I år är det tyvärr inga djur och ingen servering i Skräddar-Djurberga.
Men gör gärna ett besök i denna riksintressanta kulturmiljö!
Skräddar-Djurberga finns med på en sida om samiska kulturyttringar i Mellansverige
Åter till startsidan
Historien bakom Skräddar-Djurberga
I början av 50-talet nämndes till Knis Karl i Leksand att hembygdsföreningen saknade fäbodbyggnader på Orsa hembygdsgård. Knis Karl avrådde från att konstruera en fäbod, utan föreslog att man skulle satsa på en fäbod i befintlig miljö. Hembygdsföreningen gjorde en inventering av de fäbodar som fanns kvar år 1955. Av de 80 fäbodar som fanns då fäbodlivet var i sin blomstring, var endast ett 50-tal kvar. Vilhelm Sundström, som var intresserad av gammal kultur, gav tips på Skräddar-Djurberga fäbod.
På årsmötet 1961 meddelades att Flickeråsens fäbodlag nog är villigt att på hembygdsföreningen överlåta nyttjanderätten till långfäboden. Styrelsen fick i uppdrag att underhandla närmare med Orsblecks byamän beträffande Flickeråsen. Innan året var slut fick föreningens styrelse ta itu med ett fäbodarrende av långt större vidd än frågan om Flickeråsen. Nu gällde det Skräddar Djurberga. Några delägare hade rentav framfört om att hembygdsföreningen skulle överta vissa byggnader där, så att fäboden inte förföll utan fick en huvudman med ansvarskänsla och resurser. Dessa uttalanden mottogs naturligtvis mycket välvilligt av föreningen.
Från styrelsesammanträde hösten -62 förtäljes att berörda fastighetsägare i Skräddar-Djurberga ”skrivit på ett avtal att skänka byggnaderna, bestående av fäbodstuga, härbre, lada, fjos, mjölkstuga m.m.” Samtidigt lämnades det glädjande beskedet att sökt bidrag på 10 000 kronor från Orsa Besparingsskog till restaureringsarbeten i Skräddar-Djurberga omgående tillstyrkts av jordägarnämnden.
Några månader senare hade beredskapsarbete med 50-procentigt statsbidrag utverkats för denna första etapp. Jonsstugan, med ett nerrasat innertak, dålig mur och med ett yttertak som sett sina bästa dagar plockades ner till grunden. Arbetet fortgick och stugan blev uppförd till allas belåtenhet.
På den vägen fortsatte man med siktet inställt på att förvandla Skräddar-Djurberga till ett väl underhållet, genuint fäbodreservat. Förutom återställning/upprustning av befintliga byggnader, som överlåtits på eller förvärvats av hembygdsföreningen ingår i det nuvarande beståndet några ditflyttade, äldre, värdefulla fäbodbyggnader som därigenom räddats undan förfall och förintelse.
Efter nappatag med Nordiska muséet, innefattande en intensiv brevväxling, lyckades hembygdsföreningen i början av 60-talet förhindra bortforsling av en kulturhistoriskt värdefull fäbodbyggnad från Orsa. Nermärkt och fraktad till Rättvik hämtades byggnaden, en flerhundraårig mjölkstuga med märkliga inristningar. Från uppläggningsplatsen i grannsocknen, återfördes den till Orsa och ställdes upp i Djurberga.
Vid inventeringen av fäbodarna upptäcktes en stuga i grannfäboden Labb-Djurberga som var mycket typisk, och man ansåg att den borde få ett bättre öde än att bli omkringväxt av skog och sly. Man tog kontakt med ägarna av stugan. De var positivt inställda till att hembygdsföreningen tog hand om stugan.
Det fanns en annan stuga som man länge sneglat på i Skräddar-Djurberga och som var i stort behov av reparation. Då denna ligger invid Siljansleden, ansåg man att den passade lämpligast som raststuga för dem som vandrar leden. Man fick köpa stugan, och medel fick hembygdsföreningen från fonden för
Siljansleden och kommunen ställde upp med s.k. IKS-stöd.
Eldhuset från Värmderåsen har varit föremål för många och omfattande prövningar. Ägaren önskade att eldhuset skulle bevaras på ursprunglig plats, men när detta inte var möjligt gick man med på att det flyttades. Det skulle bli en hel roman om alla turer som varit omkring detta eldhus skulle beskrivas.
Sista tillskottet av fäbodbyggnader som föreningen förvärvat är den s.k. Vallstugan. Medel för inköp av byggnaden och restaureringen har erhållits dels från Dalarnas försäkringsbolag och från Orsa kommun. Försäkringsbolaget svarade för pengar till inköp av byggnaden och kommunen för material till reparationen.
Ur turistsynpunkt är det angeläget att det finns djur på vallen, då den är känd som en levande fäbod. Skräddar-Djurberga är klassad som kulturminne och av riksintresse.