Tjänste-hjons medfart på södra Öland 1784


Det är inte så lätt att föreställa sig socknens vardagsliv förr. Möjligen med undantag av Resmo Hembygdsstuga, några svårtydda verktyg och en del personliga minnen, är det mest festtraditionerna som överlevt till våra dagar. Går vi dessutom tillbaka till tiden före 1842 och stadgan om allmän skolgång, kunde flertalet människor på Öland inte heller skriva ner intryck och erfarenheter i sina liv.

Domstolsprotokollen utgör dock ett undantag, om än de handlar om mera ovanliga händelser. De inblandade var tvungna att dra sig till minnes vad som hänt i samband med brottet, eller vad det nu rörde sig om, och de var tvungna att i möjligaste mån få sina minnen bevittnade för att rättsnotarien skulle skriva ner dem.

Nedan text är lång, gammaldags hövlig och litet "byråkratisk", och handlar bara till liten del om just Resmo socken. Mest berör den drängars och pigors liv på Ottenby Ladugård 1784. Likafullt ger den om man kämpar sig igenom en god inblick i flertalet ölänningars liv och verklighet, både vid denna tid och även långt före och länge efter domens avkunnande. Året innehöll mer än dans kring midsommarstången och kroppkaksfest!

Ett litet PS. Det vore enkelt att fylla texten med förklaringar och kommentarer, men jag avstår. Varierande stavning och tryckfel har också behållits utom vad gäller vissa typsnittsmarkörer som fanns vid tiden.

1785 Rätte

OTTENBY. 1700 – 1829

 

Hållen wid

Ölands Södra Mots Lagtima Höste-Ting

på Färjostaden d. 22 October 1784.

Rörande

 

Wid

Ottenby Ladugård.

 

 

,

Tryckt hos Anders Jacobsson Nordström, 1785.

 

 

/KUNGLIGA

BIBLIOTEKET-

stämpel./

 

 

 

 

 

§. 8.

 

I anledning af Konungens Respective Befallningshafwandes skrifwelse den 7 September sidstlidne, hwaruti Lands-Fiscalen Herr Gustaf Jaensson blifwit anbefald at, til följe af öfwersände Handlingar, angående Tjenstehjonens oordentliga förhålande, under tjenstetiden wid Ladugården Ottenby, genom wederbörandes instämmande til nästa Ting, härwid å Embetets wägnar lägga den han, som Lag och Författningar kräfwa; hafwer Herr Lands-Fiscalen instämt Drängarne Nils Nilsson i

i Bröttorp, Nils Olofsson i Musby, Samuel Olofsson i Skärlöf, Lars Nilsson i Lindby, Anders Jönsson i Årswik, Anders Jaensson i Lilla Smedby, Per Andersson i Bredinge, Nils Andersson i Risinge, Samuel Nilsson i Gynge, Nils Larsson i L. Weckleby, och Alexander Månsson i Torubotten, samt Anders Olofsson ifrån Norra Qwinneby, hwilka sidstledit år til årstjenst wid Ottenby warit utskrifna, at upgifwa Laga ordsaker, hwarföre de uti sidstledne April Månad, utan Husbondans Herr Majoren och Riddaren Baron Roxendorfs eller Inspectoren Malmgrens tilstånd, gådt utur tjensten til Herr Krono-Befallningsmannen Stjerngranat, eller i annat fall anses såsom de der rymt; härjemte har Inspectoren på Ottenby Nils Malmgren, och Bonden Nils Nilsson i Bröttorp blifwit inkallade; den förra at wara närwarande wid denna undersökning, och upgifwa händelsen med Drängarnes afwikande, och den sednare at Lagligen answara, för det han skal rådt och upstudsat desse Swarander til et sådant afwikande.

Wid målets fördragande instälte sig åklagaren jemte alla Swarandena, utom Drängen Nils Nilsson i Bröttorp och Sa-

muel

A 2

4

muel Olofsson i Skärlöf, hwilka anmältes wara sjuka, gonom deras närwarande Ombyd, för den förre Fadren Bonden Nils Nilsson i Bröttorp och för den sednare, Swarande Drängen, Anders Olofsson i Norra Qwinneby; försedd med skriftelig Fullmackt af den 21 i denna månad. Inspector Malmgren berättar att den 19 April en Måndags morgon, då han skulle wäcka upp folket til arbete, hafwa alla Swarande Drängarne befunnits wara bortgångna och icke kommit åter förr än natten derpå, då de haft bref med sig ifrån Herr Krono-Befallningsmannen til Inspectoren det de alla warit hos honom och klagat, dels öfwer odugelig och otilräckelig kost och underhåll, och dels öfwer för hård medfart, och hafwer Herr Krono-Befallningsmannen begärt, at Inspectoren, i fall så förhålle sig, wille rätta, hwad som de med skäl kunde klaga öfwer; men Inspectoren skal icke weta at the haft ordsak til några klagomål.

Samtlige Swarande Drängarne och de bägge frånwarandes Ombud ärkände, at de på sätt, som Inspector Malmgren omförmält, gått ifrån Ottenby til Herr Krono-Befallningsmannen Stjerngranat, utom Anders Jaensson i Lilla Smedby, hwilken förut med Inspectorens lof wistats hemma, men nu i wägen gjordt sina Cammerater sällskap.

Härtil skola de hwarken blifwit låckade eller förmådde af någon, icke heller hafwa någon af dem, sig emellan, den ena mer än den andra retadt hwarannan dertil; icke heller skola de

de företagit detta, antigen af studsighet eller i den ackt och mening at rymma utur tjensten, utan skola de i högsta måtto dertil warit nödtwungne genom den swåra medfart dem öfwergådt, särdeles hwad underhållet beträffade, utan at Inspector Malmgren welat sådant rätta, antingen genom de klagomål som Tjenste-Drängarne år 1782 berättade hos Konungens Befallningshaf-

wande

5

wande i samma ämne hafwa gjordt, eller då de genom derom budit. Swarandena upwisa nu såsom bewis af sin lidna nöd, fyra stycken af det bröd som de under wistandet på Ottenby undfått, med förmälan, at brödet sällan eller aldrig blifwet dem bättra tildelt utan mästadelen sämre, bakat efter en båtlast wid hamnen Grönhögen sjunken Råg, som blifwen bärgad och samman brunnen, af hwilket mjöl äfwen pannekako, som dem dageligen såsom lekost tildelades, syntes wara bakade, emedan de woro owanligen swarta och illa smakande; Kiött skola de aldrig oftare än wid Kyrkomålet om Söndagarne och det samma har mästa delen tagits af sotdöda Kreatur; Dricka hafwa de aldrig oftare fådt smaka än om winter-afnarna, då de fått något sådant at doppa gröten uti, hwilket war så surt och illa smakande, at de deraf icke, oaktadt sitt stora nödtwång, kunnat något förtära, och när de om sommaren, til Gröte-doppa undfådt sur mjölk, hafwer den dels blifwit upspädd med wattn och dels med lika elakt Dricka, så at de deraf icke kunna til sin nödtorft förtära.

Sängkläder at ligga på skola de icke undfådt, så at de icke på minsta sätt härmed warit burgne, utan hafwer dem, förleden höst, wid ankomsten alla Fjorton Drängar blifwit til delte fyra stycken söndriga skinnfällar hwarmed de omöjeligen kunnat på minsta sätt warit belåtne, och derföre hafwa de nödsakats at lemna dessa fällar och förskaffa sig sängkläder, hwar, ifrån sina hemwist.

Sådant alt, jemte det at alla Drängarne Söndagsmorgonen förr än de gingo ifrån Ottenby, endast fingo en af strandade Rågen bakad, aldeles odugelig kaka til frukost, skall föranlåtit dem, för at icke förgås och til sin hälsa och wälfärd blifwa förderfwade, söka rättelse och hafwa de trodt sig närmast

kunna

A 3

6

kunna finna utwäg dertil, genom Herr Krono-Befallningsmannen: skolandes de icke heller wågat at i sådana ärender utfärda en af dem, icke heler hafwer en af dem welat gå åstad, utan, då alla woro lika lidande hafwa de trodt, det medföra bästa wärkan och största säkerhet, at de gemensamt androgo sit lidande.

Drängen Nils Andersson ifrån Risinge skal wäl wil et tilfälle då Bonden Nils Nilsson ifrån Bröttorp warit wid Ottenby, frågadt honom, hwad utwäg de skulle taga at få sit lidande rättadt, då han hållit före at det borde bestås folkets bättre underhåll, än de fingo, emedan de icke för brott woro dömde til Ladugården, men han hafwer icke rådt dem at klaga öfwer sit uppehälle, långt mindre at gå derifrån.

Det nu för Rätta upwista brödet befinnes wara owanligen swart, fullt med agnar och sådor, samt så upbrändt skorplupit och sammanfallit, at det icke utan i största trångsmål eller nödfall, synes til Folks uppehälle kunna nyttjas. Inspector Malmgren kunde icke frångå at detta bröd är af det som Swaranderne wid Ottenby undfått, såsom dermed aldeles enligit; men han påstår dock, at brödet icke altid warit sådant, utan har en och annan bakning händelse wis kunnat blifwa bortskämd. Drängarna swarar härtil, at förleden winter så wäl som kort före nästa Michaeli har brödet tre weckor eller fjorton dagar i sönder warit bättre men i öfrigt sådant; anhållandes at få bewisa sina klago-puncter såsom ordsak til deras bortgång från Ottenby, genom inkallande och närwarande wittnen; hälftenbrukaren Swen Nilsson i Mysinge, Gästgifwaren Pehr Jönsson i Lilla Dahlby, Drängarne Nils Ericksson i Parboäng, och Jöns Olsson i Segerstad, och som intet jäf emot desse Personer anmältes, sworo de wittnes Eden warnades och hwar för sig utsade.

1:mo

7

1:mo Swen Nilsson, at han uti sexton års tid warit Torpare under Ottenby och kommit dän förleden wår, och under den tiden framledne Herr General Lieutenanten och Landshöfdingen Baron Roxendorf Arrenderat Ottenby, hafwa så wäl det utskrefne som legda Tjenste-Folket blifwit wäl medfarne och haft sit tilräckeliga underhåll, men sedermera under Herr Baron och Majoren Roxendorfs tid, har warit mycken brist derutinnan. Hwad egenteligen förledit år beträffar, hwarom nu fråga är, så skal underhållet för det utskrifna Tjenste-Folket warit ganska dåligt. De stadde Tjenstehjonen äta wid särskildt bord och så bättre folk, men det utskrefna har måst förtära en genom strandning förskämd Rågladdning, hwaraf wittnet befunnit brödet warit lika dåligt med det nu för Domstolen upwista och af enahanda sorte; Frukost skal aldrig blifwit Folket tildelt mera än under höbärgselen några dagar, ehuru de alla mårgnar wäckas til Arbete klockan half fyra. Dricka tildelas dem hwarken til eller emellan målen widare än om aftnarne at doppa gröt uti, men hurudant det Drikat warit eller om Mjölken om somrarne blifwen watten blandad, wet wittne icke, emedan han aldrig warit någon afton på Ottenby då qwälsward ätits; wittnet wet icke huruwida Folket undfått pannekakor alla dagar förledit år, men wittnet har likwist sedt dem flere gånger tildelas pannekakor som warit så otäcke och illa tilredda, at ingen utan största nödtwång kunnat förtära dem. Kött har det utskrefna Folket icke fått oftare än om Söndagarne uti supsmaten; och har wittnet sig bekant, at när något kreatur blifwit så sjukt, at det icke synts kunna wederfås, så hafwer det altid blifwit stuckit eller dödadt och köttet derefter saltadt samt til en del torkadt, at nyttjas til påföljande års utskrifne Tjenste-Folk.

Wid et tilfälle förleden sommar, hafwer utskrifna Drängen Nils Nilsson från Bröttorp, ibland Torpare och öfriga ar-

bets

8

bets folket beklagadt sig, at utskrifna folket i stället för wälling endast fått korfwewatten eller säd til dagwards, och när Inspector Malmgren fåt spörja detta hans tal, hafwer han först tilfrågadt Nils, om han så lastadt maten? och sedan Nils icke tordts ärkänna detta, hafwer han befalt Rättaren med et tjurmedje piskeskaft med läder öfwer dragit, samt en stor walknut på ändan, slå Nils Nilsson för sit tal, det han och med alla krafter wärkstält: hållandes i lilla ändan så at Nils Nilsson långt öfwer måtteligheten blifwit illa medfaren; och sedan Rättaren slagit så länge han orkat, hafwer dels Inspector Malmgren och dels en annan Fogde wid namn Blomberg, den förra slitit Nils Nilsson i håret omkull på marken, och den senare med tjur medje piskan ytterligare tilfogadt Nils Nilsson flere slag, så at han den dagen, ehuru han blef twungen gå med Folket, icke orckat det ringaste arbeta, men huru Nils Nilsson de andra dagarne mådde är wittnet obekant.

Tjenste-Folket hafwa de förra åren haft somlige ullene täcken, at ligga på och äfwen skinnfällar, men i år hafwa de alla haft sine egna sängkläder. Wittnet frågades, om Drängen Nils Nilsson warit stursk emot Inspectoren? swarades at han altid warit beskedelig och höflig, så mycket wittnet ärfarit. Swaranderne frågade, om icke Inspector Malmgren ila handterade dem wid et tilfälle, då det plågades i hingsthagen? swarades, at de fingo alla något stryck för det de icke hunno at fullborda det föresatta arbetet, så fort som Inspectoren wille.

2:dra wittnet Pehr Jönsson, at han warit på Ottenby fjorton dagars tid och arbetat, sedan swarande Drängarne kommo der i tjenst, och hafwer han hördt det skrefna Folket mycket klaga öfwer maten; men som wittnet icke såg det de åto, kan han icke weta hwad ordsak de dertil haft, widare än hwad pan-

ne-

9

nekakorna beträffar, hwilka woro så swarta som jord, utan at wittnet någonsin sedt så usla pannekakor. Brödet som wittnet åt tilsammans med Inspectoren hafwer warit swart, betskt och illa smakande, dock af sålladt mjöl, så att det tämmeligen kunnat förtäras. Flere gånger hafwer han sedt det utskrefne Tjenste-Folket få stryk, men hwarföre wet wittnet icke.

3:o Nils Ericson: at han förledit år warit lagstadd hjon på Ottenby, och således icke ätit wid det utskrefne Folkets bord; dock hafwer han ofta sett dem äta. Wid förledit års Michaeli hafwa alla Sexton skrefne Drängarne blifwit tildelte fyra fällar til sängkläder, hwilka de, som otilräckelige för sin bärgning återlämnadt, och skaffade sig kläder från sina hemwist, Brödet som för Tings-Rätten är upwist är af det samma som de derstädesundfådt, hwartil Rågen warit bortskämd.. Ingen morgon hela året hafwer wankadt frukost mer än tre eller fyra mårnar under höbergselen. Dagward tildeltes Folket alla mornar klockan åtta och bestod den samma af wälling efter osigtadt mjöl af ganska orent och ärtefullt korn, och slogs deruti om somrarne litet mjölk, men om wintrarna bestod den af bara wattn och sådant mjöl; äfwensom tilkosten altid bestod af pannekakor, bakade af samma slags mjöl och wattn, utan någon annan tilsatts. Alla middagar wankades en half Sill och Bröd, tillika med samma slags wälling som dagwarden, och alla afnar gröt af Råg-mjöl sådant som det togs af qwarnen; dock war den Rågen icke såsom Bröd-Rågen skämd, och att doppa denna gröten uti, tildeltes Folket dricka föga kraftigare än wattnet, men i så måtto sämre, som det war betskt, surt och illa smakande; härrörande deraf at Kornet war dåligt, maltat på Kölnan, först surnadt och sedan brändt. Fram emot midsommaren tildeltes dem sur mjölk att doppa gröten uti, men denna mjölken blandades altid til hälften med wattn allena och dels med wassla efter ost, hwilken

B

10

så blef utdrygad, at den omsider surnade, och sådant oacktadt war det många qwällar som grött doppet bestod af bara sådan wassla allena. Alla Söndags middagar fingo skrefna Folket supanmat med Kött uti, stundom Kåhl och stundom Ärter, men ofta endast bestående af wattn och Kornmjöl med Kött uti, utan ringast tilsatts af Ärter, Gryn eller Kåhl. Detta Köttet war ofta efter sotdöda sjuka Kreatur. En Oxe hafwer förleden Sommar i fjorton dagar gådt uti en horfwa, så sjuk och usel at han warken åt eller drack, och sedan han omsider en stund dragits med döden och warit half död, hafwer han stuckits. En af wåhrskarpan rense Ko som kalfwade ihjäl sig blef ock saltad. En Oxe som om morgonen låg sjelf död i båset blef ock sönderhuggen och saltad. En Stut hafwer funnits död liggande uppå et skär wid sjön och samma Kreatur hafwer blifwit hemfördt, flådt och saltadt. En sugga hafwer af sjukdom blifwit upswulnad i magen och hals, och omsidor dödt; hwilken också blifwit stucken, upskuren och insaltad. Detta Kött och Fläsk hafwer blifwit til mat nyttjadt åt det utskrifna Tjenste-Folket; och utom denna sugga hafwa de icke fått mer än en enda gång Fläsk, hwilket war surt och skjämt, at de måste klaga på det. Uti arbetet skal det skrifna Folket blifwit hårdeligen drifwit, til bewis härom wittnet andrager, at trenne af de skrefne Drängarne, Alexander, Pehr Andersson och Nils Olsson förleden winter, då starkaste kölden och urwäder war, sedan de truskit til klockan otta, blefwo föresatta at hugga en famn Kastwed hwardera för sit dagswercke; och när middagen kom, men famnen icke war half huggen, blefwo de med hugg och slag drefne utur Spis-Kammaren dit de gingo in i tanka at få mat med de andra, och när det öfriga Folket om aftonen klockan Nijo fingo mat, men dessa kommo in at äta, blefwo de äfwen från bordet utdrefne, emedan de icke fullbordat sine famnar och måste de

en

11

en lång stund efter, sedan de andra lagt sig stå ute och klyfwa wed, hwarefter de ändå icke fingo någon nattward. Dagen derpå skulle desse Drängar göra samma arbete, och til straff för de dagen förut sades warit late, skulle de ej få någon dagward. När middagen kom woro famnarna icke halfwa och fingo de ingen middag. Wid aftonen woro famnarna icke fulla och fingo de derför ingen qwällsward, utan i det ställe fick Alexander af Rättaren dugtigt stryk med et wedträ, hwarefter han såsom utswulten, tog flyckten til Näsby, där han gjömt sig uti et fårhus och blef om morgonen förd tilbaka til Ottenby af twänne Bönder i Näsby. Wittnet tillägger at weden som skulle huggar, war så wresig och swår samt nedersnögad, at en Karl omöjeligen kunna hinna en famn deraf. Förleden höst hafwer Folket i stället för wälling fått korfw såd; och när de sig emellan taladt at sådant på andra ställen icke nyttjades til menniskor, utan woro swinemat, och de icke kunnat äta detta såd; så hafwer Inspectoren utforskadt hwem som börjat talet derom, med löfte om et halft års lön til den som det uptäckte, och när han fått weta, at Drängen Nils Nilsson börjadt talet, hafwer han låtit piska honom derföre genom Rättaren. Wittnet hafwer wäl icke wågat se på huru det gick til, men uti stallet hördt Nils mycket skrika, hwarefter han om oftonen såg hans bara kropp illa åtgången, så et hans sår och blånader af de andra Drängarne måst smörjas med Camphert. Dagen efter hafwer han blifwit twungen gå i arbete med mycken wedermöda. Drängen Per Andersson som icke fått något understöd af mat hemifrån, hwilket de andra förskaffat sig, blef af detta swaga underhåll ganska dålig och magtlös, och wid et tilfälle blifwit befald bära en tunna Korn på Loftet i boden, och när han med denna börda stupat på trappan, hafwer Inspector Malmgren dragit ned honom i boden och illa slagit samt sparkadt honom, så at witt-

net

B 2

12

net om aftonen kände i hans sida at, liksom et refben wore inbråkadt, hwaröfwer han mycket ömadt och gifwit sig; äfwenledes hafwer Inspectoren hårslitit Drängen Samuel Nilsson och med et tornpiskeskaft illa slagit honom, för det han icke årde som Inspectoren sade sig wilja. Frågades hurudana dessa Drängar i sit arbete och upförande warit? swaras, at särdeles Nils Nilsson och Pehr Andersson woro beskedelige och arbetsamme Drängar, äfwenledes hafwer Samuel icke wisat någon olydnad, det wittnet wet.

 

Huruwida Herr Baronen wiste et sådant förfarande med Folket, är wittnet obekant, emedan ingen tordes klaga för honom. Det Lagstadde Folket tildeltes något bättre kost än de andre. Särdelses hafwa Pankakorna blifwit i flått stekta och mjölk slagit i wällingen alla morgnar, äfwen tilkostarne bättre.

När Drängarne kommo hem ifrån Herr Krono-Befallningsmannen och klagadt, hafwer Malmgren tilfogadt Drängen Per Andersson et slag uti hufwudet med et trä, så at både wittnet, en Snickare och det öfriga Folket målt hålet i hufwudet wara et och et halft tum djupt.

Wittnet wet icke at Pehr Andersson gjorde någon odygt, ej heller föll mera tal af Inspectoren då slaget utdeltes än, endast: hwarföre gick du med de andre din hudswotter, at klaga. Bloden hafwer af detta slag mycket runnit af Pehr Andersson. Det skrefne Folket hafwa många nätter sidsta winter, hela tiden i sänder, legat med kläderna på sig. Wittnet hafwer icke hördt Drängarnas samtal innan de gingo at klaga hos Krono-Befallningsmannen.

4:o Jöns Olofsson har warit af det utskrefne Folket, som sidstledit år tjent på Ottenby, och gjör til alla delar lika berättelse med näst förestående wittnen, utom det at han icke wet, det flere sotdöde kreatur än bägge Oxarne och Suggan nyttjades til

Tjenste-

13

Tjenste-Folket, emedan han icke warit tilstädes då Koen eller Stuten blifwit sönderhuggen, utan wid första tilfället, efter lof hemgången. Wittnet har icke sedt då Nils Nilsson fick stryk, men endast hans sår och åkommor, icke heller hafwer han sedt när Pehr Andersson sidsta gången blef slagen af Inspectoren, sedan Drängarne kommo ifrån Krono-Befallningsmannen. För wittnet skal det wara obekant om Herr Baronen är kunnog at Folket så grufweligen plågats; emedan ingen wågat klaga för honom. Wittnesmålen uplästes och ärkändes.

Swarande Drängarna klaga nu, at de icke fått någon Lön af Herr Baronen för nästledit år, skor fattas för Nils Nilsson et par, Nils Olofsson tre par, Alexander twå par, men de öfrige hafwa fått skor, fast hälar fattats, för Per Andersson på et par, för Nils Andersson et par, Anders Jönsson twå par, Olof Jönsson et par, Anders Johansson et par, och Anders Larsson et par. Samteliga Swarand Drängarne upwisa den Ull, som Herr Majoren och Baronen sjelf, igenom nya Inspectoren låtit dem nu wid afgången utur tjensten, tildela, hwilken befinnes icke wara annat än sådant affallen lödja som plägar plockas upp i Fårehuset eller på Ladugården, emedan ingen sax synes afskurit henne, och hon dessutom är så full af dynga och annan orenlighet samt hömål, och halm, at hon icke synes til något dugelig, för än hon med mycket beswär blifwer rengjord, då icke halfparten synes blifwa qwar. Bägge sidst afhörda wittnen intyga på sin Ed, at den odugliga Ullen, eller orena Lödjan som för Tings-Rätten nu blifwit upwist är den samma som Swaranderna wid bortgången utur tjensten fingo af Herr Baron Roxendorfs Inspector; såsom sin årslön, under det Herr Baron sjelf war på Ottenby.

Inspectoren Malmgren kan icke neka at det upwista brödet bekommits på Ottenby, hwilkets odugeliga beskaffenhet skal

här-

B 3

14

härrört af brist på bättre Råg, dock skal icke altid bakats af den i sjön bortskämda Rågen, utan stundom af annan Säd. Hwad wällingen beträffar, så kan Inspectoren icke bestrida wittnesmålen, men dock skal icke med hans wettskap händt, at den blef alldeles utan mjölk. Huruwida i Pannekakorna war mjölk uti eller icke, wet icke Inspectoren, dock förmodar han det; men genom mycket ärtor eller linsor uti Kornet, blef mjölet swart. At Drickat warit dåligt, har icke warit Malmgrens fel, utan en Pigas som först surnat och sedan brändt eller förderfwat twenne mältningar.

At de båda Kreaturen blifwit insaltade medgifwer Inspectoren, men påstår dock det wara obewist at Folket fick deraf, utan förmenas det Herr Baronen lärer ärna anwända det, til sina Jagt-hundar.

Frågades Malmgren hwarföre han, då Folket klagade öfwer underhållet, icke undersökte förhållandet i stället at för med hugg och slag bemöta dem som klagade? Swarades at han undersökte et par gånger om Folkets klagomål, och warnade Kökspigan, då han fann at maten war fördålig: men sedan hon rättade sig, hade de ingen ordsak klaga; at Skorne icke alla blifwit försedde med hälar, har läderbrist warit orsak til. Frågades de sidst anförda wittnen, hwaraf de weta, at det sotdöda Köttet tildeltes det skrefna Folket? swaras at de dels fingo färskt deraf, då intet annat färskt Kött i gården gafs, och dels kunde de på det salta, såsom swart genom det bloden icke war afrunnen samt i öfrigt ganska slarfwigt, finna, at det war deraf. Malmgren frågades hwad det är för Ull som Folket upwisar? Swaras at han ser, at det är af Ottenby Eyderstedska Ull, och sådan som plockas från golfwet i Schefferiet om wåren, när Fåren fälla; men han har icke tildelat Folket denna Ull, utan hafwer han, då de aflöntes legar sjuk. Drägen Pehr An-

dersson

15

dersson klagar häröfwer, at nya Inspectoren Lindberg, wid dess afgång utur tjensten tagit en Päls ifrån Per Andersson.

Swarande Drängarne tilfrågades hwarföre de icke uptäckt et sådant förhållande med matordningen, då de, sedan de klagadt hos Krono-Befallningsmannen, först af Malmgren uti Nemdemannen Olof Johanssons samt Skogwaktaren Ålanders närwaro, den 22 April tilfrågades om förhållandet, eller sedermera, då Herr Krono-Befallningsmannen den 11 Maji uti Herr Majorens Baron Roxendorfs närwaro, undersökte; emedan de derom för Tings-Rätten nu upwiste och til Konungens Befallningshafwandes ingifna berättelser, icke sådant, utan et helt annat förhållande utwisar? Swaras at de hwarken uti Herr Majoren och Riddarens eller Inspectorens närwaro torts berätta sammanhanget, af fruktan at blifwa til lif och lemmar förderfwade, hwarpå de uti medfarten med Nils Nilsson hade et färskt bewis, äfwen på Pehr Andersson, som efter klagomålens andragande hos Krono-Befallningsmannen, så ganska illa blef slagen, och hade Swaranderne icke heller wid Domstolen tänckt något widare om sit lidande andraga, derest de blifwit frie för Fiscaliska tiltal, då deras nödtwång, men icke ondt upsåt föranledat dem til det, hwilket wil tydas dem till Last. Inspectoren Malmgren, så wäl som Herr Lands-Fiscalen begärade at få wederlägga dessa swåra wittnesmålen genom andras berättelser, hwarwid Swarande Drängarne påstodo at äfwen genom flera wittning få befästa sit lidande; Nils Nilsson i Bröttorp förklarade sluteligen at han hwarken budit eller rådt Drängarne at gå ifrån Ottenby.

 

 

Som Tings-Rätten icke kan betaga åklagaren eller Swaranderna at än ytterligare få målet genom wittnen utreda och

hwad

16

hwad mera eller mindre ordsak til Kärc-målet wara kan, så warder undersökningen utstäld til den 28 i denna månad, då Swaranderna wid dem förelagt En Riksdalers wite hwardera, sig inställa böra.

 

Wid företagande af den ifrån den 22 i denna månad § 8, angående det en del sidstledne år på Ottenby efter föregången utskrifning, tjenande Drängar, skola utan tilstånd gått utur tjensten; Företrädde Krono åklagaren Herr Lands-Fiscalen Jaensson och samteliga Swarander, eller deras Ombud; Inspectoren Malmgren instälte sig icke, och lät icke heller anmäla förfall. Närwarande Parter så wäl som de af dem och äfwen Inspectoren Malmgren inkallade wittnen, Skogwaktaren Åsander, Nemdemannen Olof Johansson, Rättaren Abraham Olofsson, Torparen Christian Fransson på Ottenby, Pigorna Brita Erics dotter, och Karin Swens dotter i Ullevij samt Inhyses Hustru Sara Måns Dotter i Täfwelsrum anhöllo at såsom til större delen långwäga, blifwa Edeligen afhörde; och som det nu är nära aftonen så wil Tings-Rätten med förebhåll af laga gäf då Inspector Malmgren skulle i målet tilstädes komma, nu tillåta deras afhörande och som ingen slägtskap eller annat jäf kunde utrönas, sworo bemälte wittnen Eden, warandes och hwar för sig utsade:

1:mo Skogwaktaren Åsander: hörde sig föreläsas den så kallade undersökning, hwilken han tillika med Abraham Olofsson och Nemdemannen Olof Jaensson, den 22 sidstledne April underskrifwit, hwilken han i så måtto ärkänner, som det närmast inträffar med Drängarnes, då hafda utlåtelser, hwad deruti är upfördt, men dessutom skola de fläste af Drängarne, icke allenast klagadt, det de blifwit illa handterade och öfwer sin förmåga drifne til arbete, utan och allmänt det de fått alt för dåligt och

otil-

17

otilräckeligit underhåll; men sådant hafwer Malmgren, som sjelf Examinerat Drängarne, icke welat införa i Attesten, ehuru wittnet derom påmint, utan har Malmgren endast begärt Åsander gifwa betyg öfwer de Frågor och Swar, som Attesten innehåller, som wittnet derföre gjordt; men kan dock nu icke på sin Ed undgå berätta, hwad i öfrigt wid Inspectorens förhör taltes. Och hafwa Drängarna såsom ordsak dertil, at de gådt til Krono-Befallningsmannen och klagat, egenteligen upgifwit, at Brödet, Pannekakan och Gröte-doppet, warit altföruselt. Drängarne Samuel, Olof och Anders Jönsson egenteligen hafwa klagadt, sig utan ordsak af Inspectoren blifwit slagne och illa handterade. Herr Lands-Fiscalen lät fråga wittnet om Bonden Nils Nilsson i Bröttorp rådt och studsat Drängarne til det åklagade företagandet? swaras, at han icke sett, mindre talt med Nils Nilsson.

2:o Olof Jansson gjör til alla delar lika berättelse.

3:o Abraham Olofsson likaledes.

4:o Christian Trullsson, förmäler sig wara inkallad af Inspectoren Malmgren at wittna, det Folket fått sin rigtighet, men han skal dock icke kunna intyga det, utan har wittnet funnit det Brödet som skrifne Tjenste-Folket wid Ottenby förledit år är undfått, warit odugeligt så wäl som Drickat, hwilka bägge delar wittnet smakadt, och Pannekakorne hafwa sedt usle ut, men huru de smakat wet wittnet icke. Stryk hafwa Drängarne stundom undfått; men wittnet kan icke ärhindra sig så noga tilfällena, mera än at Samuel Olofsson en gång blef slagen af Inspectoren för det han körde af hanken på en Drög, och Jöns Olsson för det en af Oxarne med hwilka han körde föll omkull. Inspectoren hafwer i Dagsarbete satt Drängarne före, at på hwar loge tröska, så at tre häckar blefwo fulla af halm; och sedermera draga häckarna derifrån neder i Ladugården; men som de

detta

C

18

detta arbete icke kunde hinna, emedan Kornet war så ganska smått, så fingo de som straff ingen middag, och säger wittnet, at det war förmycket af dem begärt, emedan sju eller åtta häckar så smått Korn wille til den halmen, och på hwarje loga har icke warit mer än fyra man. Wittnet hafwer sig bekant, at det utskrefna Tjenste-Folket, i brist på underhåll wid Ladugården, förskaffadt sig mat hem ifrån sina Husbönder och Föräldrar, som de haft med sig då de kommo ifrån Krono-Befallningsmannen i April månad, och när Inspector fick kunskap derom, hafwer han uti wittnets närwaro twungit Drängarne låsa up sina Kistor och tagit ifrån dem maten, hwilken han burit i sin kammare och lagt på golfwet på en utbredd duk, men om någon stund, sedan Drängarne på kallelse warit uppe til förhör, hafwa de kommit åter med sine matsäckar. Wittnet har wid Juletiden hördt, at Drängen Daniel Ericsson fåt ett half-ankar Dricka hemifrån; men at Inspector Malmgren tagit det ifrån honom, och nyttjadt det til grötdåppa åt det andra Tjenste-Folket. När Drängarne kommo från Befallningsmannen, har wittnet frågat dem, hwarföre de icke begärt lof til sådan bortgång, och hafwa de swaradt, at de icke wågat tala om sådant, emedan de wäl wiste at de icke fingo tilstånd dertil, utan i stället stryk. Swaranderna läto fråga wittnet om det icke såg, det de af Inspectoren och Rättaren blefwo slagne, när de kommo hem? Swaras, at wittnet icke wet derom.

5:o Sara Måns dotter, at förledit år hafwer hon så wäl som många år förut warit på Ottenby, och då hafwer utskrifna Folket aldrig fått någon frukost utan på bergselen. Wällingen om morgon och middag hafwer så wäl som Pankokorna, hwilka nyttjats som tilkost, bestått af Kornmjöl och wattn, utom om somrarne, då i wällingen slagits litet mjölk. Dricka har icke wankats til middag eller mellan målen, utan endast til

Gröte-

19

Gröte-doppa om aftnarne, men det samma hafwer warit ganska dåligt och swårt at förtära. Något sjelfdödt Kreatur, wet wittnet icke hafwa blifwit nyttjadt åt Folket, men så snart någre blefwo så sjuka, at de icke kunde komma sig före, hafwa de blifwit slagtade och nyttjade till skrifna Folket.

Herr Lands-Fiscalen påminte, at icke wittnet warit på Ottenby förledit år, och swarade wittnet, at hon wid Michaeli kommit tädan; Tilläggandes at Brödet förledit år warit så uselt af bortskämd och förderfwad Råg, at Folket icke kunnat äta det, utan då de sökte at gifwa det år Swinena, hafwa de aldeles icke smakt det.

Arbets-folk, som köpt Bröd af Inspectorskan har måst lemna det samma åter och köpa sig Bröd på andra ställen i Sochnen.

6:o Brita Erics dotter: at hon förledit år warit utskrifwit Tjensthjon til Ottenby, och hafwer Folket farit ganska illa, aldrig fått frukost, mera än en bit Bröd, tre eller fyra mornader i bergselen. Wällingen til dagwards har kokats af ganska uselt Ärte- och fröfult osålladt Kornmjöl, hwilket warit swart som jord, och af samma Mjöl hafwa Pannekakor såsom tilkost bakats i wattn, och när Folket icke warit i stånd at äta sig mätta af denna Wällingen, hafwer rörts mjöl i det öfwerblefna, hwaraf bakats Pannekakor. Några Grisar af Sommar afwelen hafwa förliden höst funnits sotdöde i Swingården; och på det de skulle komma til nytta och icke förfaras, hafwer Inspectorskan åt Folket kokadt kropkakor, med fläsk uti, efter dessa Grisar. Kött hafwer Folket blifwit tildelt om Söndagarne som warit owanligen swart, slarfwigt och otäckt, hwarpå dels kokats Ärter och Kåhl, och dels mjöl och watten. En Oxe, som efter långsam sjukdom blifwit slagtadt i dödsarbetet, en död funnen Stut, en Qwiga och en död Sugga, samt en Oxe, som hängt i

bände

C 2

20

bände i många weckor och nästan både i lår och bogar war förrutnad, har blifwit nyttjad til skrifne Folkets behof, och hafwer sidstnämde Kött, warit så illa handteradt, at sjelfwa Materien, sutit på det sedan det war kokadt. En af kalfning död Ko, hafwer ock nytjats til Folket.

Brödet hafwer hela året warit alt för uselt, utom et par bakningar som warit någorlunda dugeliga. Drickat, som endast fick nyttjas til Gröte-doppa, har warit af bortskämd malt, och de aldra swagaste efter bryggen, til hushållet; Förleden höst hafwer bakats palt-bröd efter de slagtade Kreaturen, som gömts til Sommaren, at nyttjas såsom tilkost åt Folket, och har det då warit aldeles bortskämt med långa matskar uti. Förleden höst, så länge Korfspadet räckte har blifwit rördt mjöl der uti och gifwit skrifna Folket i stället för wälling. Folket hafwer dessutom wid flere tilfällen fått bortskämd sur Wälling och annan odugelig föda, såsom ibland annat förleden Sommar, sur Fisk som tilkost, och en dag hafwer Folket ifrån morgonen til klockan åtta om oftonen då solen geck neder, icke fått någon mat, och då har det bestått uti sur bort skämd sylta. Förleden höst, ifrån Michaeli til Juhl, hafwa Drängarne blifwit föresatte, at hägna stenmur i et gärde, och oagtadt det snögat och warit stark köld, så at ingen menniska syntes kunna berga sig ute i sådant arbete, hafwa de likwist blifwit med hugg och slag drefne dit. Förleden höst, wid et tilfälle, har Nils Nilsson från Bröttorp blifwit illa slagen, för det han släpt en Stut samt sedermera för det han klagadt på korfwsådet. Ullen, som Folket fått på sin lön, hafwa de aldeles icke kunnat nyttja såsom hopaklemad af gödsel på Fårhus-golfwet, knutig och full af Hö och halmstubbar, så at af twå marker wid rengöringen icke blifwit mer än En half odugelig, och wet wittnet, at Herr Majoren Baronen Roxendorff sielf, sidsta Michaeli lemnadt Ullen åt Inspectoren at tildela Folket

7:o

21

7:o Caisa Swensdotter från Ullevij gör til alla delar lika berättelse med näst föregående wittne. Ärhindrar tillika, at Gröten som Folket lämnade stundom, om aftnarne hafwer satts på golfwet uti en stor bytta och sedan hundar och kattor derutur tagit sit aftonmål, har det öfriga wispats sönder til wälling om mårnarne åt Folket. Wittnet gör ock lika berättelse angående wedhuggningen förleden winter, som andra wittnen den 22 dennes gjordt; äfwen angående tröskningen lika med i dag afhörde spörde wittnet. En dag sedan Drängarne fått mat klockan sju om morgonen, hafwa de gått ut på arbete i ängen, och icke förrän solen gått neder fått aftonward, då otta stycken Drängar sig emellan måst dela en liten kaka och en sur Sill. Upläst och ärkändt.

Herr Krono-Befallningsmannen Stjerngranat, som härwid war i Tings-rummet, lemnade, på Tings Rättens begäran, den underrättelse, at Swarande Drängarna förleden wåhr den 19 April kommo til honom beledsagade af Nämdemannen Johan Samuelsson, då de med tårar i ögonen klagade öfwer en ganska sträng och hård medfart, så wäl hwad föda och underhåll, som arbeten wid gården beträffade, med anhållan at Krono-Befallningsmannen deruti wille skaffa rättelse, annars wille de på sätt som år 1782 skal skedt, hos Konungens Befallningshafwande anmäla sin nöd; men sedan Herr Krono-Befallningsmannen försäkradt Drängarne, at så wäl hos Herr Majoren Baronen Roxendorff, som hos Inspectoren Malmgren söka, at de fingo rättelse uti hwad de hade at klaga öfwer, så hafwa de genast begifwit sit tilbakas och såsom bewis til sin klagan, hafwa de medhaft et ag samma Brödstycken, som den 22 dennes til Tings-Rätten blifwit inlemnade, et stycke Pannekaka som til utseende war aldeles enligt med hwad wittnena nu berättadt, och liknade mera Aske-deg än at wara gjordt af mjöl, sådant, at ingen kunde

täckas

C 3

22

täckas taga det i munnen. Drickat hafwer Herr Befallningsmannen tagit i munnen men genast lika med Johan Samuelsson funnit det så uselt och osmakeligt, at måst sprutas bort; och hafwa Drängarna tillagt, at så wida de icke ärhöllo någon ändring i medfarten nödsakades de alla wid första Islåsning rymma sjöledes från Ladugården, efter de omöjeligen med et sådant lefnadssätt sade sig kunna uthärda. Nemdemannen Johan Samuelsson gör med Herr Krono-Befallningsmannen aldeles enahanda berättelse, såsom närwarande wid Drängarnes ankomst til honom. När Befallningsmannen den 11 Maji sidstlidne hördt Drängarne, hafwa de icke utnämt några ordsaker til deras afwikande från Ottenby.

Swarande Drängarne yrkade nu som sidsta Rättegångs-Dagen, at de icke wid de undersökningar som under deras tjenstetid wid Ottenby skedt, wågat berätta sammanhanget, medan de då frugtadt för en långt hårdare medfart sedermera, än den dag de klagade på Korf-sådet såsom Wälling, och då de kommo ifrån Herr Befallningsmannen åter til Ottenby. I öfrigt förmena Drängarna at de genom nu afhörda wittnen fulleligen bewist, det de hafwit nödtwång klaga häröfwer. Och påstå således at käromålet och Lagsökningen emot dem otilbörligen skedt, i det ställe de af Konungens Befallningshafwande förmodadt skygd at blifwa så handterade som skedt, och icke är enligt med hwad Lagstadde Tjenstehjon pläga åtnjuta.

Herr Lands-Fiscalen anhöll, at Inspector Malmgren, som i går rest åt staden, men af stormen som nu påstår synes hindrad, at sig infinna, måtte blifwa hörd en annan dag wid Tinget, innan Herr Lands-Fiscalen kan sig hufwudsakeligen yttra.

Swarande Drängarne så wäl som Nils Nilsson i Bröttorp yrka ärsättning så wäl för tidsspillan, som gjorde kostnader med

witt-

23

wittnens inkallande, äfwen som de i målet å Herr Lands-Fiscalen, så wäl som Inspector Malmgrens sida afhöra wittnen, begära ersättning för sin Tings-resa.

Swarande Drängarna så wäl som Nils Nilsson i Bröttorp anhålla, at om målet ytterligare skulle upskjutas, det Bonden Lars Larsson i Lilla Weckleby, som är närwarande, måtte å deras wägnar få wara tilstädes, och målet för dem sluteligen utföra.

 

 

Tings-Rättenwil, i anseende til stormwädret, som nu i Canalen qwarhåller de dessa dagar afgående båtar, ytterligare afbida Inspectoren Malmgrens ankomst til Tinget och tillåta at Lars Larsson då målet widare wid påstående Ting skulle förekomma, för Nils Nilsson och Drängarne får swara.

 

 

Företrädde nu åter Herr Lands-Fiscalen Jaensson och å egna som med Swarandernas wägnar Bonden Nils Nilsson i Bröttorp tillika med Inspectoren wid Ottenby Nils Malmgren, til fortsättande af det förleden gårdag §. 5. upskutne mål, angående några Drängars olofliga bortgång från Ottenby sidstledne wåhr; Malmgren hade inga jäf emot de, sidsta Rättegångs dag afhörda wittnen. Anhållandes Nils Nilsson at få det för uteblifne, nu närwarande wittnet Murmästaren Henric Wermelin hördt; Och som intet jäf emot honom anmältes, swor han wittnes Eden och efter ärhållen warning utsade: At han för twenne år sedan uti Nio och innewarande år i Sex weckors tid förrättadt murarbete på Ottenby och derunder sedt at Tjenste-Folket ganska ofta fingo stryk, så wäl utaf Herr Baron Roxendorff sjelf, som af Inspectoren och Rättaren, och hafwer wittnet tyckt at det skedt både för ofta och förmycket, utan at särdeles ordsak dertil warit.

Witt-

24

Wittnet säger sig icke så noga kunna upgifwa någre Speciele händelser, emedan han haft sitt arbete at grunda på och glömt bort det. Hwad maten beträffar så skal wittnet icke sett något deraf, widare än Brödet, som syntes wara ganska dåligt; men wittnet har icke smakat derpå. Nils Nilsson låt fråga wittnet, om han såg Folkets Dricka? Swarades nej, men Tjenstehjonen hafwa ganska mycket klagat så wäl öfwer Drickat som maten. Inspector Malmgren förmåler at Herr Baron Roxendorff sjelf befalt, det Folket skulle hafwa stryk och aga, så snart de icke fullkomnade hwad dem befalt blifwit; och skal Inspectoren så wäl i denna delen som i alt öfrigt hwad Folkets matordning, arbetet och matredningen samt aflöningen beträffar, efterkommis sin husbondes befallning; skolandes Inspectoren gjerna sedt om dem beståtts bättre, så har det icke skolat blifwit dem förhållit. Herr Lands-Fiscalen lät fråga Inspector Malmgren om han åstundar Herr Majoren Baron Roxendorffs hörande i målet, innan det af Tings-Rätten afdömes; hwarwid Inspectoren förmäler, at han för sin del icke anser det nödigt. Nils Nilsson anhåller å Drängarnes wägnar, icke allenast om befrielse från käromålet, utan at de för lidande genom brist på underhåll och utgifter till mats anskaffande och inköpande, måste få ärsättning så wäl som för oduglige Lönings Persedlar samt återstående Lön.

Inspectoren Malmgren infaller härwid, at Nils Nilsson förledit års Michaeli, då han fölgde sin Son i tjenst, pockat på, at få en den beqwämligaste sängen i Drängstugan åt sin Son, så at Herr Baron nödsakats sjelf piska honom utur gården; hwarwid Nils Nilsson tillägger at förhållandet wäl skall kunna genom wittnen utredas, då Herr Barons förfarande med Nils Nilsson icke blir desto mer hedrande.

Herr Lands-Fiscalen anförde, at emot Nils Nilsson i Bröttorp skola inga anledningar förekomma det han lockat eller öfwerta-

ladt

25

ladt Drängarne til sin bortgång ifrån Ottenby; och som Drängaren dessutom för sin del bewisadt så giltiga ordsaker til detta sit företagande, at Herr Lands-Fiscalen icke annat kan än dem för gilltige antaga, då de i stället för en skälig förwäntad rättelse uti en odugelig matredning, enär de deröfwer hos Inspectoren klagadt, blifwit stryk tildelte; fördenskul, så wäl i anseende härtil, som de flere under Ransakningen å Swarandernas sida förekomna skäl och omständigheter, skal Herr Lands-Fiscalen icke finna sig befogad til något påstående emot dem. Hwad för öfrigit Inspectoren Malmgren beträffar, så ehuruwäl han åberopadt sig sin husbondes befallning til sina göromål, så hafwer han likwist icke bestyrckt, at den warit utom de gräntsor, som Lag och allmänna författningar för et husbonda wälde sätter; och som Inspectoren Malmgren, hwilken warit Tjenstehjonens lagliga styrsel ombetrod, en laglig Husbonda rätt öfwerskridit, särdeles wid de twenne tilfällen då han slagit och låtit slå Nils Nilsson för det han med skäl klagade öfwer en otjenlig spis, samt Pehr Andersson då han tillika med de öfriga kom ifrån Herr Krono-Befallningsmannen, angåender deras allmänna klagomål, så skal Herr Lands-Fiscalen finna sig föranlåten påstå laga bot af Inspectoren härföre: äfwen som för det han, som warit skyldig tilse det Folket bekommit sin rätt, men i det stället försat dem i lidande med mat och drick, samt sängkläder, bör derföre lagligen answara. För öfrigt skal Inspector Malmgren genom sin til Konungens Befallningshafwande ingifne förklaring på Herr Baron Roxendorffs Memorial berättadt, det Folket uti alt skedde rätt, och såmedelst gifwit anledning til denna Lagsökning; men icke åstundat Herr Baron Roxendorffs hörande, innan målet hufwudsakeligen pröfwas, och derföre hemställer Herr Lands-Fiscalen om icke han, som genom en oriktig berättelse gifwit anledning til Lagsökning, bör ärsätta wittnens resekostnader tillika med Fyra Riksdaler Specie, som Herr

Lands-Fiscalen

D

26

Lands-Fiscalen genom trenne särskilta resor derpå anwändt. Mera war icke att påminna. Afträdde.

 

 

 

Hwad förestående Ransakning innehåller, hafwer TingsRätten behörigen öfwerwägadt, och hwad först Bonden Nils Nilsson i Bröttorp samt de lagförde Drängarna beträffa, så är icke minsta anledning dertil förekommen, at Nils Nilsson lockadt eller rådt de til års tjenst utskrefne Swarande Drängarne, at gå ifrån Ottenby den 19 April sidstledne til Herr Krono-Befallningsmannen Stjerngranat, för at klaga öfwer hård medfart wid Ladugården, utan twertom hafwa bemälte Drängar ärkändt, at de sådant af egit råd gjordt, samt genom flere wittnen bewisat, at de emot alt bruk med Tjenstehjonen, blifwit wid Kongs-Ladugården i mat och drick samt sängkläder wahnskötte och at, fast än de deröfwer förklaradt sig missnögde, så at Inspectoren wiste deras lidande, likwist ingen rättelse derå fölgt; utan i det stället hafwer den Drängen som började klagomålen, hårdeligen blifwit straffad och agad, och då de lagsökte Drängar icke woro skyldige at låta en så beskaffad medfart längre sig öfwergå; men ingen annan utwäg til rättelse war öfrig, än at förhållandet hos Krono-Betjeningen anmäla, som i ty fall åligger, lemna, särdeles det utskrefne Tjenste-Folket laga handräckning, samt Herr Krono-Befallningsmannen Stjerngranat, och Nemdemannen Johan Samuelsson intygadt, at Swarande Drängarnes tilkännagifwna upsåt wid sin ankomst den 19 April icke warit at rymma, utan endast at söka rättelse och at, sedan den blef dem lofwad de genast wändt åter och godwilligt instält sig i tjensten, utan at mera än et dygn som fordrades til fram och återgången, wara borta; Fördenskul har Tings-Rätten ingen anledning at Bonden Nils Nilsson i Bröttorp, eller Swarande Drän-

garne

27

garne såsom brotsliga, genom det åklagade företagandet anse, utan blifwa de för alt answar derutinnan frikände.

Angående Herr Lands-Fiscalen Jaensons påstående emot Inspectoren Nils Malmgren, så emedan Malmgren icke gittadt bestrida wittnesmålen, det han, då Swarande Drängen Nils Nilsson i Bröttorp klagat öfwer odugeligit underhåll, låtit mycket slå honom med en grof piska äfwer som han sjelf wid samma tillfälle både slagit och hårdragit Drängen, samt at han, då Drängarne kommit åter från Herr Krono-Befallningsmannen tilfogadt Drängen Pehr Andersson i Bredinge et köttsår i hufwudet; men han härtil warit desto mera obefogad, som Drängarne haft laglig ordsak til sin klagan och företagande, utan at Malmgren gittat någre andra fel dem tillwita, hwarföre de då förtjent aga, och Malmgren, som til sådant förfarande icke heller haft husbondens befallning, icke ägt magt at efter godtycka Folket illa handtera; Fördenskul pröfwar Tings-Rätten rättwist wara, at Malmgren för et sådant olagligt förfarande skal lagligen answara samt til följe af 35 Cap. 2 och 3 §. MissgB. För hårdrag och twänne åkommor böta Fem Daler Sexton öre Silfwermynt med en Riksdaler Fyratio Schillingar til treskiftes.

Widkommande åter Swarandernas påstående om ärsättning för lidande genom odugeligt underhåll hwad de utgifwit til underhålls köpande åt sig, för tildelte odugelige Lönings-Persedlar samt at utbekomma återstående års lön och persedlar, så är det sådane omständigheter som rörer Herr Arrendatoren Majoren och Riddaren Högwälborne Herr Baronen Adolph Roxendorff sjelf, hwilken, såsom icke i målet stämd deröfwer icke haft tilfälle at blifwa hörd, och för sådan ordsak skull kan Tings-Rätten derutinnan icke något utlåtande meddela.

Slu-

28

Sluteligen, rörande så wäl Herr Lands-Fiscalens som Swarandernes andragande, at få sina genom denne Rättegång wållade kostnader ärsatte, så befinnes af Inspector Malmgrens til Konungens Befallningshafwande den 21 Junii sidstledne ingifne Memorial, at han påstådt det Drängarne utan billig anledning utur tjensten lupit, och at de hwarken i en eller annor måtto warit lidande samt såmedelst til Lagsökningen gifwit anledning, och som Malmgren dessutom befunnits brottslig, hwad slagsmålet angår, så pröfwar Tings-Rätten rättwist wara, at Malmgren til följe af 21 Cap. Räteg. B. Samt Kongl. Förordningen den 12 October 1739 sådant bör ärsätta. Swarande Drängarne för resor och til wittnens betalning med Fem och Herr Lands-Fiscalen Jaenson med Tre Riksdaler Specie.

Afsades den 1 November uti Herr Lands-Fiscalens, Nils Nilssons i Bröttorp, å swarande Drängarnes Lars Larsson i Wackleby samt å Malmgrens wägnar, Skrifwaren Löhnbergs närwaro, hwilken sednare emot utslaget förklarade missnöje. År och dagar som förut skrefne äro

 

 

Editerad av: Rasmus Carling (2018-10-10 14:51:30)