Länk till kartan i Utforska platsen med koordinater - Lassåna Hammare
När man idag ser vattenfallen i Laxån har man svårt att förstå att en så relativt blygsam vattenkraft kunde locka Anders Boij och hans kompanjon Anders Nilsson att slå sig ner vid Lassåna för att med utgångspunkt därifrån bygga upp sitt järnimperium i Tiveden.
Omkring 1870 lät förvaltare Ragnar Ljunggren bränna upp de flesta handlingar rörande Lassånas födelse och fortlevnad. ”Rena Nidingsdådet” stod det på en ”lappri” skriven av disponent Carl Salin, funnen i ett av facken på vårt arkiv. Något hann dock Salin rädda, bland annat berättelsen om Lassånas Hammare.
----------------------------------
När Laxå Bruk AB år 1943 firade 300 år var det 306 år efter det egentliga födelseåret för de Boijska verken som redan 1637 fick privilegierna att uppföra en hammare i ”Ladsåhn”. På en karta framställd av Melchior Falkenberg 1642 finns denna hammare inritad. Att det dröjde några år innan hammaren fick sina privilegier berodde på de stridigheter Boij och Falkenberg utkämpade om rätten till Lassånaforsen. När Boij till slut vann striden så fick han även privilegier, och kunde fortsätta att expandera utefter Laxån.
Från början fanns vid Lassåna ett par tyskhärdar med en hammare. Men i början av 1700-talet byggdes två s.k. France-Comte härdar med två räckhammare. År 1846 då Lancashiresmidet infördes, byggdes tre härdar med vällugn. Två år senare var det dags för ytterligare utvidgning med en grovräckare och två släthammare.
Enligt de bestämmelser som gällde för smederna och deras drängar, skulle en mästersven för att bli mästare, tillverka en släthammare. Då dessa väger 17 centner (722,5kg) hjälptes flera mästersvenner åt för att tillverka en dylik. När hammarhuvudet var färdigt skulle det vara så välgjort att den tålde att tillverka 2120 centner (90.000kg) stångjärn. Tidsåtgången för att tillverka en dylik hammare var tre dygn.
Liksom de flesta andra bruk i Sverige har även Lassåna genomgått många utvecklingsfaser. Från Boijarnas eget ägande via familjeägande till aktiebolag. Strax efter bolagsbildandet 1872, såldes Lassåna Bruk till Degerfors Bruk som vid Lassåna bedrev omfattande manufaktursmide med bl.a. spett, smidesstäd, spadar, spik m.m. År 1843 återköptes Lassåna till Laxå Bruk. Smidet vid Lassåna upphörde strax före andra världskriget.
Hösten 1919 rev man sumpen och Vattenhjulet. Något man tydligen hade glömt var, att för att få behålla de ”rekognitionsskogar” man fått av kronan skulle man varje år utsmida ett viss antal kilo järn, så när myndigheterna påpekade detta, var det bara att bygga upp det man rivit igen.
Härden ställdes i ordning av Albert Munther och Manfred Järlström, som båda menade att man skulle färska järnet själva vid Lassåna och inte som man från bruksledningens sida föreslagit att en smälta skulle tas från Röfors. Innan nyåret hade man också smitt ut 3-400 kg järn vid Lassåna. Där fortsatte man sedan att smida järn fram till 1920.
År 1931 revs de sista resterna av smedjan. Endast gnisterhuset, labbet, det stora järn och kolhuset finns kvar minnande om Lassånas storhetstid.
Från Röfors levererade man Lassånas första mumblingshammare 1856, framställd efter en modell tillverkad av Bolinder & Co. Förmodligen är det samma hammare som på bilden. Vid framställningen vägde hammarhuvudet 5 skeppund, 17 lispund, 10 marker vilket omräknat i dagens vikter blir 1.852,5 kg. Även städstabben göts i Röfors.
Hammaren som från början fanns på Laxåns östra sida, flyttades 1965 över till åns västra sida där man byggt en plattform så att den skulle synas bättre. Sedan dess har många förslag funnits om på vilket sätt hammaren skulle omhändertas och placeras. Tack vare tillmötesgående från ägaren Sture Emilsson, Lions, frivilliga krafter från Ramundeboda-Laxå hembygdsförening, så står den nu på den plats vi ser idag. En plats man hoppas att såväl Laxåbor som turister skall finna väl vald.
Alf Pettersson