I soldattorpet finns en samling skomakarverktyg, utan benämningar eller beskrivning på hur de användes.  I en liten bok utgiven av  J L Saxon 1934 - Skomakarn, skräddarn och smen: sockenhantverkare i gamla tiders Närke beskrives med bilder och text sockenskräddarens arbete.   Skomakaren valdes av sockenstämman som bestämde priset och på deras arbete och även gav direktiv för hur det skulle utföras.
Saxon beskriver sockenskomakaren, Karl Gustav Persson i Gällersta. som dog av en olyckshändelse när sonen Per Gustav endast var 22 år. Karl Gustav  höll hårt på titeln skomakarmästare samtidigt som han började med partiskomakeri. För att slippa att ge fattighjälp åt änkan och den yngre sonen, utsåg sockenstämman Per Gustav till sockenskomakare.  Per Gustav hade gått i lära hos sin far Karl Gustav och var en duktig skomakare. 

Nu skulle Per Gustav göra sko till det pris som sockenstämman  fastställde.  Arbetet utfördes i böndernas hem, där mäster, hans gesäll och lärling fick mat och logi.  16 styver för mansskor, 12 styver för kvinnoskor och 8 styver för barnskor. 1 styver motsvarar 1 öre. 

Men  nu inträffade något, som utgjorde ej  mindre än den första lönerörelsen på Närkes landsbygd. Per Gustav Karlsson nekade ta emot ämbetet  om han inte fick betalning för par i banko.  Per Gustav var erbjuden arbetet i västra Närke där det bodde mycket herrskap som ej såg så noga på slantarna blott de fick vackra skor.  - Bönderna i Gällersta gick med på den högre taxan!
Först när modern dött kunde Per Gustav gifta sig. Men hans flicka hade troget väntat på honom. Hon hade blivit god vän med både modern och Per Gustavs bror, som var lärling hos honom.  1833 fick de en son som fick farfars namn, Karl Gustav. Under hans uppväxt inträffade en revolution i yrket - det var inte många som förstod det då. Det blev andra män än gesäller i yrket.

1846 upphörde skråtvånget och redan in dess var partiskomakeri ett faktum.

Skopliggen dels blir det lättare att göra skor,  dels så gick skorna ett bättre utseende. Skorna blev också lättare.