Olof Larsson - bonden som byggde fioler


Gå direkt till sidan med Larssonfioler

Olof Larsson var född i Vånga 1805 och kom först i tjänst som bränneridräng hos greve Spens på Grensholm. 1832 gifte han sig och köpte en gård i Östra Skrukeby, där han levde ända till sin död 1906 – han blev 101 år gammal. Jordbruket var expansivt, ytterligare tre angränsande gårdar köptes in och en tid ägde Olof Larsson även en gård i Vårdsbergs socken och en hantverksgård i centrala Linköping. På gården Torp anlade han ett brännvinsbränneri – ett trevåningshus med ägarens kontor och bostad högst upp. Han var nämndeman, kommunalman, auktionist och dessutom bygdens ’finanskung’ med en omfattande utlåning.

Rimligen borde alla dessa sysslor fylla Olof Larssons tid, men han hade också som fritidssysselsättning att bygga fioler, ibland ett tiotal instrument per år! Minst 315 fioler har han numrerat, däribland några basfioler. Ett hundratal instrument kom till efter fyllda 75 år.

Hembygdsföreningen har förtecknat kända Larssonfioler sedan 1998 och på senare år har nytillkomna instrument fotograferats.

Vi välkomnar upplysningar om fler instrument!

Hade Olof Larsson en läromästare?

Bygga fioler är inte lätt. Hade Olof Larsson en läromästare eller var han självlärd?
En självlärd fiolbyggare har ofta börjat som reparatör för att senare tillverka egna instrument med något av reparationsobjekten som modell.
Den hittills tidigaste reparationen är på ett importerat instrument som kom i Larssons händer som 22-åring 1827. Det är tillverkat i Tyskland på 1730/40-talet  och har nog inte tillhört en torpare eller arbetare. Kanske ägdes fiolen av någon i den grevliga familjen? Olof Larsson tog rimligen intryck av ett sådant instrument. (Visa)
Eller fanns det en läromästare? En skicklig snickare på herrgården? Tyvärr inga spår…
Vi välkomnar alla upplysningar om gamla fioler från trakten!

Mer om Olof Larsson, 1805-1906. 

Storbonde, nämndeman, brännvinsbrännare, auktionist och finansman. Ja, Olof Larsson i Östra Skrukeby hade många järn i elden under sin mer än 100-åriga levnad, men mest är han ihågkommen som fiolbyggare. På lediga stunder byggde han över 300 fioler. Äldste sonen Adolf upplevde en annan märkvärdighet, han blev dubbel svärfar till konstnären Bruno Liljefors. Yngste sonen Axel jagade sjöfågel med Albert Engström och Bruno Liljefors och startade fabrikation av vettar i Östra Skrukeby. Vilken familj!

Olof Larsson var född i Vånga 1805 och kom först i tjänst som bränneridräng hos greve Spens på Grensholm. Där stannade han i drygt fyra år och hade sedan några korta anställningar i Kullerstad (Ljusfors) och Östra Harg (Rogestad) socknar.

Under sin tid i Rogestad träffade Olof Larsson sin blivande maka, Maria Christina Andersdotter, som då var piga hos greve von Schwerin på Idingstad. De gifte sig 1832, och flyttade därefter till Torp i grannsocknen Östra Skrukeby. Där arbetade Olof som dräng och där föddes deras första barn på hösten 1833.

När grannhemmanet Lilla Valstad om 1/2 mantal blev till salu köpte Olof Larsson gården för 3400 riksdaler riksmynt.

Lantbruket i Valstad synes ha varit inkomstbringande och undanlagda sparmedel räckte till nya fastighetsinvesteringar. Olof Larssons intresse riktades nu utanför det närmaste grannskapet. 1853 köpte han 1/3 mantal Skog i Vist. Priset var 5000 riksdaler Banco. Samtidigt övertog han ett par oxar och 8 kor med flera djur samt en del jordbruksredskap för 1000 riksdaler riksmynt. Av allt att döma var detta tänkt som en kortsiktig och vinstgivande affär, ty redan efter ett halvår sålde han fastigheten med djur och redskap till en granne i Skog och fick då totalt 9100 riksdaler riksmynt. Affären var ju inte direkt lysande, men gav dock 600 riksdaler i vinst.

Två år senare, 1856, köpte Olof Larsson en hantverksgård i Linköping. Det var tomterna nr 6 och 7 i S:t Lars kvarter, belägna i hörnet av nuvarande Platensgatan och Ågatan. På tomterna låg både bostadshus och verkstadslokaler, som hyrdes ut till bleckslagarmästare Lundblad.

I Lilla Valstad bodde familjen till 1869. Då flyttade man tillbaka till Torp, men nu som ägare av detta rusthåll. Hustrun Maria Christina avled på Torp den 15 april 1878. Olof Larsson bodde sedan ensam kvar på gården till strax efter sekelskiftet, då han återvände till Valstad. Där avled han den 14 mars 1906 i en ålder av 101 år, 2 månader och 2 dagar och fick sitt vilorum på Östra Skrukeby kyrkogård. En reslig gravsten minner om den märklige mannen.

Under sin tid i Valstad åtog sig Olof Larsson 1855 föreståndarskapet för ett bränneri vid Aska egendom i Slaka socken och 1866 uppförde han ett eget bränneri på Torps ägor. Genom en besiktning av länsstyrelsens kontrollant år 1870 får man en detaljerad bild av byggnaden och dess inredning.

Bränneribyggnaden var uppförd i två våningar med vind. Den var 30 m lång och 15 m bred och hade en höjd på 12 meter. I bottenvåningen fanns fyra rum, ett rum för jäsningskaren, ett sprithållarerum, ett rum för magasinering och ett rum för bränneriarbetarna och på övre våningen fanns bl a ett rum för brännmästaren. I en källare under byggnaden kunde spannmål och potatis förvaras. Erforderligt vatten togs från Värla bäck med hjälp av en pumpanordning. Anläggningen godkändes för bränning av 300 kannor (785 liter) per dygn. Den stora anläggningen kom dock inte att utnyttjas någon längre tid, bränningen upphörde redan i april 1872. Kanske lades bränningen ner på grund av bristande lönsamhet. I en av sina räkenskapsböcker har Olof Larsson räknat ut att hans kostnader uppgick till 1,63 riksdaler per kanna. Eftersom han vanligen sålde för 1,50 blev verksamheten klart förlustbringande.

När han började arbeta med fioler vet man inte, det äldsta belägget är en fiol som han reparerat 1828 då han fortfarande bodde i Grensholm. En onumrerad fiol från 1843 finns bevarad och den äldsta kända numrerade fiolen är nr 32, byggd 1847. Den yngsta kända fiolen är nr 315, byggd 1895. Han var då 90 år gammal.

Kopior av ett par fiolmallar finns i hembygdsföreningens samlingar och de är fullklottrade med text. Främst är det tekniska detaljer men också besked om när han använt mallen och vilka nummer fiolerna fått. Några virkesuppgifter finns också; Brånstagranen och ... ett bräde från mjölnaren i Slattefors kvarn.

Hans mest verksamma år är på 1860-, 1870- och 1880-talen. Då bygger han också enligt egen utsago de bästa fiolerna, eller ’vigolerna’ som han kallar sina instrument.
Några nedtecknade omdömen:

År 1873 den 8/7 jorde jag en vigol efter denna modell, nr 168; den blef den bästa af alla föregående vigoler No 187, 1876 efter denna modellen är tjöpt af Spektor Berggren i Linghem och den Wigolen öfwerträffar hans gamla Kremonensare Wigol. Således den bästa Wigol han någonsin haft
No 188 efter denna modell blev mycket bättre än No 177
1876 den 27 juni Profvades No 180 efter denna modell och den är den bästa af alla de föregående vigoler intill ovan nämnda dato. Så att denna modell har företräde för Rakeryd Modell som aldrig mer begagnas

Olof Larsson och hans maka Maria Christina fick fyra barn; Adolf, född 1833, Vilhelm 1836, Anna Matilda 1842 och Axel 1846.
Äldste sonen Adolf bosatte sig i slutet av 1850-talet i Rasbo socken i Uppland, där han köpt ett större jordbruk. I sitt första äktenskap hade Adolf många barn. Genom döttrarna Anna och Signe fick han en berömd måg - konstnären Bruno Liljefors. Denne gifte sig 1887 med Adolfs dotter Anna, men äktenskapet upplöstes genom skilsmässa 1895 och en tid därefter gifte Bruno Liljefors om sig med Annas syster Signe, då nyss hemkommen från Amerika. I det äktenskapet föddes bl.a. sonen Lindorm, som också kom att bli en känd konstnär.

Olof Larssons yngste son Axel Olofsson bodde långa tider hos sin brorsdotter och hennes man Bruno på olika ställen i Stockholmstrakten – Ingarö, Mörkö och Bullarö. De var båda mycket intresserade av sjöfågeljakt, som de ofta bedrev tillsammans med Albert Engström.

Bruno Liljefors uppmuntrade Axel att måla vettar, dvs lockfåglar av trä som användes vid jakten. Detta utvecklades så småningom till en hel liten industri i Östra Skrukeby - tusentals vettar levererades till handlare i Stockholm och Göteborg. Hela familjen blev engagerad med träarbete och grundmålning medan Axel stod för finslipning och slutlig målning – rimligen efter instruktion av den store naturmålaren.

Men det blev inte bara vettar, han byggde fioler också. Axel Olofsson fick diplom och hedersomnämnande för sina fioler vid den stora Stockholmsutställningen 1897. I en tidningsintervju berättar Axel att han tillverkat ett femtiotal fioler.

Brännvinet från Torp är urdrucket och bara enstaka vettar har undgått tidens tand, men många fioler – de flesta välljudande – minner om den märkliga familjen Larsson.

Östra Skrukeby hembygdsförening dokumenterar instrument som överlevt till våra dagar och hittills har man funnit över 50 fioler som Olof Larsson byggt och några som han reparerat. Tre fioler och en viola tillverkad av Axel Olofsson är också kända. Se instrumentlistan.

Intressanta notböcker

Olof Larsson spelade givetvis också på sina fioler. Vid sin 90-årsdag lär han ha spelat hela natten.

I samband med försäljningen av gården Valstad på 2010-talet fick hembygdsföreningen en mängd handlingar efter Olof Larsson, däribland två intressanta notböcker.
Läs mer om notsamlingarna!

Källa: Olof Larsson, bonden som byggde fioler (Erik Carlegrim 1996), ISSN 1104-3342 (Ö Skrukeby hembygdsförening).

Fortsätt till sidan med Larssonfioler

Editerad av: Arne Blomberg (2020-04-15 05:57:55)