Pontus Wikner



Vem var Pontus Wikner?

De flImageesta Munkedalsbor har väl hört namnet eller kanske sett minnesstenen på Kaserna. ”Läraren, Tänkaren, Människovännen” läser de på stenen och blir nyfikna. Vem var Wikner egentligen? Vad uträttade han?

 

 

 

 

ImageMunkedals Hembygdsförening vill bidra till att göra hans verk känt för allmänheten och för Munkedalsborna i synnerhet. 

Minnesmanifestation för Pontus Wikner 2012-05-03 Läs mer HÄR

Barndom.

 

Carl Pontus Wikner föddes i en ”bondstuga” i Kikerud i Valbo-Ryrs socken. 19 maj 1837. Hans föräldrar var Peter Wikner och Sara Larsson och han hade flera syskon. Redan 1838 flyttade familjen till torpstället Kaserna vid sjön Vassbotten i Foss socken. I denna natursköna trakt  växte Pontus upp och här grundlades hans intresse för religiösa frågor. Han byggde sig en egen ”kyrka” i skogen där han hade enskilda andakter. (Detta beskriver han i en dikt från 1863, ”Kyrkan i skogen”.) Hemma på tomten lekte han präst och klättrade upp i det redan då uråldriga stora askträdet. Därifrån predikade han för sina äldre syskon som fick föreställa församling.

 Stugan på Kaserna uppfördes av fadern men enligt uppgift av Pontus  var den i ”alla avseenden bristfällig, så att det både regnade och snöade in”. Detta torde ha bidragit till Pontus ohälsa och, som man sade, ”klenhet”. Vad det gäller hans intellektuella förmåga var han dock långt ifrån klen. Vid tre och ett halvt års ålder lärde han sig läsa. Vi sju års ålder kunde han katekesen utantill och började dessutom lära sig tyska språket. Så småningom började han studera engelska, latin och grekiska. (Engelskan var ett språk han egentligen inte tyckte så mycket om).

 Studier i Göteborg

1850 kom han till Göteborg och skrevs in vid Elementarläroverket, Västra Hamngatan 15. Initiativtagare till hans studier torde ha varit den välkände possessionaten H J Nordberg, som var Peter Wikners arbetsgivare och som blivit bekant med gossen Pontus ovanliga begåvning och gärna ville uppträda som hans mecenat. Gunnar Olsson i Föreningen Gamla Hvitfeldtare har i en artikel om Wikners skoltid berätta att om hans bostäder, ekonomiska förhålalndne m.m. Sålunda bodde Wikner först hos en släkting, skräddarmästare Samuel Cederblad, ”som bodde och hade sin verkstad i hörnet av Kungsgatan och Västra Hamngatan.

Hos skräddaren fick skolynglingen hjälpa till i arbetet. Under den första vintern arbetade han halva dagarna i skräddarens klädesmagasin. Temperaturen i denna lokal översteg sällan fryspunkten, skriver Wikner, ett förhållande som han ansåg ha förstört hans redan förut svaga hälsa.” Cederblad var en slags släkting till Wikner och den unge Pontus ansåg sig föranlåten att titulera honom ”morbror.” Cederblad var också, som en  annan känd Wiknerforskare, Gunnar Dahlqvist på Möe, skriver, en man med ”avancerade alkoholvanor”. Ibland kom han in i ett tillstånd som liknade delirium. Gunnar Olsson betecknade det Cederbladska hemmet som disharmoniskt.

 Emellertid träffade Pontus här en systerdotter till fru Cederblad som hette Ida Weinberg. Han friade till henne och så småningom blev det förlovning.  Efter tre år hos ”morbror” fick Wikner en tid bo gratis hos en grosshandlare P A Engström och slutligen kunde han hyra bostad vid Kaserntorget där han delade rum med en kamrat.

 ”Förutom hjälp till bostad hade Wikner i likhet med andra fattiga ynglingar s.k. matdagar. Det innebar, att han fick äta middag vid olika göteborgares bord. Enligt samtida uppgift åtnjöt   Wikner denna förmån dagligen. Som hans värdar nämns en borgmästare, en rådman, en stadskassör, en grosshandlare, en vågmästare och en lektor”. (Gunnar Olsson)

  De lärare Wikner tog mest intryck av under skoltiden var Ljungberg, Trana och Wåhlstedt. Nils Wilhelm Ljungberg, lektor i latinsk poesi och vältalighet, var anhängare till Sveriges mest kände filosof, Boström i Uppsala, och gav Wikner hans första impulser att studera de filosofiska problemen. Ljungberg är annars mest känd för den ”Ljungbergska striden”, som främst rörde frågan om Kristi gudom och treenighetsdogmen. (Boström hade en kritisk inställning till dessa dogmer och förnekade dessutom helvetets existens, något som förargade tongivande kyrkliga kretsar.)

  En fjärde lärare som fick stor betydelse för Wikner var teologie lektor Niclas Beckman, som desstillikes var Wikners konfirmationslärare. Beckman var gammal schartauan och bekräftade med sitt uppträdande Wikners erfarenheter från den typiskt schartauanska uppväxtbygden Foss. Schartau torde alltså utgöra den stabila grunden för den vuxne Wikners invecklade religionsgrubblerier. Hans inlevelse i den s. k. nyevangeliska rörelsen (Roseniusriktningen) måste betraktas som tillfällig och berodde på hans vänskap med förmedlaren, vännen Fredrik Sandberg från Skara. (Erfarenheter från 1855)

 Studier i Uppsala

 Emellertid  blev han student 1856  och samma år inskriven vid Uppsala universitet. Här fick han höra den berömda filosofen Boström i verkligheten, här fick han sina livsavgörande intryck av den idealistiska filosofin. År 1863 disputerade  med avhandlingen ”Undersökningar om enhet och mångfald”. Därmed utnämndes han till lektor.

 Giftermål

 29 augusti 1871 gifte han sig med Ida Albertina Weinberg. Eftersom han var homosexuell - en disposition ”som gjort sig gällande redan då han var tio eller elva år gammal” var detta ett svårt steg att ta. Men han hade ju givit henne sitt äktenskapslöfte? Han hade lovat att gifta sig med henne. Wikner hade en orubblig hederskodex. Inte kunde han väl bryta sitt löfte? Fast han visste att han egentligen inte tyckte om kvinnor. Att det var pojkar han tyckte om. Väl kunde han  bryta förlovningen om han ville men han  k u n d e  inte. Efter långvariga samvetskonflikter och grubblerier tog han slutligen steget. Men när Wikner på bröllopsnatten gick in till sin brud kände han sig ”som om han gick till stupstocken”. (Enligt ”Psykologiska självbekännelser”, utgivna några år efter författarens död.)

 Emellertid fick han med Ida sönerna Hugo (1872 - 1925) och Ernst (1873 - 1953).

  Akademisk karriär

 Wikner stod alltså i början av sin Uppsala tid under starkt inflytande av den dominerande filosofen Christopher Jacob Boström (1797 - 1866). Boström satte också stort värde på den unge forskaren och tänkte sig honom som den som skulle ärva hans system och föra hans verk vidare. Men frågan om Guds relation till världen skiljde dem båda åt. Biskop Bohlin, en framstående Wiknerkännare, säger: ”Lika angeläget som det från kristen synpunkt är att fatta Gud såsom verkligen ingripande i tids skeendet, lika angeläget är det att fatta Gud såsom den övervärldslige , evige, som är höjd över tidens skrankor”. Wikner erkände tidsexistens och rörelse, Boströms värld var andlig och absolut, ”människorna var idéer i Guds eviga tänkande.” Wikner började nu motarbetas av boströmianerna. .

 Så när Boström avgick med pension 1863  fick inte Wikner den  professur han tänkt sig. Den övertogs i stället av ” den ytterst skarpsinnige” Carl Yngve Sahlin, även han född på Dal (av värmländsk släkt), en  mycket duglig lärare och organisatör. Wikner fick nöja sig med att bli docent i teoretisk filosofi och filosofie doktor 1873. Samma år tillträdde han platsen som lektor i teologi och hebreiska. Eftersom han hade svårt att nå längre i Uppsala sökte han en ledig professur i Kristiania (nuvarande Oslo) och han utnämndes där 1884 till professor i filosofi och estetik.

 Wikner var kroppsligt svag och led av många sjukdomar. Han avled i sitt hem i Kristiania 15 maj 1888, blott femtiett år gammal. Jordfästningen förrättades i samma stad  23 maj och liktalet hölls av professor Fredrik Petersen. Gravsättningen ägde rum i Uppsala. Gravvård uppsattes och avtäcktes 15 maj 1902. I samband med det utgavs ett minnesblad av ”En tacksam vän”.

 År 1897 , på 60-årsdagen av Wikners födelse, sattes en minnessten upp i Kikerud, Valbo-Ryr. Initiativtagare var en skolinspektör Eklind, som också hade ordnat med en penninginsamling för ändamålet. Text: ” Professor C.P Vikner ( lägg märke till felstavningen) Född här 19/5 1837 / kors/ 15 maj 1888  Att Tänka Fritt är Stort Att Tänka Rätt Är Större Att Tänka Heligt Är Störst” 

 År 1912 restes en minnessten på Kaserna, barndomshemmet, av Odd Fellow-logen i Uddevalla. Huvudrelief i profil. Text: ”I denna bygd uppväxte Pontus Wikner - Läraren, Tänkaren, Människovännen, född 1837. Logen nr 37 I o o F., som bär hans namn, reste stenen.”

”Monumentet är ett gediget stenblock och som föranledde en förstärkning av den gamla bron vid Vassbotten, så att transporten kunde äga rum”. (Alfred Carlsson)

 

Utom en mångfald andra skrifter har två doktorsavhandlingar skrivits om Wikner. Den första av Bertil Block 1943, ”Pontus Wikner, en studie i hans religionsfilosofiska och teologiska åskådning”. Den andra är av Dagmar Lange 1946 och har som titel ”Pontus Wikner som vitter författare”. Under pseudonymen Maria Lang skrev hon också ett otal detektivberättelser. Hon var också känd operaexpert.

 

 Wikners skrifter

 Som skriftställare var Wikner mycket produktiv  och hans ”Vittra skrifter”  som utgavs av Theodor Hjelmqvist  och Adolf Ahlberg 1923 - 24, omfattar nio band. Utgåvan innefattar  berättelser, dikter, föreläsningar och tal, populärfilosofiska skrifter, predikningar och brev. De mest kända novellerna är ”Mantegnas ängel” och ”Filosofens morgondrömmar”. Hans bästa dikt anses ”Mig törstar” vara. Det viktigaste momentet i hans tankevärld var Kristuskomplexet och av hans populära religiösa skrifter är ”Tankar och frågor inför Människones son” hans bästa och mest kända.

Av hans föredrag är ”Några drag av naturens offerväsen”, hållet i Uppsala 14 april 1880, ryktbart. Hans tal över Matteus 24, 15-28, hållet på S:t Martins dag 11 november 1883, är också känt. 

” Thy där åtelen är, där samla sig ock Örnarna”)

 Inget av Wikners fackfilosofiska arbeten ingår i Hjelmqvist-Ahlbergs samling.

  Wikner och filosofin.

 Pontus Wikners filosofiska utveckling  sätts ofta i relation till hans beroende av Christhoper Jacob Boström, den kände personlighetsfilosofen  som jämväl kallades ”Sveriges Platon”. Wikner svärmade tidvis, av och till, för antiken och han har skrivit en stor uppsats om just Platon. Det finns ju också vissa likheter mellan Platons och Boströms idéläror.

Wikner kände sig stå i ett närmast sonligt förhållande till sin gamle mästare. Och ”gubben” å sin sida hoppades mycket på Wikner. ”Boström hade flerfaldiga gånger i mer eller mindre tydliga vinkar låtit mig förstå, att jag enligt hans förhoppning var den som skulle fortbilda hans åsikt. Han hade till och med för att ange min ställning begagnat sig av liknelsen om Sokrates och Platon.” - ”Man kan tänka sig att sådant var ägnat att hos en ung man med mitt lynne väcka till liv himmelshöga framtidsdrömmar.” (Wikner i brev till Fredrika Limnell 7/12 1870).”Gubben själv tror mig vara hans systems stöttepelare och glömmer aldrig att säga mig det. Har jag väl hjärta att säga honom att jag inte tror på hans system, jag hans sista hopp? ” ( i brev till Oscar Quensel 1865)

  Men från början var han alltså en ivrig anhängare till den gamle. Boströms viktigaste och centrala begrepp  var personligheten uppfattad som en idé i Guds tänkande. Människans ”eviga idé, som är hennes sanna och oförfalskade personlighet, är en tanke i Guds eviga tänkande.” Och hur är det här på jorden? ”Min här levande själ är blott ett matt och fladdrande återsken”... av idén.

  För den unge Wikner var denna platonskt färgade metafysik (som så ofta förenad med kunskapsteoretisk idealism) högsta sanning. När till exempel den kände hegelianen Johan Jacob Borelius, professor i Lund, angrep Boström med sin  Kritik öfver den Boströmska filosofin ställde Wikner beredvilligt upp till mästarens försvar. Långt efteråt, 1881, och när han själv blivit utsatt för de akademiska boströmianernas häftiga kritik och förföljelse (bland annat omöjliggjorde de hans utnämning till professor i Uppsala) skrev han till Borelius och bad om ursäkt. ”Att jag, när Boströms svar på Er kritik utkom, trodde Er besegrad, var visserligen dumt av mig, men denna dumhet må förlåtas den 23-årige student, som först vid den tiden började studera filosofi.”

  Och allt eftersom han studerade kom han på nya tankar, var inte längre en slavisk eftersägare utan en nyskapande självständig tänkare. Han följde nu Boströms tankelinje helt ut och hamnade så småningom, kanske till sin egen häpnad, i ren panteism. Stoffet till denna tankebyggnad hämtade han hos  -  Boström själv!  Konsekvensen av idéläran innebar just detta. Resonemanget utförs på det här sättet: Människorna är (egentligen som metafysikerna brukar säga) tankar i Guds eviga tänkande. Vi finnas där, men med upphävande av alla åtskillnader = Vi finnas där som fullkomligt identiska med varandra och med Gud. Individen tycks inte ha någon betydelse. Boström säger om Gud att denne ”har allt han behöver”. Han har ej ”något annat jämte sig såsom sitt villkor”. ”Gud består i en sublim ensamhet”. (Wikner) Panteism betyder alltså för Wikner en gudsuppfattning ”som icke vill räkna med ett du jämte Guds eget jag”. Därmed kommer han också fram till tidlöshetens begrepp. Vi har avlägsnat oss från det som kanske är det mest mänskliga: tidskänslan, uppfattningen om ett förflutet, en nutid , en framtid. Historieuppfattningen är utraderad.

 År 1866 skedde brytningen med denna lära. Man kan misstänka att det hade samband med läromästarens bortgång. Boström hade knappt hunnit kallna förrän Wikner trädde in  i hans professorsrum. Jag ”erfor samma känsla som en tronföljare i den stund spiran fallit ur föregångarens hand. Jag tyckte jag var kallad till konung”. (Wikner i brev till Limnell). Den euforiska känslan blev dock inte långvarig. Wikner förstod snart att saken var omöjlig. Enligt många kännare var det Wikners allt mer tydliga upptagenhet av Kristusgestalten som fällde avgörandet. Wikner är ju en av de verkligt stora kristet religiösa gestalterna i svensk idéhistoria och det hade varit märkligt om inte hans känsloliv så småningom  också påverkat hans filosofiska åskådning. Kristus måste helt enkelt upptagas i systemet. Och Kristus /medlaren/ sonen innebär rörelse, handling, vilja, förändring och i konsekvens med det också en personlig Gud  som ingriper i tids skeendet. I samband med dessa undersökningar omprövar jämväl Wikner den kunskapsteoretiska sidan av boströmianismen/idealismen = ”att vara är detsamma som att förnimmas.” Det skedde i skriften Om egenskapen och angränsande tankeföremål (1880).

  Först efter Wikners död 1888 utkom det filosofiska verk, Tidsexistensens apologi, som  bygger på förläsningar ”Om relation” i  Kristiania våren 1887 och som innebär den definitiva brytningen med boströmianismen. Här lämnar han idéernas orörliga och fullkomliga evighetsvärld (det absoluta) och erkänner tiden som rörelse, liv, händelse. Hade han vågat publicera ett sådant radikalt avsteg själv? Enligt kännare pekar denna skrift fram mot mycket moderna tankegångar, till exempel de som förts fram på 1900-talet av den nya Uppsalafilosofin..I många stycken förebådas här den store Axel Hägerström.

 

Förening:

Munkedals Hembygdsförening

Skapad av: Lennart Sennung (2020-12-07 11:34:32) Kontakta föreningen
Ändrad av: Lennart Sennung (2023-02-02 17:03:43) Kontakta föreningen