Det lackar mot jul. Men julstämningen vill inte riktigt infinna sig. Covid-19 går i repris och sjukvården på knäna. Det är krisstämning i konungariket. Och det är långt till en vit jul, som vi alla någonstans drömmer om. Himlavalvet har dragit en grå molnfilt över sig och solen lyser med sin frånvaro.
Detta märkliga år, 2020, kommer många att få fira en ensam jul av smittskyddsskäl. Nära och kära tvingas stanna i fjärran. Gemenskap erbjuds blott i digital gestaltning. Men den kan inte ersätta en öm smekning på kinden eller en kram av ett barnbarn. Det blir en jul och ett nyår på mänsklig sparlåga för alltför många.
Men allt är inte mörker och all kreativitet är inte nedsläckt. Ore Hembygdsförenings kulturarvscentrum vid Gammelstan går mot fullbordan efter hårt och förtjänstfullt arbete av några medlemmar. Och med Nissnissgårdens parstuga som scen har styrelsemedlemmen Markus Gottschling och hans kamera skapat suggestiva bilder med en sprakande digital brasa i hörnhärden, lyktljus vid dörren och stearinljus på bordet. En visuell lek mellan ljus och mörker om herraväldet över våra sinnen.
Rekvisitan har julkänsla: doftande granris, ljuslykta som gjord för tomtehand och julbock i halm som går tillbaka på en äldre svensk, lite mörkare jultradition som fick ge vika för jultomten. Den moderna svenska jultomten ”föddes” med skalden och författaren Viktor Rydbergs berömda dikt Tomten (1881) och Jenny Nyströms illustrationer till den. Rydbergs filosofiske jultomte, har sedan ersatts av en ”disneyfierad hohoande” omfångsrik figur som färdas i släde dragen av renar. Han vore otänkbar i Gammelstan. Men inte Rydbergs tomtegubbe, som det är lätt att föreställa sig reflekterande på Finngårdens tun över hur invånarna kommer till världen, växer upp, åldras och dör. Varifrån kommer vi och vart försvinner vi? Det är den gåta vi alla någon gång grubblar över.
Tanken svindlar för i parstugan har människor levt sedan senare delen av 1600-talet. Hur och om de firade jul för så länge sedan är inte lätt att veta. Men julevangeliet var på plats. Den kristna julen bygger på en hednisk kalender. Den är en ljusets högtid för många mitt i vintermörkret. Julens budskap är ju att världens frälsare är född.
Det är ju inte så underligt att våra förfäder ville lysa upp det kompakta vintermörkret med någon form av sammankomst. Det känns ju så dag också. Men de flesta jultraditionerna är från 1800- och 1900-talen och flera har rottrådar ut i världen. Det berättas att i Finngården anskaffade Finn Mina, varje år en rejäl julgran, sedan sonen Arne fötts, och pyntande den så det stod härliga till. Pyntet finns ännu kvar. Men någon jultomte i tjänsteutövning besökte nog aldrig sonen. Men han fick julklappar, förmäler källan.
I all ödmjukhet måste vi konstatera att vår lott att kämpa med det eländiga coronaviruset inte är något nytt under solen. Våra förfäder fick sin beskärda del av epidemier och svält. Sådana sände oräkneliga människor i döden. De saknade ju både vårt välstånd och vår medicinska teknologi som gör vår tillvaro uthärdlig även under en pandemi. Att sätta sitt eget liv i perspektiv båda i samtid och historia är något som Gammelstan kan hjälpa oss med, nämligen att mogna som människor.
Hoppet har tänts. Vaccinering förestår och blotta vetskapen kan nog bära oss fram till nya tag nästa år. Vi i styrelsen önskar alla medlemmar En God Jul och Ett Gott Nytt År.