gott om kaptener förr, tre stycken. Den ene var inte kapten på annat än skutan "ligg still" sa' hans svärmor."

Dags för litet mer öländska, från Gårdby via Lage Nilssons fantastiska uppteckningar. Denna från 1928:

De va e tjarng, sóm boodd dä bóótt nórr på Ölann, Ho haadd allri anntänn rakkóty fó-sä. En góng haadd de slaakt te jul, å på kväälln koked de kórv. Ho sa då te pira: " Ja gå-bótt nu liit. Kok ni kórven tess ja kómmó tebaks!" Nó ho va ut så klänked ho ópp på taket. De haadd iint höjjó stååv, än att ho kunn kómm-an me de. Dä satt ho sä ve kóssteen, å nó kórven bejyynt å kook, så slääfft ho näó en satts kvekkselvó jenóm kósstenspipa. Då flöjj kórva ut óvó góllvet. Pira sammled ihop dóm å la dóm i ijän, män knafft haadd de fótt i dóm, fón att de skutted som levens u gryta fó annó góngen. Gräbbstakkra bleedd alldeles jattfóskrääkkt å kuun knafft stå på sii ben, nó som tjarng kåm tebaks. Då baó skratted ho åt dóm å ho haadd rolitt ått de däó hysset lääng senn a.


Berättat av kyrkvärden G. Andersson i Ålebäc, för Lage Nilsson 1928. Lunds Folkminnesarkiv 1225. "ó" markerar det speciella öländska å-liknande oljudet(!).

 

 

 

 

...4:o) "Om öländingarne som ville hugga ved olofvandes" (från Åby socken)

af G. A. Karlsson.

Den sistnämnda berättelsen, ett bland de många exempel, huru folkhumorn

leker med att utmåla andra landskaps inbyggare såsom dumma, skall säkerligen

roa äfwen wåra öländingar, som naturligtwis icke å sin sida sakna målande

berättelser om småländingarnes dumhet. Wi anföra den derföre här nedan med

den olikhet, som betingas af brist på landsmålstyper. Berättelsen lyder

sålunda:

" Forr so wa då west ölänninga bra mökke dummere, än di ä nu; fast dumme dä

kan di alt wa nu mä, förståS. Å so tale di då or, so en knaft kan förstå då

menska; å di pluttre å hakke å går på, so dä ä 'nte likt nonting. Monge

gånger, nor wi skoböjdeboe skulle munnhogges mä dom, so begrep wi 'nte ett

ewelit* or. Å inte kunne 'n jöre dom taltrutne**, för mäna en utå oS sa ett

or, hadd an hint å sä tie te bakes. Men si Resse-Hassen i Rekkebo dä wa go

pojk, för an kunne sware dom, so di ble arje på an å goe ijänn, so titt som

lappe wante. För si di kunn inte barje sä för grin, nor an satte de sia te å

bjönte*** tal om galenskaper. Ja hörd an en gång tal om e roli historie för

en halftjoj ölänninge, om hur dä jekk för nore ölänninge, som skulle stjäle

we, å då di ä ja skrattede, so wi hoppede.

Si dä wa, sa an, en gång nore ölänninge, som skulle fare te Småland å stjäle

we. Män di hadde kangske allri hånnet e styröks****, so di weste förståS

inte, hur di skulle bäre sä åt. Män en utå dom - han hetede west Åll-NeS

från Lerkak - han skulle wa so salit klekkelered*****, å han skulle då bli

kusen****** för pakket. Å so sa an: Jör nu barre som ja allihop! Nor di då

körde öwer isen, so tafte Åll-NeS, som körde föerst, si öks. Ja så, tänkte

di annre, å so solede******* di 'sie ökser på isen di mä. Nor di so kum fram

te en skoj, so hadde di inge ökser, för di lå på isen. Män si Åll-NeS han

'nte rådlös, utan dä so sa an, att di skulle freste å si, om di kunne dra

ikull träa. Å so wa där en utå dom, som hadde mökke stort huwe. Då to di å

satte honom mä huwet i klynna******** på ett trä; å sen di alle te å dra i

bena på an. Män fast di dro, so huwer kunnd gå u le, sto trät pall*********,

så so skrek an te på köpet, so dä kunne komme fålk å få si dom. So skulle di

dä bränne kull träa, för dä hadde di hört skulle åkkso wa bra. Män si not

elldon dä hadde di 'nte mä sä. Män so wa där en utå dom, Lustidänge-Joan

älle wa di kalled an för, som hadd ett par skinnbökser på sä, å honom hadde

di te å springa; för si di trodde, att om han skalede*********, ämman

*********** han orkede, so skulle skinnböksere ta ell å sä sjalfwe, precis

som en osmord julaksel tar ell, nor en kör fort. Warm då ble an noj, män si

ellen släktes, trodde di, för han ble so swett, so de lakkede å an; so dä

bar sä häller inte.

Nor då inte dä jalp dä häller, so satte Åll-NeS sä på en sten te å grunne

på, wa di nu skulle ta sä te. Å då rann dä opp för an, att di skulle slo

ell, fast di 'nte hadde not ellstål. Nu so wa dä en utå dom, so hadd e

doktit lång å stor näse. Dän to di te ellstål, å mäna en slo te na mä en

stor sten, hull en aen unner mä en linnelapp te å ta mot gnistera. Å di slo

an på näsa, so dän stakkern få(?) so monge gnister som hälst för öjena, män

dä kum inge ende på linnelappen; so dä to inte dä heller.

Då sa di sä te slut inge aen rå än te å fare te bonnen, som rådd om skojen,

å köpe säj we. Å sen körde di hem å tökte, att ärlighet ware längst - män de

wa, förståS, för di brukte na so lite."

-----------

* enda, ** swarslösa, *** begynte, **** jembred yxa med långt skaft, *****

fyndig, ****** ledaren, ******* kastade, ******** grenwecket, **********

fast, ********** sprang, *********** så mycket som.

"Kalmar" 1885-03-12

För "Kalmar" af C. —lb-

I n:o 40 af tidningen "Kalmar" syntes en artikel om bygdemålshistorier som handlade om ölä-ndingar. Sådana historier äro äfwen gängse i Södra Möre mot blekingsgränsen, der bygdemålet alltid warit lustigt, men nu på sednare tider börjar öfwergå till temligen god swenska, derigenom att det yngre slägtet nu får "komma ut lite i werlden" som det heter, och blir bildadt och får lära att "tala stort". Samma historia som omtaltes i n:o 40, nemligen: "Om öländingarne som wille hugga wed olofwandes", finnes äfwen gängse här, med den förändring att de sluga gubbarne skulle warit "knallar" i stället för öländingar. Flere lustiga berättelser, deri hufwudpersonerna äro ömsom öländingar och knallar, finnas. Ett par korta sådana meddelas här på bygdemål från ofwannämnda ort:

1) Om knallana som skull' löga sä.

2) Om knallen som glöömd skäran.

 

Folket deropp' i knallabögdan di ha allti watt itt dumt folk, di ha allri' dågt te annat än gao me' sina påsa pao ryggen o lura pao fattia bönner sitt skräp. De wa ein gaong sju knalla som wa hä neraot traktan, o dao fick di höra talas om att folket hä bruka o löga sä, sen sao haad di hört talas om att sjön ä blao, o de kom för dom, när di gick i in haag, — för si de ä sao lääng sen, att de int' fanns nånna wäa dao — att di skull löga sä o dao wisst' ingen ao, fönn di kom te itt "tolann" 1), som sto i blöomma, o si de wa blao blöommer, o bi täänkt att de wa in sjö.

"Nu ska wi löga oss", täänkt knallana, o di klääd ao sä naketa o började o wattra sä i to- lannet fao att be blei sao ryselit2) nerbaskadt, sao om den som raod om aokern had' koom, fao ä de fekat3) att han haad flää ryggen ao dom allihop.

Nä di sen ha lögat sä, o kom opp pao de törra, sao tyckt' ein pao ställningen, att di skull' räkna sä o si om nån haad dränkt sä. Jaa, di skuul räkna, o den derna klook som had' funn' opp räkningen skull' räkna, men han wa sao döm- mer, sao han had' iint wet te o räkna sä själfwer, o si dao blei di int' meär än sex. O di räknade, o räknade allihop, men di to förbi sä sjelfwa, sao di fick 'at allti te o bli sex, o dao trood di att nån had' dränkt sä, men di kun' iint begripa hwilken de wa som haad dränkt sä.

Dao wa dä pao joran ein stoa sketråga4) o dao tyckt' den dera klook, att di skull böga ne

sä en telika o putta ne sin näsa i råga, sao fick di si ho maonga hål de blei i'na, o de gjoer di, o de ble sju hål i rågan. Dao sao di att di wa alla, o att ingen haad dränkt sä; o dao to di sina påsa o gick.

Matro di wa föstaondia!

 

Jaa, ni matro att ölänningana di wa dumma di me. De wa in gaong ein knaal som wa pao

Öland o saold' lika, han haad skärer me förstaos. O dao kom kan te ett herrastääl dä di haad in klöfweraoker o han ste ao sin wäng o började skära te sin häst. Nä sen hästen haad ätet, sao to han wängen sin fuller af klöfwer, o for dän, men han glöömd sin skära. O nä sen ölänningana kom dig o fick si 'na, sao täänkt di att de wa itt djuer som lao i aokern o skull' äta, o di ble sao rädda allihop, o unrade hå di skull' fao dö pao att.

Dao wa de in stoer, laonger ölänning som wa sao djerfwer, han tyckt' pao ställningen att han skuul ta kräket pao in staong. O di to reda pao in staong, o den laong' ölänningen to opp skäran pao staongen, men de habbade sä iint bätter, än hon kasade laongs staongan o blei hängans om nacken pao gåbben.

Dao wa in an' teress(6 o skull slita den 'na, o han högg tag i skaftet o drou te sao ifwert att hu'et flög au den anre. Å di spraong allihop o ble' rädda, di täänkt att kräket aot huet ao gåbben._________

1) Tolann - linåker, eller linland. 2) Ryselet - rys-
ligt. 3) Sekat - säkert. 4) Sketråga - gödselhög.
5) Teress - till reds

Källa "Kalmar" 1885-05-07

Den här historien kan jag bara återberätta från minnet, och källan är en tidning från slutet av 1800-talet. Marknaden i Oskarshamn var glest besökt. En del ölänningar hade åkt över för att sälja sina varor. På marknaden fanns tydligen ficktjuvar. Bland andra blev en öländsk gumma av med 100 Riksdaler, ett avsevärt belopp. Men hon tog det med god min, ty som hon sade: Medan jag är här växer gräset hemma.

Editerad av: Helen bolander (2019-06-11 22:01:06)