Gustav Jakobsson


Född 1812, uppväxt och bonde på gården Bensbyn 10 "Nirs".


Son till bonden Jacob Hansson f. 1767 och hans hustru Maria Hansdotter f. 1777 på Bensbyn 11 "Reut".

Gift 1836 med dottern i huset Lovisa Larsdotter år 1836.

 

En historia som Gösta Norlin har fått av Carl Erik Sandström f. 1853.

Den här historien handlar om min farfars far Gustaf Jakobsson. Han var född 22/3 1812 och ingift till ”Nirsgården” med Lovisa Larsdotter f. 26/11 1815

 På den tiden var det den regeln att varje bonde i tur och ordning, efter sitt hemmansnummer, hade skyldighet att hålla tjur under ett års tid. Eftersom det var ont om höfoder så brukade bönderna nästan svältföda tjuren i slutet av sitt tjurhållningsår.

 En gång, när Gustaf Jakobsson kom hem från”stan” (Luleå) och var lite ”lustig”, som det hette, kom han att tänka på att hans broder Isaac Jakobsson, på ”Nesigården , hade en så mager och dålig tjur.

Tanke och handling var ett för Gustaf och han gick omedelbart till ”Nese” för att tala förstånd med sin broder.

 På tal om att vara ”lustig” eller berusad så var ju brännvinet billigt på den tiden och det var aldrig tal om att köpa hem 1 liter utan man handlade i kannor eller stop ( en kanna= 2 stop =2,6 liter) och använde mjölkhämtare som förvaringskärl.

 När nu Gustav kom in till brodern högg han honom i kragen och frågade hur det kunde komma sig att han hade så dålig tjur.

Isaac Jacobsson blev inte svaret skyldig utan värjde sig hårdhänt. Gubbarna ”slogs för fulla muggar” och under slagsmålet rullade de runt på köksgolvet och kom att sparka omkull smörkärnan för ”Nesimora”, som höll på att kärna.

 Kärngrädden rann ut på golvet men då blev Lovisa f. 1816 d. 1876 rasande och tog ”tireln” och dammade på gubbarna riktigt.

När dom fått sig några smällar steg Gustaf Jakobsson upp och borstade av sina kläder, han hade ju stadskläderna på, och så sa han: ” det är verkligen ynkligt att man skall bli mottagen på detta sätt när man kommer och hälsar på sin broder”.

Huruvida man kan anse att han var fullt rättvis när han fällde detta yttrande kan ju diskuteras.

 

Till historien hör att denna gumma var mycket snål och mycket arbetsam. När hon gick till ”grynnan” (Inigårdsviken) för att slå, sedan hon först varit till Granön och mjölkat, brukade hon inte ge sig tid att äta frukost hemma. Hon gjorde i ordning en skål med mjölk och bröd och åt medan hon gick till slåtterängen, för att vinna tid.

När hon passerade ”Eijkgården” (sid 41) brukade hon ha ätit färdigt och då ställde hon skålen på en stock under deras häbbare till dess att hon gick hem på kvällen.

Att denna arbetsamma gumma blev rasande, på gubbarnas ofog att sparka ut grädden för henne, är väl inget att undra på.

  

Sandström har berättat ytterligare en historia om samme Gustaf Jakobsson. Farfars far härstammade från ”Reutgården”(sid 53) och gifte sig i ”Nirsgården” med en ”stjiva” d.v.s. en flicka utan bröder. Han blev husbonde när Lovisa Larsdotters far dog 1845.

 En kväll när Gustaf kom från stan lagom ”dragen”, det var visst ganska ofta det förekom, stannade han hästen vid ”Jörns” ( sid 151) och gick in och sa att ”nu har jag kommit för att ta ut mitt arv”.

De hade en moraklocka som satt, som vanligt var, fastspikad på gavelväggen mellan köksfönstren. Han gick direkt fram till moraklockan och med ett hårt ryck slet han lös den från väggen samt gick ut med den och slängde den på ”långflaken” och körde hem till ”Nirs”

Ingen i ”Jörnsgården” vågade ”mucka”.

Det tarvar kanske en förklaring att han krävde sitt arv av klockan från gården ”Jörns”. Ja det var så att äldste brodern som fick hemgården, Johan Jakob, dog redan 1835. Den yngste brodern Hans Petter hade vid sitt giftermål byggt sina hus ”Isi Jörns” och då hade klockan följt med dit. Gustaf tyckte troligen att han som äldste levande broder hade rätt till klockan.

 

Denna moraklocka har sedan gått i arv från far till son och nu är det jag som har den i min ägo.

När jag var 10 år gammal sa min far, Arvid: ”Du som är äldst skall ärva klockan”.

Sixten fick samtidigt ett fickur och jag var ej riktigt säker, om inte den klockan var bättre, men trots att jag ej förstod det så kände jag på mig att moraklockan var i alla fall den bästa.

Berta Broström f. 1892 d. 1982 ( sid 141) om min farfarsfar Gustaf Jakobsson.

Gustaf föraktade inte de starka dryckerna. En gång när han var full fick han ovett av sin hustru Lovisa Larsdotter f. 26/11 1815 d. 22/3 1888. Han började då gråta och sa: ”När man tar troll för gull får man gråta skäppan full”.

 När han var på kyrkhelg (enligt Sven Broström) brukade han bära in mycket snö och lägga i ett hörn av stallet samt lägga in allt det hö han hade med sig och så låta hästen vara lös i stallet.

Sedan var han inte mer till stallet förrän han skulle åka hem. Hästen fick äta snö i stället för att få vatten och höet fanns där ju också.

Hans hustru grälade honom för detta och då sa han: ”Hästarna skall man ”stilla” när man är hemma och dom arbetar, inte under helgerna”.

 Han verkar nog en smula bohemisk, min käre farfars far.