Sammandrabbningen i Ulevattnet

Gräsbu

Här bodde troligen Hans Jakobsson och Stina Petersdotter år 1840. I närheten av gården har det funnits en flottningsled.

På våren 1844 ägde en våldsam sammandrabbning rum mellan den svenska ordningsmakten och flottarna vid denna led. En del bönder i Gräsbu och Rörviken hade sålt timmer till norska köpare och flottningen ner i Ulevattnet av det sammanförda svenska och norska virket pågick. Flottarna hade vetskap om att det svenska vaktmanskapet fått nys om saken och väntades till platsen när som helst. Därför hade de rustat sig för att möta ordningsmakten hårt mot hårt. Nössemarks starkaste karlar hade tillkallats och deltog i flottningen, och från Norge var bl.a. bröderna Elias och Jens Lillemörk med. Elias var den starkaste av de två och ansågs ifråga om kroppskrafter kunna mäta sig med de beryktade kämparna ”Ingrigutten” och ”Gossongen i Säm”. Befälhavaren för vaktmanskapet var en löjtnant  Timell vid Värmlands regemente. Tillsammans med en sergeant kom Timell om kvällen till Gräsbu och tog in hos gårdens ägare Hans Jakobsson där de stannade över natten. Morgonen därpå begav de sig bort till dammen från vilken timret genom en ränna släpptes ned i Ulevattnet. Innan de gav sig iväg blev löjtnanten varnad för Elias Lillemörk av Hans Jakobssons hustru, men han förklarade att han nog skulle klara Lillemörken. Löjtnanten och sergeanten hade beväpnat sig med arme´gevär med påskruvade bajonetter. Flottarna hade placerat sig så att svenskarna stod på norska och norrmännen på den svenska sidan. På dammen stod Elias Lillemörk. Timell gick fram till Elias och uppmanade honom att upphöra med arbetet och när Elias vägrade lyda uppmaningen, försökte han med bajonettens hjälp driva honom bort från dammen. Elias högg tag i bajonetten och bröt av denna samt sade till Timell att att om han inte genast packade sig därifrån skulle han hamna i älven. Sergeanten skulle då skynda till sin förmans hjälp men greps av Jens Lillemörks starka armar och kastades ut i älven. Han lyckades ta sig upp på norska sidan och där kom en stark ”nössonge” och grep honom i håret samt drog in honom i skogen. Sergeanten skrek som om dom satt kniven i honom och ”Jan i Rökullehögen”, som stod på ett litet skär ute i Ulevattnet skrattade så att han föll i vattnet. Löjtnant Timell och sergeanten funno snart att de inget kunde uträtta mot de stridslystna flottarna varför de skyndsamt gav sig av från platsen och flottningen kunde fortsätta. Elias Lillemörk gick in till ”Hans i Gräsbu” och lånade brännvin så att segern kunde firas.

Händelsen blev givetvis rapporterad till de svenska myndigheterna men något rättsligt efterspel hördes inte av. Oskar I hade nyss uppstigit på den svenska tronen och en av hans första regeringsåtgärder var att upphäva utförselförbudet på timmer. Hans Jakobsson i Gräsbu sonson Sven Petter Olsson i Lilla Strand född 1851 har berättat händelsen. Han har även hört att kungen, som väl personligen tagit del av rapporten uttryckt en önskan att få se Elias Lillemörk. Sven Petter trodde att kungen ville ha den kraftige och oförskräckta norrmannen i sitt livgarde.

Historien om silltunnan

En annan historia jag hörde om ”Ingrigutten” sant eller ej var när han skulle köpa en tunna sill i Tistedalen. Han gick naturligtvis dit och inhandlade sin tunna sill varefter handlaren frågade hur han skulle få med sig den tunga tunnan sill till Nössemark. ”Ingrigutten” svarade att den bär jag hem, varpå handlaren sa att om du bär den ända till Nössemark skall du få den gratis. ”Ingrigutten” tog tunnan och började gå mot gränsen, det var flera som gick med för att kontrollera att han verkligen bar tunnan hela vägen. Efter ett tag tycktes dom märka att han sjunk ner lite och gick ifatt ”Ingrigutten” och sa ”orkar du inte mer” – Jodå, jag plockar bara lite bär under tiden.