Giftmörderskan från Ärtemark

Sofia Johannesdotter, född den 24 augusti 1839 i Ärtemarks socken i Dalsland, gick en dag 1867 över gränsen till Norge för  att söka arbete. ”En hederlig och pålitlig kvinna” stod det i  rekomendationsbrevet från änkan som hon hade arbetat hos. Och visst kunde Sofia behöva goda referenser med sina ljusa ögon, sina tunna läppar, sitt eldröda hår och sitt buttra sätt.

Sofia hade tung packning och hörde sig för om skjuts till Halden. Hon tog färjan över gränssjön Stora Lee. Fattigdomen och de smärtsamma minnena ville hon lämna bakom sig. Skulle flytten hemifrån och ett arbete i grannlandet, bli hennes chans till en bättre tillvaro? Hon hoppades det.

Bomullsspinneriet i Tisdedalen utanför Halden behövde folk och Sofia började arbeta där. Det var ett slavgöra i damm, smuts och slamrande oväsen. När hon sedan fick arbete som kammarjungfru hos herrskapet Anker Stang ett halvår senare kändes det som om hon kommit till himmelriket. Grosshandlaren Niels Anker Stang och hustrun Cathrine Elisabeth Foyn Wiel tillhörde de mäktigaste och mest välbeställda i staden. Det spratt av glädje i kroppen på Sofia när hon steg in i grosshandlarparets stora salong med skinande ljuskronor, blankputsat silver och andra dyrgripar.

Niels blev förtjust i den nya tjänsteflickan och bestämde att hennes namn skulle förnorskas till Sophie. Men i oktober 1869 började märkliga saker hända i familjens hushåll. Tjänsteflickan Maren drabbades av våldsamma kräkningar, diarre och magont och dog efter fyra dagar. Tre år senare dog den 63-åriga grosshandlarfrun efter likadana plågsamma symtom och 1874 var det grosshandlarens tur. Även dottern Mathilde drabbades av sjukdomen. Hon kräktes upp apelsinbitar med grön beläggning, men klarade sig undan med förlamning och blev sängbunden.

Tidigare det året hade väninnor hört Sophie skryta om att hon kanske skulle bli ny fru i huset. En kvinna berättade att Sophie hade erbjudit henne pengar för att skaffa fram arsenik, som brukade användas som råttgift. Det är en riktig mirakelkur om giftet späds med brännvin, påstod Sophie, som tre dagar innan grosshandlaren dog tog emot en dödlig mängd råttgift från Sverige.

Spår av arsenik

En februarikväll 1875 vällde tjock brandrök ut från familjens hus. Grannar lyckades rädda den 16-åriga dottern Mathilde som  ju var förlamad och sängliggande. Kammarjungfrun Sophie misstänktes för mordbrand men nekade.

Är det helt säkert att du inte har anlagt branden frågade polismästaren och borgmästaren Hans Wessel. Flera bland tjänstefolket hade sett Sophie gå upp på vinden med ett ljus i handen kvällen då det senare brann i huset. Efter flera dagar i häktet tillstod Sophie motvilligt: Jag har inte tänt eld på huset, men jag kan kanske ha orsakat branden genom att vara oförsiktig. Jag bar en lykta ock kläder på samma arm. Misstankarna stärktes när polisen sedan hittade stulna föremål från familjen Anker Stang i Sophies byrå. I staden skvallrades det för fullt om Sophie – Hon fick öknamnet ”kammarjungfrun från helvetet”.

Grät och erkände

En dag i mars 1875 fick Sophie sätta sig i en täckt vagn. Hon kördes från polisstationen till Ebenezersjukhuset där herr och fru Anker Stang och tjänsteflickan Maren, död sedan sex år hade obducerats. Hos alla hade man funnit spår av arsenik. -Är det här ditt verk, Sophie? sa polismästaren med dånande stämma och drog bort de lakan som täckte liken. Sophie grät och kräktes – och erkände.

– Ja jag gav herrn och frun gift, men det var inte meningen att ha ihjäl dem. Tillbaka till polisstationen ändrade hon sig och erkände att hon haft för avsikt att mörda dem. Mordförsöket på Mathilde, sa hon hade misslyckats och hon sa att det var hon som satte eld på huset. Motiven hade varit bagateller. Maren hade hon serverat förgiftat te sedan hon blivit arg på henne. Förhållandet till frun hade varit konfliktfyllt och slutade därför med arsenik i fruns kaffe. Grosshandlaren serverades kornsoppa med arsenik och dog med fruktansvärda magsmärtor och uppkastningar.

Professor Peter Waage vid Oslo universitet analyserade prover från liken och fann 0,28 gram arsenik i lever och magsäckarna hos paret och 0,6 gram i Marens mage. 0,1-0,2 gram är normalt en dödlig dos.

Den 19 Juli 1875 dömdes Sophie till döden. Fängelseprästen hade kämpat för att hon skulle bli benådad, men dödsdomen undertecknades personligen av unionens kung Oscar den II. Medan Sophie rädd och bitter, inväntade avrättningen i fängelsecellen anförtrodde hon sig åt kaplanen Eugen Hanssen.

Hon berättade om sin hemska och fattiga barndom, då hon hade utnyttjats av vuxna män från hon var fyra fem år. Hon avskydde sitt utseende och var alltid ensam, medan alla andra hade vänner och blev kära. På sin konfirmation hade hon fantiserat om att ta livet av alla i kyrkan. Men under tiden i fängelset blev Sophie djupt troende, berättade han.

Den 18 februari 1876 drog en råkall vind över Borgermesterløkken i Halden. Försäljningen av knäck, munkar och buljong gick strålande. På den tiden var avrättningar ett folknöje som drog mycket folk och över 3000 personer hade samlats för att titta. När Sophie kom åkande på en vagn tillsammans med präst, domare och läkare, möttes hon av burop. Eftervagnen kom polismästaren och tre officerare i galauniform. Sophie gick upp på Scavotten där stupstocken fanns, intill stod ett bord med en vinflaska och ett glas. Sophie tömde vinglaset medan prästen talade. Med svag stämma förklarade sig Sophie skyldig och läste upppsalmen Källan, sedan knäppte hon upp kragen så att halsen blottades och sa:

Nu går jag hem till Jesus. Medan prästen läste Fader Vår lät skarprättaren bilan falla. Sophie Johannesdotter från Sverige var den sista kvinnan som avrättades i Norge. 1902 avskaffades dödsstraff i fredstid och 1979 upphörde det helt och hållet.

Denna berättelse är skriven av: Berit Ringsby och May Bredholt

Bilder: Halden Folkebibliotek och Shutterstock

Efter lite efterforskningar har jag fått reda på lite mer kring Sophie Johannesdotter. Sofia,( som hon hette från början) växte upp på Landsberg, ett litet torp inom hemmanet Gottarsbyn. Den lilla stugan var ca 5,5 x 4 meter och låg nära landsvägen ett stycke norr om infarten till Gottarsbyn. Utom torpruinen kan på platsen spåras rester av en jordkällare och ett mindre uthus. Då fadern flyttade dit med sin familj var han i ekonomiskt trångmål, fått gå från gård och grund. Det var alltså sant att Sofia hade haft en fattig barndom, men hon var av förmögen bondesläkt, och här föresvävar oss tanken att hon kanske i sina gener bar på tidigare generationers drag av stolthet, sturskhet och maktbegär. Den som hade penningar var fri och oberoende. Många frågor dyker upp till varför Sophie gjorde som hon gjorde.

Av sina medtjänare blev hon skildrad som ”slem, lögnaktig och baktalerisk” därför att hon gång på gång talade illa om eller beskylde medtjänarna för något hos herrskapet, med resultat att flera av dessa lämnade sin tjänst uteslutande för hennes skull. Samtidigt lade hon an på att hålla sig väl med herrskapet, men efter hand misslyckades hon med detta, i vart fall beträffande frun.

Rykten, som kan vara osanna säger bl.a. att hon uppträdde som en medlem av familen Anker Stang då hon deltog som uppasserska på resor och visiter. Om det var av svartsjuka och hämndbegär, som Sophie tog livet av kvinnor som på något sätt stod i vägen för henne, blir nästa fråga. Varför förgifta den man som hon hade tjänat så länge? I över två år sedan frun dog hade hon ju varit kvar som herrns husföreståndare. En av de tidningar som skrev om målet i Byrätten, förmodade att mordet på herr Anker Stang skedde i trängt läge då hennes många tjuverier i huset höll på att avslöjas. Herrn hade förhört henne om en bröstnål som tillhörde fröken Wiel. Sophie skulle då ha förstått att hon höll på att förlora sin husbondes förtroende. Beträffande mordbranden har senare framförts teorin att hon då hade blivit uppsagd av husets arvtagare.

Andra rykten som inte har något stöd i åtalet, handlade bland annat om ett barnlik som hade hittats i Tistedalsälven. Författaren till boken ”Dagbok fra en dödscelle” utgiven i Halden 1980, låter Sophie misstänka att hennes egen fästman gjort ”tjenstepiken Maren fruktsommelig og måtte fjerne et halvgått foster”.

Avrättningen skedde genom halshuggning klockan 9.45 på morgonen den 18 februari 1876 på den gamla avrättningsplatsen ”Kaken” vid Porsnäsbacken. Platsen är numera uppslukad av det stora fabriksområdet för massa och pappersfabriken.