Invigning av livräddarstationen i Skomakarehamnen.
Artikel i Hallandsposten 1906-05-21
Lifräddning.
Det var lif och rörelse ute vid Skomakarehamnen i Stafsinge i går. Den nya lifräddningsbåten skulle nämligen afprofvas och en mängd folk från staden och närliggande gårdar hade infunnit sig för att taga den nya lifräddningsstationen i närmare skärskådande. De flesta voro samlade i båthuset, som ligger på ca 50 meters afstånd från stranden, och inrymmer utom själfva lifbåten, raketapparat samt en mängd trossar och linor, lifbälten och allehanda räddningsattiralj, allt solida grejor.
Sedan båten uttagits samlades de nyfikna omkring denna och man mönstrar den blågula farkosten med beundrande blickar. Vagnen, hvarpå båten ännu ligger, drages ned till stranden och nu börjar manövern under den kraftige, energiske lotslöjtnant Olssons kommando. Sedan en del förarbeten undanstökats bemannades båten af fyra man och löjtnanten, en man lösgör en splint och vagnens öfre del vältes ned mot vattnet. Nu kommenderas "loss" och båten glider ned men på grund. Vattnet är icke tillräckligt djupt där båten sjösattes och manskapet kryper ur igen för att lätta.
Det fattas inte kraftiga armar och god vilja och inom några minuter är båten klar samt ger sig ut på manöver med löjtn. Olsson vid rodret. 12 man sitta vid årorna och de få nu lära sig att ro, ro med fart och på kommando. Efter en stunds öfning styr man mot land. Båten har befunnits ypperlig och löjtn, Olsson är högeligen belåten med manskapet. "En månads öfning med sådana pojkar, det skulle bli nånting det”, sade han.
Det hade regnat under hela tiden och folket hade så småningom dragit sig upp i båthuset för att söka skydd. Båtmanskapet och dess ledare kallades nu dit upp, ingenjör Isaksson kallade till ordning och höll till de närvarande ett anslående tal.
Uttalade sin tillfredsställelse med att denna lifräddningsstation kom till stånd, en tillfredsställelse som säkert delades af alla för nödställda likars räddning ömmande människor, riktade tal. ett tack till Stafsinge fiskarebefolkning för dess varma intresse samt särskildt till folkskollärare O. A. Öhlander hvilken med entusiasm och hängifvenhet för företaget ej lämnat någon möda ospard för att af en vacker tanke skapa en verklighet. Vidare erinrade tal om hurusom Sveriges Allmänna Sjöfartsförening på enskild väg insamlat medlen till båten med vagnen och tillbehör i öfrigt samt om det nitiska och framgångsrika sätt hvarpå lotskapten Stenberg och grosshandlanden Edvard Lithander i Göteborg verkat för saken.
Tal. uttalade sig i berömmande ordalag om den sällsporda ifver de båda båtlagen under sina resp. ledares, fiskarne Carl Bengtssons och Ernst Johanssons öfverinseende visat då det gäller att tillägna sig den kunskap om räddningsmaterielen och den färdighet i dess praktiska användning, som löjtn. Olsson med beredvillighet åtagit sig att bibringa dem. Tal. vore förvissad om att endast några dagars ytterligare öfning skulle behöfvas för att manskapet skulle vara beredde att trotsa det mest rasande haf, för att hjelpa nödställda sjöfarande. I sammanhang härmed frambar tal. å egna och kommittérades vägnar ett tack till lotslöjtnant Olsson för att han låtit förmå sig att ställa sin såsom föreståndare för lotsverkets lifräddningsstation förvärfvade rika företags praktiska erfarenhet till detta disposition.
Därefter uttryckte tal. sin erkänsla för den inom Falkenbergs stadsfullmäktige väckta motionen om ett bidrag af 300 kr. till räddningens båthus, hvilken motion tal. hoppades skola vinna gehör och sympati, då ju dess syfte vore i allo behjärtansvärdt.
Slutligen riktade tal några ord till den församlade menigheten. Då tal. såg de raska gossarne i Stafsinge sträfva och hala i trossar och tåg, alltid åt samma håll, utan stridiga viljor, kunde tal. ej undgå att jämföra denna enighet med den förbittrade meningsstrid som nu råder här i landet. Tänk om vi alla, herremän, bönder, sjömän och andra arbetare ville bestämma oss för att ”hala i samma talja” och åt samma håll. Allas vår gemensamma lifbåt Sverige skulle då ej längre såsom nu stå och stampa på samma fläck att utan med god fart klyfva bränningarne, rodd af millioner redliga och sträfsamma svenska män och kvinnor. Tal. påpekade att lifräddningsarbetet, rätt bedrifvet, uppfostrar till enig samverkan och förtjänar nämnas vid sidan af skytterörelsen såsom bidragande till fosterlandskärlekens främjande. Tal. slutade med ett "lefve fosterlandet och för svensk enighet och samverkan" hvilket åtaf trefaldigt hurra.
Talarens af värme och fosterlandskänsla präglade anförande åhördes af mängden med uppmärksamhet och intresse.
Och sen bar det i väg ut igen. Den energiske instruktören lät anyo höra sitt kraftiga kommando och raketapparaten med tillhörande lina jämte annan räddningsattiralj nedbars till stranden. Några fiskare, som rott ut till en skuta, förankrad ca 200 meter från land, skulle nu "räddas". Raketapparaten uppställdes och linan fastgjordes vid raketstången, tändsats anbringades vid raketen, löjtnant Olsson fyrade af och med ett fräsande ljud flög raketen i luften dragande med sig räddningslinan. Det var en vacker anblick. Raketen icke blott nådde skutan, den hamnade minst 400 meter från land, nämligen på andra sidan om Sandstensrefvet. Gossarna på skutan fingo emellertid tag i linan, halade till sig en tross, som de fastgjorde högt uppe i masten, lifräddningsstolen utsändes och en af de "skeppsbrutna” placerade sig i densamma. Återhalning och stolen med den räddade gled vackert utmed trossen mot land. Enär trossen löpte helt nära vattenytan fick "försöksobjektet" göra största delen af resan i det våta elementet men han befann sig vid strålande humor och inte alls medtagen då han kom på det torra. Ännu en af skutans manskap blef lyckligen räddad och doppad. Allt fungerade utmärkt och en munter och glad stämning låg öfver hela uppvisningen. Det var en fröjd att se de hurtiga fiskarna öfverbjuda hvarandra uti att göra sitt bästa och i blinken lystra till instruktörens kommando. Löjtnant Olsson visade sig också besitta den värdefulla egenskapen att kunna "ta folk från rätta sidan".
Till slut hölls under en kort stund uppvisning i drunknades återkallande till lifvet, hvarvid en bland stationens manskap, brefbärare Ståhle, som i detta ämne genomgått en kurs vid lifräddningsanstalten i Stockholm, fick tillfälle visa prof på sin duglighet.
Såväl ingenjör Isaksson som löjtnant Olsson uttryckte sin belåtenhet med uppvisningens resultat och uttalade den förhoppning, att den nya stationen allt framgent måtte få åtnjuta såväl Stafsinge- som Falkenbergsbornas särskilda omtanke. Bland de vid uppvisningen närvarande märktes en af de mest verksamma medlemmarne i Svenska Lifräddningssällskapet, grosshandlanden Edvard Lithander från Göteborg, hvilken, på resa till England afbrutit färden här för att taga lifräddningsstationen i betraktande.