Kvällsstämma onsdag 18 juli

I den stekheta sommaren ramlar dagarna iväg och en kvällsstämma på Norrbo hembygdsgård närmar sig återigen. Förutom det kanonfina buskspelet, det mumsiga fikat, den ständigt beundrade vyn och de trevliga människorna så har vi glädjen att presentera ännu en spännande minikonsert på logen. Gården öppnar som vanligt 18.30 denna onsdag den 18 juli, och det är fri entré.

kl. 19.30 hör vi sedan för tredje året i rad, Ingmar Höglund, piano, Mark Lambrecht, cello, Björn Eriksson, fiol och viola, och Kjell-Åke Hamrén, fiol. Läs nedan hur Kjell-Åke (Norrbos duktige historieberättare) beskriver deras framträdande:

*******************************************
Lättlyssnad salongsmusik från en alltmer svunnen epok

Under 1800-talets andra hälft ägde något mycket ovanligt rum inom den europeiska musiken. Den gamla traditionen från 1700-talet som innebar att en konsert kunde dra ut ordentligt på tiden och hålla på i både fyra och fem timmar, eller rentav ännu lite mer, fick plötslig konkurrens av en utbrytartendens med konserter som inte varade stort längre än två timmar – inklusive paus. I den gamla traditionen kunde ett konsertprogram omfatta kanske tjugo olika verk; ouvertyrer, symfonier, solokonserter med orkesterackompanjemang, ensemblestycken för ett par instrument, sånger och köravsnitt ur den populära operarepertoarer etc, allt i en salig blandning, med väl tilltagna prat- och fikapauser mellan de olika programsjoken. Idén var att en konsert skulle innehålla någonting för alla. Därför blandades programmen med både ”högt och lågt”, populärt och seriöst i samma utbud.

I den nya trenden däremot blandades inte på det sättet. Tvärtom innehöll ett konsertprogram bara tre eller fyra verk, typiskt sett en ouvertyr, en solokonsert och en symfoni. Inslag av populära operaarior och annat smått och gott städades ut utan prut. På detta sätt uppstod en uppdelning av konsertlivet. Den äldre, bredare, traditionen kom därefter alltmer att betraktas som populärkonserter, medan den nya trenden blev en konserttradition för finsmakarna, för dem som var intresserade av musik som ”konst”, konserter med ”seriösare” anspråk än vad som presenterades vid långa konsertkvällarna med massor av folk, festivalliknande vimmel och möjligheten att träffa och titta på andra, skvallra och kanske få sig en stänkare i någon av pauserna. Kort sagt, det var så här som den europeiska musiken blev uppdelad I ”populärmusik” och ”klassisk musik”.

Denna uppdelning, som existerar än idag, kan följas åtminstone från 1870-talet, även om det skulle dröja ytterligare några decennier innan man renodlat kan tala om två skilda musiksektorer.

Vad som hänt sedan dess är grovt sett att den populära traditionen utvecklats och omgestaltat sig själv många gånger om, medan den klassiska tradition i allt väsentligt är densamma som den var under 1800-talets sista tredjedel.
Ur allt detta uppstod också hybrider, med inslag av både populärt och ”klassiskt”. En sådan hybrid är den musikform som redan under 1800-talet slog rot på kaféer i städer som Budapest och Wien, där små musikkapell spelade till gästernas förnöjelse. Det de spelade var en specialrepertoar med vissa anslag av ”klassiskt”, men ändå med ”populärmusikens” tilltal och lätthet. På många språk beskrivs än i dag musik av detta slag som just ”lättlyssnat”.

Hos oss i Sverige smög sig denna hybridtradition in i matsalarna på stads- och järnvägshotell över hela landet och växte under 1900-talet snabbt i popularitet, så mycket att musik skrevs direkt för eller arrangerades för besättningar av dessa slag. Traditionen förstärktes med tiden av att även rundradion kom att hålla sig med en egen liten underhållningsensemble. Matsalsmusiken levde sen starkt en bra bit efter andra världskriget, åtminstone under 1950- och 60-talen.

De stycken som vi spelar på hembygdsföreningens loge i Gammelsträng ingår i vårt försök att skapa en illusion hur det kan ha låtit i en matsalshörna på ett svenskt hotell för sådär en åttio, nittio år sedan.


*************************************

Varmt välkomna till en trivsam afton i musikens, glädjens och gemenskapens tecken!
Swish eller kontanter!