Länk till kartan i Utforska platsen med koordinater -- Brattfors hytta

I slutet av 1660-talet hade Antonius (Anton) Boij övertagit ledningen av det "Järnrike" som hans far Anders Boij anlagt sedan han kom till Lassåna i slutet av 1630-talet. Anton började genast en utbyggnad av faderns verk, vilket visade sig i en mängd begäran om privilegier för hammare och masugnar, som Bergskollegiet hade att behandla. Bland dessa var en om att få dämma i Brattforsens ström i Svartån som avvattnar Borasjön.

Den 13 oktober 1671 kom så det efterlängtade privilegiet, som i korta drag kan beskrivas så här: "Previlegium för bergmästaren Jonas Drefling och Brukspatron Antonius Boij, på en hammarbyggnad vid Brattforsen, en half mil Wester Norr i Lassåhn. Dervid 6 frihetsår beviljas." I samband med byggandet av hammarsmedjan fick också Boij dämmorätten till Borasjön, dock först sedan han kommit överens med ägaren till Tivägsboda, vars strandängar till viss del skulle hamna under vatten.

Hur många smeder som anställdes vid Brattforsen under de första åren finns inga anteckningar om i Laxåarkivet. Däremot finns en skrivelse från Bergskollegiet daterad den första juni 1689 där: "Bergskollegii bekräftelse af hammarens bestånd och reparation utan särskilt tillstånd, under villkor att kolköp icke fick ske från Bergslagen."

Efter Boijs död 1710, var det generalmajor Anders Lagercrona, som för sin fodran på 60 000 daler kopparmynt krävde och fick Lilla Lassåna under vilken Brattfors hammare hörde. Efter Lagercronas död 1739 övertogs bruket av hans barn varav en dotter var gift med generalmajor Otto Wrangel. Med inspektör Johan Lundahl som driftig ledare bosatt på Lilla Lassåna herrgård drev han det hela vidare.

Bruket var igång till mitten av 1800-talet, det har vi kunnat få belägg för i gamla sockenstämmoprotokoll. Flera gånger under 1840-talet omnämnes Brattfors. Bl.a. noteras att bruket varit igenslaget vissa veckor på grund av vattenbrist. Och ändå hade Svartån ett helt annat vattenflöde på den tiden. Det är inte mycket till rännil som numera letar sig fram i den steniga fåran. Inskränkningarna kom med den nya tidens omdaningar inom järnbruksdriften i mitten av 1800-talet. Då avbyttes nämligen stångjärnshamrarna av moderna valsverk. Valsverket i Laxå anlades under de första åren på 1860-talet. Då byggdes också en kanal från Åland, ca 3 km uppströms ån, tvärs över markerna till Laxån och med utlopp i dammen vid dåvarande valsverket. Om inte förr så måste det genom kanalbygget minskade vattenflödet i Svartån och valsverkets övertagande av hamrarnas funktion ha inneburit slutet för Brattfors roll inom Laxå-godset järnbruksepok.

Kvar finns en byggnad från bruksepoken, smedbyggningen, lång och låg med huvudingången mot den forna bruksbacken. Än idag finns välbevarade partier av en stenmur som från södra landet sträcker sig några meter ut i ån. Den är lagd av ordentligt huggen sten och omkring en meter hög och från den utgår en smalare gren av ån än huvudströmmen. Det är med sannolikhet utlopper från vattenhjulet, som ju i regel låg på sidan av och var skild från huvudströmmen. Lite längre ner förenar sig de båda åarna sig igen.