Nössemark (1859-1870)

Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige   / Femte Bandet. M-R /     (1859-1870)

Nössemark. Annex-socken till Eds pastorat, är belägen i Vedbo W härad af Elfsborgs län, i nordvestra hörnet av grefskapet Dal, gränsande i norr till Wärmland och Norge, hvartil den äfven gränsar i vester. Största längden är något öfver 2 mil och bredden 1  5/9 mil; hela arealen 30,344 tld, hvaraf 1,566 äro vatten. Hela socknen är en fjellbygd å båda sidor om Stora Lee, hvadan inga öppna slätter finnas, och hvad dalsträckningarna beträffar, äro dessa icke särdeles stora. Den högsta klinten (Bårrekulle) utaf socknens betydliga åsar, som genomgå all skogsmarken, är beläget på Dalens soldatstom, från hvars spets en vidsträckt utsigt åt Norge samt öfver angränsande socknar erbjuder sig. Norra och Södra Körvikens skogars högsta berg är Hållåsen vid Norska gränsen. Sjöar och kärr äro talrika; bland de förstnämna märkas Stora Lee (se den art.), Ulevattnet, som sträcker sig med vestra delen in i Norge. Stora Torrsjön och Lyssjön äro de väsendtligaste uti östra halfdelen; för öfrigt finnas cirka 80 mindre sjöar och tjärn. Mossar förekomma nästan på hvarje hemmans utmark; men de flesta äro utan tjenlig botten för aftappning och odling. Rådande jordmånen är sandmylla på sandbotten; lerbotten är till finnandes blott på några få ställen, der myrmalm stundom påträffas. Såväl åker som äng äro i allmänhet stenbundna; den förra upptager 1,032 tld, den sednare 3,766 tld. Silfergrufor finnas på hemmanen Norra Rörvikens och Nolbys egor; på Sunds egor har man på sednare tiden upptäckt ett tälgstensbrott, som ännu (1850) icke blifvit begagnadt. Mineral- och helsokällor finnas mångenstädes; men endast Solhemsbrunn begagnas, dock mindre nu än förr. Såväl vattnet som gyttjan äro av sakkunniga män undersökta och hafva visat sig verksamma mot gikt, kolik, magsyra mm. Eken anträffas på somliga ängar. Klimatet är i anseende till socknens höga och kuperade läge samt i följd af dess belägenhet omkring en större sjö helsosamt. Folkets lefnadsförhållanden hafva, synnerligast efter norrska föreningen, blifvit bättre än fordom, då ofta våldsverkaren på svenska sidan njöt skydd på andra sidan gränsen. Socknens isolerade läge torde hafva sin del deri, att folket synes i allmänhet ohyfsadt; för öfrigt är det idogt och arbetsamt, synnerligast hvad skogseffekters handhafvande beträffar, så som huggning, körning och forsling i allmänhet, hvartill det tidigt får vänja sig; och blifva männen derföre härdade i arbete, så att många starka och resliga personer finnas bland denna allmoge. Klädedrägten består till större delen af hemmaväfda tyger, och sällan får man se någon allmoge mer enkelt utstyrd än inom Nössemark socken. Tron på jättar, skogsrån och tomtegubbar var ännu 1851 allmän och torde så förblifa, så länge barnen bibringas trollhistorier af föräldrane, istället att få höra berättelserna ur Bibeln om hur underligt Gud förer sitt folk, besannas af berättarens egen erfarenhet, så att deraf uppstår i barnahjertat den sanna fruktan och tillika önskan, att äfven sjelf få räknas och få förblifva bland Guds utvalda egendomsfolk, hvilkens Gud Herren är, Himmelens och jordens Skapare, då det ej behöfva frukta varken hvarken skapelsens eller de ondas skadliga inverkan. Närbelägenheten med norska gränsen har varit orsak att plägsederna vid dansar och andra lustbarheter blifvit uppblandade med dem från grannriket, hvilket visar att det fordna hatet hvarom ännu berättelser lefva i minnet, försvunnit. Dialekten är en blandning af norska och värmländska jemte dalbospråket. Tvänne ridvägar hafva funnits vid Solum och Dala öfver gränsen till Norge. Åkerbruket är socknens hufvudnäring. Jorden är, i anseende till sin steniga beskaffenhet samt dess ofta förekomande läge i branta sluttningar, svårbrukad. I den syrliga jorden begagnas s.k. löndiken, inrättade på så sätt, att ett öppet dike, 1/2 à 3/4 aln brett och 1  1/4 aln djupt, igenfylles med större stenar samt betäckes med granris, hvarpå matjorden åter intager sitt förra läge, så att plöjning och besåning låter verkställa sig åfvanpå, då vattnet försvinner mellan stenarna. Numer inses nyttan häraf allmänt. Linodlingen har börjat sedan 1848 göra sig mer gällande, då en ny sorts linfrö (Riga pyk) blifvit anskaffadt, hvilket afkastar ungefär 2 ltb. lin efter kappen. Skogen, som upptager 23,398 tld, är i anseende till försträng afbrukning i mindre godt skick. Omkring 1830 upphandlades af en norrman (Jörjensen) ett stort parti timmer af alla dimensioner, hvilket betaltes högre än vanligt, hvarför Nössemarksboerna passade på tillfället och afyttrade skogseffekter till den grad, att skogarne till stor del blefvo förstörda. Vanligen afyttras 150 tolfter; kolningen uppgår till 150 stigar, som afsättas vid Lennartsfors bruk i Wärmland och vid Tistedalens jernverk i Norge. Vanliga tiden för barrskogens återväxt är 50 à 60 år till hustimmer, ved och gärdsle; men till sågtimmer utgå cirka 100 år. Löfskog, så som al och björk, finnes i tämlig stor myckenhet å vestra socknens inegor.

På Nolby hemmans utmark påträffas malmlednngar nästan öfver allt; men endast tvänne ställen hafva blifvit bearbetade, neml. Ingeruds och Furusjö grufvor, hvilka upptäcktes för omkring 50 år sedan, bearbetades och ödelades tid efter annan; arbetet har nu mer upphört här, äfvensom vid Södra Rörvikens grufva som upptäcktes 1824 och bearbetades till 1846. År 1825 bildades ett bolag på grufförsök eftger silfver vid en af majoren och riddaren Adam Berger inmutad ödelagd blyglansskräpning, kallad Adamsberg. Arbetet drefs med förlust, hvarför bolaget upplöstes 1828. Kyrkan nybyggdes af sten, utan torn, 1794; platsen för henne skänktes af enkan Katarina Bågenholm i Håbålsstom. Förra kyrkan, byggd af trä, var belägen 1/8 mil från den nuvarande, på hemmanet Nolby mark. Den enkla altartaflan skänktes omkring 1798 af norrmannen Truls Will i Fredrikshall. För barnundervisningen är en amulatorisk skola inrättad och fördelad på 9 rotar. Kostnaden för de fattigas underhåll beräknas till omkring 25 rdr pr mantal. 56 backstugor funnos 1850. Tingstället är Altorp, beläget 5 mil härifrån, i Ödskölds socken, -Historia: Det äldsta krig som man känner, hvars följder drabbat denna orten, timade mellan norska konungen Magnus Barfot och konung Inge d. Äldre i _Sverige, då den förstnämnde underkufvade Dalsland och, som vissa historer påstå, mötte svenska konungen år 1096 i den delen af sjön stora Lee som kallas Foxen, hvarest ett sjöslag uppstöd, som slutade med norrmännens nederlag. traditionen förmäler från en sednare tid följande händelse, som timade under Carl XII:tes tid: En ströcorps af norksa knektar kommo i antågande till hemmanet Jåren, hvarest de nedrefyo en ladugård, för att medelst timret bygga sig en färja, på hvilken de ämnade sig öfver sjön, för att plundra. Bonden Stenar Björnsson i Sund, som var en ovanligt kraftfull och rådig man, märkte deras företag och försökte att skrämma dem medelst antändande af en mängd eldar på sjöns östra strand, samt med en gammal karbin, som han laddade och aflossade flera gånger, tills färjan hunnit midt på sjön, då en trumslagare, träffad af en af kulorna, tumlade ned och dog. Detta förskräckte Norrmännen så, att de vände om och tågade söderut till Eds socken; men, sedan officeraren, som anförde truppen, blifvit underrättad att en enda svensk förmått tillbakadrifva så många norrmän, skickade han sex man och en korporal till Sund, för att tukta deras fiende. Dessa ankommo till Stenar Björnssons stuga, men funno honom icke inne, hvarföre de beslöto öfverraska honom i en äng nära sjön, hvarest han höll på med sitt arbete. Han var dock icke oberedd utan mötte dem med en ekklubba och lade snart tre af dem till marken, då hans bror kom honom till hjelp med den omtlatade karbinen, med hvilken han sköt ihjäl en, så att endast trenne återstodo, af hvilka två jagades utanför sjöns branta stränder och omkommo på samma stund, som den enda ännu lefvande flydde till skogs. År 1808 blef äfven Nössemark besökt af Norrmännen, då väl ingen allmän plundring kom i fråga, ehuru många vishus, enligt folkets berättelser, blefvo strängt anlitade. Af sednare tiders märkvärdiga män må nämnas den för sin styrka så vidt beryktade Anders Bryngelsson från Ingerud under Nolby, allmänt känd under namnet ”Ingre-gutten”. Ännu lefvande personer inom socknen, hvilka voro bekanta med honom, uppgifva att han var född på 1770-talet. Hans längd var under medelmåttan, men bredden öfver skuldrorna förrådde den stora styrka, som mer blef beundrad än fruktad, emedan hans lugna, saktmodiga lynne aldrig utbröt i någon våldsamhet från hans sida, ehuru han ingalaunda undslapp retsamma bröder, synnerligast från Norge, som önskade se bevis på hvad ryktet förkunnat om hans jättekrafter. Flera personer säga sig vid sådana tillfällen hafva sett honom fälla tårar af den orsak, att, som han sjelf yttrade, han icke tordes slå igen, af fruktan att gifva döden med första hugget. Att taga en tunna spanumål under hvardera armen eller att bära en vanlig qvarnsten, var för honom ej särdeles påkostande. En gång skall han till och med på en resa laggt sin trötta häst på slädan, och sjelf dragit den ett godt stycke väg.År 1815 flyttade han till Norge och derifrån till Jutland, hvarifrån han 1844 skref till sina slägtingar härstädes- Fornlemnngar: Tvänne s.k. jättegrytor finnas på hemmanet N:a Kjölvikens ägor, nära invid sjön Stora Lee. På Bårekulle äro tvänne skansar uppförda under krigsoroligheterna 1808, hvilkas ruiner ännu äro tydliga nog. De hålla ungefär 25 alnar i fyrkant. Inuti den enn af dem är en naturlig grotta, 10 alnar lång, 2 1/2 aln hög och 5 alnar bred: enligt sägnen skall den tjenat till förvaringsrum för dyrarheter, hvilkas egare voro en hop röfvare, som upehöllo sig på gränslandet. Vid Sämb, Daln och Nolby finnas 3:ne hällekostor, på Strandön och Daln förekomma stenrör och vid St:a Strand 6 ättehögar (Lignell).

Folkmängd. Hemmantal. Bev. för jord- 1805-1862. sk. kr. fr. bruket c:a 1,043 1,947. 11 3/4. 1/2. 2 1/2. 170 rdr. Byar och gårdar: 1 Daln, 1/8 Diserud, 1/4 Finserud, 1/8 Grättesbo, 1 Jaren, 1/8 Kollsbo,2 Köleviken- Norre och Södre; 1 Nolby, 1 Näl, 2 Norra och Södra Rörviken, 3/4 Solum, 1 Sparsnäs, 1 Sund, 1/8 Tolsrud, 1/4 Walsebo, alla skatte; 1/2 kr. Stommen med såg, militär-boställe; 2 mtl fr. Stora och Lilla Strand, 1/2 Sämb. Hemmanen innehades 1850  af 212 sjelfegande jordbrukare samt 28 arrendatorer, hvarförutom funnos 17 torpare. Till Norra och Södra Kölviken, Sund, Walsebo och Asslerud i Håbol uppläts d. 21 Dec. 1830 ”utan ränta eller skattelösen” Kronomasteskogen på 9,164 tid i Wedbo, Nössemark och Håbol socknar, som 1695 uppgafs vara 5 1/2 mil i omkrets. Frälsehemmanen agdes 1563 af fogden välborne Göran Torstensson till Forstena och Nygård. Sämb, som sedan kom i skattevrak, upptogs på 6 års frihet 1662 af Anders Lennartsson Svenske. Såldes 1689 af Jakob Dreffensköld till majoren Lars Fahnehjelm. Lilla Strand inköpte församlingen 1750  för egna medel 1/4 till boställe för komministern i församlingen. Stommen härstädes, 1/2 mtl, som nu är militär-boställe, var under katholska tiden bekostadt af församlingen till prestens bostad, men beröfvades henne af Gustaf Wasa, så att hon för andra gången måste anskaffa en hemmandsdel till samma ändamål- Adress: Åmål.