Petrus Andersson


Torpare i Holm, Nora. (Sängstu-Pelle).

Petrus (Per) Andersson föddes i Ingeborgbo, Östervåla s:n. Fadern var slav under dryckenskapen, satt på gäsgivargården, söp och spelade kort. Den ena kon efter den andra fick lämnas för skuld och slutligen hela gården. När det gått så långt rymde han från familjen till Stockholm och tog värvning. Det var en utväg som flera i hans ställning tog. - Pelle var älst, sex år, bröderna fyra och ett år när fadern gav sig iväg. Enligt Hfl. vistades han från 1808 till sin död 1826 i Stockholm. (Min kommentar)

Fattigdomen var stor i hemmet. När Pelle var 14 år gammal beslöt han att gå till Stockholm och träffa sin far. Det var ingen lätt sak, många mil till fots. Något annat färdsätt fanns inte. Han kom fram, letade rätt på fadern vid regementet och bad att han skulle följa med hem. Men fadern var obeveklig. Kanske skämdes han eller trodde han att det bara skulle bli ett återfall i superiet. Befälet tyckte synd om pojken, sköt ihop några slantar och följde honom ut ur staden. Det var med tungt hjärta Pelle trampade de trötta milen hem igen.

Nu kom Pelle i tjänst som skomakardräng. Men lärotiden var lång och troligen orkade inte Pelle gå tiden ut. Han började på egen hand med att sy grövre skodon och kallades näverskomakare. Efter några för oss okända år finner vi honom i Holms by i Nora, på Norrstugården. Han kallades nu Sängstu-Pelle, troligen för att han en tid bott i en sängstuga, en stuga avsedd att sova i.

Pelle tyckte också om brännvin, men var ingen slav som fadern. Däremot var kortspel hans stora svaghet, ända tills en viss långfredagsnatt på 1850-talet. Det har hans son berättat. Pelle och hans likar satt i stugan och spelade, då en främling fint klädd kom in och slöt sig till sällskapet och spelet fortsatte i den heliga natten. Ett kort föll under bordet och Pelle böjde sig ned för att ta upp det. Då fick han till sin fasa se att främlingen hade hästfötter. Han tänkte genast att det var den onde själv som blandat sig i leken. Säkert var det hans onda samvete som verkade som en hallucination. Efter den natten tog Pelle aldrig mer i en kortlek.

Sängstu-Pelle var gift två gånger. Ingrid Jönsdotter, med vilken han fick fyra barn och Anna Ersdotter också fyra barn. I den andra kullen föddes sonen Erik (1842) som blev skomakare i Östervåla och fick 14 barn, varav ett i sin tur också fick 14 barn, omkring 70 barnbarn. Johan (1845) (min mormors far) blev "herrskomakare" med militärisk hållning och nytt namn, Nordin. Gustaf (1848) stammade och kallades för mindre vetande. Olof (1850) blev soldat och flyttade till Österfärnebo. Gustaf och Olof tog efternamnet Nordin liksom Johan.

Nu var Sängstu-Pelle gammal. En dag på vintern 1877 beslöt han att besöka sin son i Österfärnebo. Det var ett vågspel. Han tog genvägen över älven från Nora. Efter en tid spordes, att han aldrig kom fram. Vid efterforskning hittades han på älvens is, död, sittandes på sin kälke. - Ett tragiskt slut på ett strävsamt liv. Änkans yttrande: - De var värst me klädene, är inte svårt att förstå. Kanske var kostymen ny, hade sitt värde. Om inte annat så på den kommande auktionen.

Sängstu-Pelles stuga kom bort på 1880-talet. Men endel minnen finns kvar. Några planterade träd och buskar, brunnsgrop och källargrop, stenmur och humle syntes ännu 50 år senare då jag byggde min stuga i ruinen efter hans.

Skrivet 1972 av Bror Erixon. Redigerat av dottern Ingrid Mattsson född Brorsdotter.