Vårtal av Ulf Persson Valborg 2019


 

Vårtal 2019

 

Varje dag har sin färg. Dagens olika stunder likaså.

En tidig vårmorgon med alla sina genomskinligheter kan ha en blåhet som ett tunt glas med lätta toningar mot violett.

 

Så är det denna stund då mörkret just överlämnar sina dolda färger åt ljuset. En slinga av ljus bland trädtopparna i öster vidgas till en dag. Det glittrar från daggens flyktiga prismor på grenar och fjolårsstrån. Bäcken risslar och sildrar. Allt känns genomskinligt blått och violett.

Det är en stund då naturen talar lågmält nästan viskande.

Medan jorden vänder sig ytterligare några streck mot solen brister fjolårslöven under mina fötter med ett ljud som från oerhört spröda klockor och frostens prismor övergår omärkligt i dagg. Plötsligt glittrar morgonen av dagg och fågelsång. Färgerna blir klarare.

 

Hur skall man förklara att några luftvibrationer kan fylla en människas inre med en så stilla glädje att man frestas använda det stora ordet lycka. Jag vet ju att färgerna och fågelsången morgonens lätta dofter och vinden som dröjande vaknar över ängen, själva ljuset och den stigande värmen endast är elektromagnetiska vågor av olika frekvenser. Jag vet att det är min hjärnas syn och hörselcentra som översätter våren till ett spektrum av färger och en skala av ljud, att färger och ljud sådana jag upplever dem finns inne i mig – hur det är i själva naturen kan vi inte veta

 

Ändå denna stilla lycka över att finnas till just denna stund

Förklaringen kan endast vara att vi intuitivt upplever oss som delar av det sinnena förmedlar och kanske också snuddar vid en verklighet mindre synlig än det daggvåta gräset, mindre hörbar än fågelsången omkring oss.

Det är väl i en sådan upplevelse det liv som givits oss blir meningsfullt.

 

Något i den tidiga vårmorgonen står i samklang med källor i mitt inre. Det är som om den med sina blå och violetta toner bär all världens morgnar i sitt ljus. Allt är nytt men ändå utan början, allt är enastående och ändå en återkomst till något jag upplevt tidigare.

 

Våren spelar med ljus över landskapet. Samma ljus finns som värme och energi i blodets celler och i växternas klorofyll. Samma ljus finns innanför knopparnas vaxiga höljen, de som ger den violetta tonen åt vårhagarna.

Hur mycket av liv och värme, kraft och framtid finns inte innanför knopparnas slutenhet. Här gömmer sig skissen till löv, som snart skall sticka fram små musöron för att snabbt- alltför snabbt- övergå i den varma årstidens mogna grönska, i det nordiska årets korta gröna paus innan daggen en natt åter fryser till frost och vinden börjar bläddra bland singlande löv

 

Här innanför knopparnas fosterhinnor finns också frön och pollen som vinden ska förena till nya plantor.

 

Snart skall fröhängen ut ur bristande knoppar. Våren är livsmöjligheternas överdådiga gästabud. Varje fröhänge är en orgie av möjligheter. Varje frö rymmer ett nytt himlasträvande träd, fast bara en bråkdel av alla solgula frön och pollenkorn som yr och ryker i vårens vindar får fullfölja sin bestämmelse.

 

Hur sällsamt finns inte växande och fullgångenhet packade i det allra minsta. Äggen i fågelnästet, vad rymmer de inte innanför sina spröda skal av kommande fågelsång och bobyggen, av klockor som en dag skall ringa till uppbrott och kompasser som skall låta nya fågelgenerationer finna rutten till ett annat hem på en annan kontinent.

 

En blåviolett vårmorgon med stigande sol och bristande tjäle känner man intensivt och enkelt att livets mening är livet självt.

 

Det känns därför också så oerhört viktigt att ta vara på varje stund fylla den med innehåll, uppleva hur enastående den är.

 

Ändå känner jag ett stygn av vemod när jag på spröda klockor från en knoppande våräng vandrar hemåt.

Vemod när jag tänker tillbaka på en resa till Grönland. På en vandring mot iskanten. En vandring som gick på granit där isen tidigare legat tjock. Lokalbefolkningen berättade att avsmältningen de senaste åren gått mycket fort. Är det vi, människan, som orsakar den snabba avsmältningen? De flesta forskare hävdar att det är vi människan som är orsaken till avsmältningen. Orsaken till att allt fler naturkatastrofer drabbar mänskligheten. Vår ständiga jakt på tillväxt.

Kan tillväxt vara i oändlighet är frågan jag ställer mig. Måste vi inte finna nya definitioner på tillväxt. En tillväxt i samklang med vår jord.

En tillväxt som inte tar hänsyn till att vi överutnyttjar våra naturtillgångar.

Ett företag hade förmodligen anklagats för bokförings brott om underlåtit ta hänsyn till lagerförändringar.

 

Människan gör det inte i vårt nuvarande tillväxt begrepp

Sänder isens av smältning naturens budskap att nu får ni ta er samman och tillsammans utan prestige arbeta för en framtid för jorden och för mänskligheten. Ett budskap om att vi skall vara rädda om det som är livets mening livet självt.

 Där i den blåvioletta vårmorgonen kommer jag att tänka på ett av det, enligt min mening, vackraste brev till naturen till livet som skrivits.

 

Indianhövdingen Seatel  skrev , i ett försök att rädda sitt folk till president Pierce.

Seatel avslutar sitt brev med följande rader.

Vad är det för liv om man inte kan höra nattkorpens röst eller grodornas samtal vid ett vatten om natten. Indianen föredrar vindens milda viskning över vattenspegeln och själva lukten av vinden, rensad av middagsregnet och med doft av fur. Luften är dyrbar, ty allt levande andas samma luft djur träd människor. Allt hänger samman. Allt som drabbar jorden drabbar också jordens söner.

Är Seatel på väg att få rätt eller kommer vi tillsammans inse att allt hänger samman. Att vi tillsammans sköter vår jord så att kommande generationer får uppleva våren som vi.

Att vi som Tage Danielsson inser

En droppe droppad i livets älv

Har ingen kraft att flyta själv

Det ställs krav på varenda droppe, hjälpa till att hålla de andra uppe.

 

Mig älskar de alla när marsvindar kalla kring öronen viner och kylan känns svår

Man stannar och spanar Vad är det man anar Jo något i luften bär löfte om vår

Man lyssnar och vädrar

Bland påsk isens fjärdar

Man fångar en skymt av min solgula kjol

Och plötsligt det klingar och susar av vingar

Vintern är bortglömd precis som i fjol

 

Där står hon påskliljan i sin solgula kjol.  Återigen fylls jag av känslan att ta vara på varje stund fylla den med innehåll, uppleva hur enastående den är.

Vemodet skingras och glädje att uppleva åter en vår återvänder .

Också förväntan att få uppleva ytterligare en enastående stund på Apelröd

En stund som gör att vi känner en stilla lycka att finnas till just denna stund när våren spelar med sitt ljus över Onsala och Apelröd.

 

 

 

 

Förening:

Onsala Hembygdsgille

Ändrad av: Onsala Hembygdsgille (2019-05-02 08:49:59) Kontakta föreningen
Skapad av: Onsala Hembygdsgille (2014-06-03 21:15:10) Kontakta föreningen