Kristina Katarina (Karin) Lindberg


Född i Ängesbyn. Lärarinna och bondhustru på Bensbyn 10 "Nirs".


Född i Ängesbyn. Dotter till Hans Fredrik Lindberg och hans hustru Stina Kajsa Wikström.

Gift 1906 med bonden Arvid Norlin f. 11/8 1876 som i unga år drabbades av tbc och vistades på sanatorium tidvis. Han dog 42 år gammal.

Karin Lindberg lämnade läraryrket och tog hand om hemmet och jordbruket tillsammans med barnen.

Vid hennes död 1947 kunde man läsa yngste sonens runa över sin mor:

 

Karin Norlin in memorian.

Mor! Nu har Du gått till Gud och till Far!

Redan 1918 lämnades Du ensam med de 5 barnen- den äldste 12 år- och gården.

Du stod i blomman av Din ålder och även om Du praktiskt taget hade slutat Din lärargärning för att mera helt ägna Dig åt hemmet, hade Du säkert inte räknat med att få en så tung arbetsbörda. Men Du klagade aldrig! Du bara arbetade hårdare, alltid vänlig och uppmuntrande.

Du skulle mjölka korna, laga mat, skicka alla barnen till skolan, sy kläder, väva, arbeta på åker och äng, sköta gården....

Och ordningen, renligheten och trevnaden i Ditt hem var allmänt känd. Men Du hann även med att i lugn och ro sitta och prata med Dina barn och Du var väl förtrogen med alla våra spännande äventyr. Du satt också gärna tillsammans med någon granne, när Du hade någon stund över och Du var flitig Gudstjänstbesökare. Kyrkhelgerna var efterlängtade högtidsstunder för Dig.
Hur hann Du med allt? Kanske ligger förklaringen i att Du innan dagens arbete började, vände Din blick mot himlen, därifrån Du var så säker på hjälp och att Du, när äntligen barnen sov, husdjuren sov, hela byn sov, knäppte Dina händer och tackade Gud för hans bistånd. Kanske även däri att Du alltid såg fram mot den dag, då Du skulle få möta Din älskade make. Du ville ha Ditt värv väl fyllt. Kära Mor! Var förvissad om , att Du gjorde det.

Mor ville aldrig synas, bara uppoffra sig. Och Du var så rädd att bli till besvär. Därför fick Du också sluta på ett sätt som var så i linje med hela Ditt liv. Nu orkade Du inte mycket mer. Du hade gjort Ditt. Du hade just än en gång firat uppståndelsens högtid. Di gick omkring på förmiddagen vänlig och god - som vanligt. På eftermiddagen besökte Du Din enda dotter, som Du var Dig särskilt kär. Hos henne insjuknade Du. Några timmar senare hade livet flytt.

Lilla Mamma, vi, Dina barn, tackar Dig för all Din uppoffrande kärlek, för allt. Nu är Du borta - nej hemma.

Och vi äger det ljusaste och vackraste minne någon kan äga -

Minnet av den bästa Mor i hela världen.

H. N-n.