Vägbygge Nårunga - Bälinge


Vägbygge 1893 - 1898


När vi idag sätter oss i våra bilar för att resa någonstans tar vi för givet att resvägen skall vara framkomlig i alla väglag vid olika årstider, och klagar gärna på minsta ojämnhet i vägbanan. Går vi tillbaka lite mer än 100 år i tiden var vägförhållandena helt annorlunda. Det gamla bondesamhället var ju väldigt isolerat på många vis, en bidragande orsak var de dåliga vägarna. När Nårungaborna skulle till Alingsås fick de köra långa omvägar. De som bodde uppe i Nårunga by kunde åka genom Skogsbygden över Kullabo och Hulabäck in till stan. Ifrån den norra delen av socknengick en väg från Öna över Ödegärdet-Häradsvad upp till Slätthult och ned till Övratorp, över Horla och ut till vägen Eklanda-Hol. En resa som tog flera timmar.

Det fanns i de berörda socknarna framsynta män som förstod vikten av bra kommunikationer mellan land och stad, men motståndet var stort på sina håll. När frågan om utstakning för den nya vägen mellan Nårunga bro och Bälinge behandlades vid sockenstämman i Nårunga 17 Feb. 1890 förföll frågan på  grund av den starka motviljan som flera av stämmodeltagarna gav tillkänna. Så gick det några år och under tiden tog driftiga män efter den tänkta vägsträckningen underhandskontakter för att på nytt göra ett försök vid sockenstämmor i de berörda socknarna Nårunga, Horla, Hol och Bälinge. För Nårungas del begär vid stämman i oktober 1893 Benjamin Andersson vid Greva kvarn att till protokollet få antecknat att framdeles få föredraga frågan om kommunen vill bidraga till väganläggningen. Vid decemberstämmorna i de olika socknarna kommer så frågan upp, och man beslutar att till Konungens Befallningshavande i länet ansöka om statsbidrag till 2/3 delar av den uppskattade kostnaden och sockenmännen åtager sig att ansvara för den återstående 1/3 delen under förutsättningen att Alingsås stad bidrager med minst 10.000 kronor. Att Alingsås stad kommer in i bilden beror på att Järnhandlare Gustav Engberg och Stadsfiskal Gustav Nilsson agerar som pådrivare för vägbygget. Till byggnadskommité utsågs de nämnda Gustav Engberg och Gustav Nilsson i Alingsås, samt Hemmansägarna Johannes Andersson Övratorp, Johan Fredrik Johansson Rydet, och Benjamin Andersson Greva kvarn. Skulle statanslag till ett belopp av 56.000 kronor ej erhållas skulle Nårunga för sin del avstå från hela projektet.

Det dröjde inte länge förrän protester och besvärskrivelser kom in till både kommun och Länsstyrelse. Från Nårunga anfördes att vägen var alldeles onödig och till ingen nytta. Vid sockenstämman i Horla ansåg en person att vägbygget var omöjligt att genomföra ty -"Den skulle gå fram över ogenomträngliga mossar och oöverstigliga berg"

Nu ångrar Nårungaborna vad dom givit sig in på, kostnaderna anses bli större än vad socknens ekonomi kan bära och avsäger sig alla kostnader, men "Skulle stanna i största tacksamhet till de enskilda personer som vore villiga och ekonomiskt mäktiga att  bära de offer som vilka kommunen ej kunde åtaga sig" Nu agerar på nytt Rådmannen och Järnhandlaren Gustav Engberg i Alingsås för att få igång vägbygget. Han ser säkert för sin egen del en utökning av kundkretsen till sin affär som i sitt varusortiment har allt vad en bonde kan behöva av maskiner och redskap i en tid av begynnande mekanisering. Han får de övriga i styrelsen samt Sparbanksdirektören C.A Eriksson, Disponent J.G Sandberg i Alingsås och J.F Andersson och August Karlsson i Kärtared , August Larsson i Övratorp och Svante Johansson i Melltorp att ingå i en solidarisk borgensförbindelse som fritager Nårunga socken för alla utgifter för tre år efter att den avsynats av Väg och vattenbyggnadsstyrelsen. Detta förslag antogs av Länsstyrelsen och säkerhetshandlingarna skulle förvaras av stämmans ordförande och de besvärshandlingar som kommunens enskilda medlemmar anfört skulle betalas av socknens gemensamma kassa. Så kunde då arbetet börja. Arbetsstyrkan uppgick som mest till sammanlagt cirka 100 man, många från bygden, men också från andra närliggande socknar. De som kom låmgt ifrån inackoderades i gårdarna efter vägen.

Terrängen var mycket omväxlande, fast markerna avlöstes av berg som måste sprängas, här fick man material till fyllnad av sankare områden. Över mossarna där man försökte dika ut vattensamlingarna så gott det gick tog man först bort ytlagret av mosstorvor och jämnade till en bädd, därefter lades stockar i vägens bredd, den ena intill den andra. Det gick åt mycket virke, för mossarna var både många och långa. Virket togs i anslutning till vägen, men det ändå långt att bära. Man hade ordnat med stafettbäring med avlastningsstationer, en ställning i axelhöjd, något hundratals meter emellan, där ett bärarlag lade av sin börda och nästa lag tog vid. På återvägen till nästa station fick man hämta nya krafter. På stockarna lades ris och mosstorvor till tätning, sedan ett bärlager innan grusning. Grusningen utfördes av traktens bönder. Grus fanns lite varstans i grusåsarna efter vägen. Ett stort företag var byggandet av bron över Säveån vid Häradsvad. Den var från början ritad med två valv, men Klara på Ödegärdet protesterade -"i får inte stänga mi åra!" På den östra sidan hade det legat en saltkvarn, visserligen raserad, men Klara fick sin vilja fram och ett tredje valv tillkom, något mindre än de andra två. Bron är ett vackert byggnadsverk, stenen hämtades i omgivningen, vilket man på många ställen ser märken efter. Vägunderhållet reglerades, så att olika gårdar hade var sin sträcka att ansvara för. Vägstenarna som markerade gårdarnas ansvarsområden är i flesta fall borta, säkerligen ligger de begravda i vägbanken. I protokoll från sockenstämman i Nårunga den 17 oktober 1898 kan man läsa --Nårunga borna nu sedan den nya vägen till Alingsås kommit till stånd i allmänhet har ofantligt mycket lättare för att vid behov sätta sig i förbindelse med läkare i Alingsås. Gustav Engberg kände fortfarande sitt ansvar för att vägen skulle bli färdig. I ett brev till Johannes Andersson i Övratorp daterat 1902 skriver han bl.a.: -För att en gång få slut på vårt arbete med den på sätt och  vis tråkiga vägen så sänder vi två körare idag som får stanna i några dagar och köra grus. Om nu Andersson kunde få några mer som hjälpte till att köra så det kunde gå på ett par dagar vore det utmärkt. Det hade varit syn och en del anmärkningar hade gjorts. Den uppmärksamme iakttagaren kan i bergväggen vid Övratorp se inhuggna namn i berget, samt årtalet 1898. Det är namnen på de fem personer som ingick i styrelsen, förutom nämnda, som på ett förtjänstfullt sätt medverkade till att vägen blev byggd.

SethSjöblom

Editerad av: Ove Karlberg (2019-08-21 05:28:00)