Länk till kartan i Utforska platsen med koordinater -- Öna
Öna - beläget ute på en halvö i Bodarnesjön, ca sex kilometer väster om Laxå. Idag finns en välröjd och spångad stig ut till det torp, som vi bara kan ana oss till när det är anlagt. Torpet anlades i slutet av 1600-talet. På ön finns även en fint kallmurad källare från okänt datum.
Rykten och sägner talar här om att munkarna vid Ramundeboda klosterruin Antoniterklostret intill Bodarne krog, röjde och brukade marken ute på Öna, som då var betydligt större än idag, då Bodarnesjöns vattenyta höjts tre gånger från 1600-talets mitt till slutet av 1800-talet. Den sista höjningen skedde 1892. Främst beroende på att man behövde mer vatten för att driva smedjorna vid Brattfors samt valsverket (nuvarande ESAB). Ön kallas även för Munkarnas örtagård och det kanske var så att munkarna där hade sina kryddsängar och kålgårdar i den bördiga myllan på ön.
Genom att Öna en gång tillhörde Bodarne krog så finns inte så mycket bevarat från åren före 1752, då man i Bodarne sockens- och dödsbok finner att Sven Jönsson i Öa bodde där. År 1754 hade man glömt prickarna över o så att torparen då hette Sven Jonsson, född i Skagershult 1725. Han bodde då tillsammans med hustrun Maria Larsdotter, född i Finnerödja 1725. Tillsammans hade de barnen Anna Lena, f. 1752, Lars, f. 1755 och Maria, f.1766. Från 1776 finns anteckning om att Sven Jonsson bor där tillsammans med Nils Andersson, född i Undenäs 1746 och dennes hustru Anna Lena Svensdotter, född i Bodarne 1752 (Sven Jonssons dotter) Tillsammans hade Nils och Anna Lena barnen Sven, f. 1775, Andreas, f.1779, Maria Lena, f. 1782 och Anna Britta, f. 1787.
Tydligen fanns det lite då och då gamla som levde som inhysehjon på Öna. För natten till den 1 september 1761 dog den 70-årige drängen Jon Nilsson "af förskräckelse", vid ett svårt åskväder. Det skrämde slag på honom står det i anteckningarna.
Under åren 1788 - 1792 bodde torparen Petter Olofsson, född i Finnerödja 1752 och hans hustru Greta Ericsdotter, född i Bodarne samt barnen Margareta, f. 1790 och Britta Elisabeth, f. 1791 på Öna.
Torparen Olof Persson, som under en period brukade Öna vägrade år 1819 att gå med i en på sockenstämman den 12 april 1819 bildad sockenförening för dödande av odjur, enär hans torp var skyddat på tre sidor av Bodarnesjön och åt landsidan av en stor mosse. (Likafullt har man i nutid vid uppröjning av Öna funnit gropar, som utan tvivel varit fångstgropar). Olofs dotter Britta-Stina, f.1820 gifte sig med Lars Samuelsson, f. 1821 i Långsmon och bodde kvar på Öna. De fick barnen Oscar, f. 1852, Albin, f. 1855, Johanna, f.1858, Gustav Ludvig, f. 1860 och Karl-August, f. 1863. Britta-Stina och Lars bodde kvar på Öna till sin död 1902/1903. Enligt kontraktet 1892 fick de bo kvar i den gamla stugan och det anvisade undantaget.
Man kan även i samma bok finna anteckningar, som tyder på att livet därute inte alltid gick i lugna banor. Den 8 november 1853 drunknade en 24-årig man, Olof Perssons son Anders Petter, f. 1829. I kyrkboken står det efter hans dödsfall de latinska orden: "Ebrietati dedifissimus et rixosus et violente" vilket uttytt till svenska betyder: "Mycket begiven på starka drycker, grälsjuk och våldsam".
1892 undertecknade Önas siste torpare Karl-August Larsson det sista kontraktet för brukning av Öna. Lars, f. 1863 var yngsta sonen till Britta-Stina och Lars och gift med Albertina Karolina. Karl-August övertog torpet efter fadern och bodde på Öna med sina barn, Gerhard, f. 1889, Elin, f. 1891, Erik, f. 1893, Hugo, f. 1895, Elsa, f. 1897 och Ester, f. 1899. Torparna, som var arrendatorer, var hårt bundna av sina kontrakt och då det gällde nivåhöjningarna av sjön torde de inte ens ha blivit tillfrågade. De hade att föra sin kamp mot vattnet som översvämmande deras väg över mossen till torpet och som gjorde deras åkertegar obrukbara. Det blev sjöbotten av det mesta så småningom. Med vallar och fördämningar försökte man i det längsta att hålla vattnet borta men till slut gick det inte längre. 1913 tvingades Karl-August flytta från Öna till Korsbacken och sedan vidare till Snickarbygget, där han också blev den siste brukaren.
När ön i nutid rensades från sly och omkullfallna träd uppfördes också bänkar med eldplatser . En orienteringstavla över området sattes upp på det gamla gårdstunet med en beskrivning av öns historiska bakgrund. Den väl spångade stigen till Öna (Öudden) på ca 2,5 km är också uppskyltad.