Länk till kartan i Utforska platsen med koordinater - Snickarbygget
Snickarbygget är det första torpet som dokumenterats av Ramundeboda-Laxå Hembygdsförening. Det skedde 1982 när Alf Pettersson presenterade de 5 första torpen han forskat om och vid en torpvandring satte ner en skylt vid torpet för att bevara minnet av dem som under närmare 300 år levat på platsen.
Beläget ca 6 km från tätorten Laxå - tillhörande från början Bodarne gård, varför torpet första gången uppträder under namnet Sneckaretorp. Namnet antyder att det var en snickare som upptagit torpet, vilket för vår sockens del är anmärkningsvärt då titeln snickare förekommer ganska sent i Bodarnes kyrkböcker. Första gången titeln dyker upp är 1771 då snickaren Karl Backman bodde i Björkängen.
Enligt domänverkets torpinventering är torpet troligen anlagt 1650. På Wallrings karta av år 1696 finns torpet Sneckaretorp med i övrigt finns inget nämnt om torpet förrän 1736 då torpet innehades av Pär Bengtsson, född i Skagershult 1696 samt hans hustru Catharina Hansdotter, född i Finnerödja år 1700. Barnen Eric, Anna-Brita och Jan föddes i torpet till vilket man också tog Brita Nilsdotter som fosterbarn.
När Pär Bengtsson dog år 1784 levde ytterligare två personer som var födda under 1600-talet i Bodarne socken.
Efter Pär tog Hindrik Hindriksson och hans hustru Brita Persdotter (båda födda i Bodarne) över torpet. Anna-Brita var för övrigt dotter till Pär. Dessa båda fick barnen Eric, f. 1774 och dottern Sara, f. 1776.
År 1781 var det dags för sonen Eric (Pärs äldsta son) att ta över efter sin syster. Eric som var gift med Catharina Nilsdotter från Finnerödja, blev redan året därpå änkeman. Han hade då fått barnen Eric, Anna-Cajsa, Carl och Christina.
Ur Bodarne sockens äldsta protokollsbok kan vi läsa att man på "Sockenstämma den 4 febr. 1881 i mom 3 föredrog - Föredrogs att drängarna Nils och Anders Ersson, som woro bröder, af hwilka den förre tjente hos Her Inspector Borg på L: Lassåna, och den senare hos torparen Eric i Snickarbygget, woro inkomna från Finnerödja utan Prästebewis, och blef beslutat at sexmannen i roten skulle tillsäja dem at så framt icke till Sochnestämman 14 dagar derefter kunder framte deras Bewis, skulle de böter af dem utfodras som Kongl. Förordningen för en sådan försummelse utsätta." Det är då att märka att man i Snickarbygget då hade tre pigor samt en dräng.
Eric Persson som gifte om sig med Kerstin Nilsdotter, född i Bodarne 1754 fick med sin nya hustru de två barnen Maria, f. 1789 och Catharina, f. 1792.
Ett giftermål från 1771 finns också omskrivet i arkivet och det var då "Blockmakargesällen" Carl Bowall gifte sig med Märta-Lisa Moberg, dotter till bildhuggare Moberg från Vena.
Ett hopp fram i tiden visar att 1864 tillträdde torparen Petter Jansson, f. 1 feb 1808 i Bodarne samt hans hustru Stina Jacobsdotter, f. 25 nov 1801 i Kvistbro. Med sig hade de också sonen Carl-August född på själva julafton 1837 samt tre pigor och en dräng.
1891 var det dags för Karl-August Pettersson att ta över arrendet, som han sedan fick förnyat ett tag innan Snickarbyggets siste torpare Carl-August Larsson år 1913 flyttade från Öna först till Korsbacken och sedan till Snickarbygget. 1937 lades Snickarabygget ner som torp och jorden såldes sedan 1942 till Backgården.
En intervju med Carl-August inför hans 95-årsdag den 27/10 1958 ger vid handen att han redan som 12-åring fick börja sitt långa arbetsliv.
"Eftersom vi då bodde på Öna i Borasjön, så blev det till en början att hjälpa till hemma. Men jag var nog inte så värst många år äldre då jag fick hjälpa till att flotta timmer över Borasjön och ner genom Svartån och Ålandskanalen till Oxhult såg."
I intervjun berättar han också om när han var med och grävde efter jätten Ramunders skatt i Korsbacken.
"Vi var ett lag på fem-sex stycken, som kom överens om att gräva efter skatten. Vi trodde väl inte så mycket på att det fanns någon, men vi kunde ju alltid offra någon natt på ett försök.
Det var en ljum sommarnatt, vi började gräva vid tio-tiden sedan solen gått ner. Där vi började var det just som en gravkulle. Vi grävde i skift och teg. Man får ju inte tala när man ska gräva efter skatter hade vi hört. Och så var vi naturligtvis inte så pigga på att någon skulle upptäcka oss. Skatten skulle ligga i en kopparkittel, sades det. Vi kom så djupt ner att vi fick ordna med en brädlave i gropen, så att vi kunde kasta upp gruset i två omgångar.
När solen gick upp gav vi oss utan att ha sett så mycket som ett kittelhandtag. Finns det någon Ramunderskatt, så är den väl kvar", slutade Carl-August berättelsen om sin skattjakt, innan han övergick till att prata om fiske. Som storfiskare lever Carl-Augusts minne alltjämt kvar hos gamla Laxåbor.
"Folk trodde faktiskt förr att gammal koppar gömd i jorden, eller använd till kyrkbygge blev guld. När Borakyrkan revs år 1898-99 för flyttning till Laxå gick folk och tittade i smyg på kopparskrotet efter de gamla takrännorna. Jag fick en bit av gubbarna som höll på med skrotet, av den gjorde jag ett par blänken till gäddrag. Det var kyrkkopparn fin till. Gäddorna högg villigt på dedär dragen, så nog blev de till guld även om jag inte grävde ner dem i jorden."
När jag var 90 år slutade jag för gott med fisket, berättar vår sagesman, som avslutar med ett par minnesbilder från Bodarne gård, som i hans ungdom var krog tills den lades ner. I slutet av 1860-talet öppnade istället en ny krog i Backgården där vi traktens ungdom samlades till dans och lekar. Under sommarkvällarna hände det att vi gick upp på Dansarmon (Sjöfallsberget) för att dansa tills solen gick upp över Öna-landet i Borasjön.
Snickarbygget tillhör de torp som såldes och fortfarande finns bevarade som privat sommarbostad. På adressen finns idag även en villa byggd 1974.