Länk till kartan i Utforska platsen med koordinater -- Kassabacken offerkast

Det var en gång för länge sedan. Vägen mellan Markebäck och byarna vid Laxsjöarna var lika ödslig och folktom på den tiden som vad den brukar vara nu och därtill ännu mera mörk och dyster, ty skogen stod mycket högre och tätare på båda sidor än vad den gör nu.

En kassa-knalle kom vandrande vägen fram. De tunga byltena hängande över hans axel, ett framtill och ett baktill, och tryckte honom nästan till jorden. Håhå jaja, det var allt bra knotigt och besvärligt, detta kringsläpande för att tjäna till födebiten. Nog hade det sina sköna sidor emellanåt, då man blev trakterad i köken och bördan på axlarna så småningom lättades från gård till gård, under det penningpungen fylldes. Men så här långt uppe i skogen, där man knappt såg till någon stuga och de få som funnors måste uppsökas längs knaggliga små avtagsvägar, var det trögt och enformigt att vandra.

Då blixtrade en kniv i månskent, en mörk skugga kastade sig lömskt från sitt bakhåll över den uttröttade vandraren, som varken hade tid eller krafter att sätta sig till motvärn. Ett rosslande, en suck, och kassa-knallen hade slutat sin vandring.

Här uppe i backen, som allt sedan dess heter Kassabacken, hittades hans döda kropp följande dag av Lasse i Falllet. Stackars Lasse blev så förfärad över sitt fynd, att han glömde lägga ifrån sig ett par blodiga vantar, som han hittade bredvid liket. Med dessa i handen kom han helt förstörd och andtruten fram till närmaste gård. De vantarna kom att stå Lasse dyrt. Ingen trodde hands bedyranden, att han helt oskyldigt tagit upp ett par främmande och därtill blodstänkta vantar från landsvägen, och burit dem med sig. Någon misstänkt person hade man ej sett i trakten, ej heller kunde man tänka sig, att det i närheten bodde någon hemlig ovän till främlingen. Indicierna hopade sig allt starkare mot Lasse i Fallet.

Så blev Lasse förd till Örebro, där han till en början satt på rannsakning. Han nekade ihärdigt, och några vittnen till ogärningen funnos ju ej, men han ansågs i alla fall förvunnen till brottet på grund av många sammanträffande omständigheter. Det vanliga var ju, att liv skulle med liv sonas, men det intryck, Lasse gjort på domarna, måtte i alla fall ej ha varit det sämsta, ty han slapp undan med att för all framtid hållas i fängsligt förvar. I sanning en tvivelaktig lindring av domen!

År efter år satt nu den stackaren i fångahålet, där Svartån brusade under järngallret i golvet. Rå och unken var luften i det källarliknande rummet, golv och väggar stinkte av smuts och fukt. I detta grymma fängelse uthärdade han i många långa år, tills döden äntligen kom som en befriare och han ställdes inför den domare, som ej dömer efter det som synes utan efter det som är.

Den dagen Lasse begrovs på Ramundeboda kyrkogård, var mycket folk tillstädes. "Han fick lida oförskyllt", hörde man somliga säga sinsemellan. Bland dem som voro med vid detta tillfälle var även den verklige mördaren. Han blev så djupt skakad av vad han här hörde och såg, att han ej längre förmådde ensam bära på sin dystra hemlighet utan uppenbarade huru det hela hade tillgått. Men att lämna sig i rättvisans händer för att sent omsider sona något av det onda han gjort kunde han dock ej komma sig för med. Han tog själv steget in i det stora okända, troligen driven av förtvivlan över sina, mänskligt att döma, förlåtliga brott.

Nu var det på den tiden ej tillåtet att begrava självspillingar i kyrkogården, och man förde honom till Markebäcks mo och grävde ned honom där. Men bonden som rådde om jorden, ville ej ha några självspillingar och gastar att gå omkring och oroa i nejden. Det var ju klart, att den som ej fått vila i vigd jord ej heller skulle få någon ro i graven, och så skulle hela trakten komma att bli skydd för sådana historiers skull, antingen man "sett" något eller ej.

Bonden tog därför helt resolut och grävde upp den döde samt körde honom hem till gården, där han bott. Detta gjorde han naturligtvis i skymningen för att få vara ostörd i sitt ovanliga förehavande. Då han kom fram till ort och ställe, lastade han försiktigt kistan av och ställde den rakt upp och ned framför stugdörren. Den som följande morgon upplät stugdörren, vilken gick inåt, fick alltså helt oväntat den döde och begravne husbonden i famnen.

Nu voro goda råd dyra. Till kyrkogårdens helgade jord kunde man ej komma med den döde, och om man än en gång begrov honom ute i markerna, riskerade man antingen spökerier eller också att det på nytt skulle gå såsom vi nyss beskrivit. Då var det någon som undrade, om det ej skulle vara lämpligt att gräva ned honom i en kolbotten. En sådan plats kunde ju ej sägas vara direkt densamma som marken i allmänhet, så renad och luttrad av den alltförtärande elden som den var.

Sagt och gjort. Den stackars olycklige mannen, som väl i livet blivit jagad och pinad av sitt samvetes röst och nu ej tycktes skola få någon frid efter döden heller, fördes ut i skogen till en plats, där tidigare en mila brunnit. Här blev han ånyo nedgrävd, den svarta, feta kolstybben packades till över kistan, och om ej minnet av denna tilldragelse levat kvar, kunde ingen anat, vad denna kolbotten, så lik tusende andra i skogen, gömde.

Inga spökerier avhördes, vilken nu orsaken härtill än kunde vara; om den av elden renade jorden hade förmåga att binda gasten eller om den av ångern luttrade själen fått frid hos Gud.

Somrar grönskade och vintrar snöade. Än gick man som i gamla tider vall med djuren i skogen, men man trodde ej längre så blint på gastar och troll som fordom. Man hade väl hört historien om självspillingen, som blivit begravd här i kolbottnen, men man ville ej riktigt sätta tro till sådan gamla historier, om man ej fick något påtagligt bevis för, att de voro sanna. Vallhjonen började gräva i jorden, och här hittade de den gamle självspillingens multnande kvarlevor. Huvudet togo de upp och satte överst på en hög stör, som de slogo ned i mitten av kolbottnen, och där satt det länge.

Men vid Kassabacken lade var och en vägfarande en kvist på den plats, där man funnit den döde kassaknallen, och där var alltid, trots röta och brand, ett stort bål av kvistar.

Källa: Kap XX,  "Tivedens hjärta" av Enfrid Tjörne, fd folkskollärare i Dammtorp, Tiveden.