.png?w=1024)
23 män och en båt. I bakgrunden kan man skönja hur minst fem båtar ligger på svaj. Bild: Privat
De var 24 stycken, de Stafsingefiskare, som 1904 blev påkostade en kollektiv olycksfallsförsäkring för att de var beredda att bemanna den livräddningsbåt som skulle placeras vid Skomakarehamnen. Båten som anlände våren 1906, byggd på örlogsvarvet i Köpenhamn, var försedd med centerbord och segel, men framför allt avsedd att i hårt väder och grunda vatten framföras av tio stabila roddare.
Besättningen larmades genom att en röd flagga hissades i en hög mast vid båthuset på Hästhagsudden. Larmsystemet förbättrades betydligt när den första telefonledningen ut till bygden 1915 drogs till Bengtsgård. Bonden där, Ludvig Bengtsson, hade lovat att ställa gårdens hästar till förfogande vid utryckningar, när båt och raketutrustning snabbt behövde transporteras längs kusten. En teleanknytning drogs till Hästhaven, torpet närmast båthuset, där fiskaren och befälhavaren Carl Bengtsson bodde. Förbindelserna fick nummer Falkenberg 181A respektive 181B.
Tio rorsmän, en befälhavare och en reservbefälhavare, var bemanningen som krävdes. 24 man försäkrades och utbildades så manskapet räckte alltså till dubbla besättningar. De hade alla gett löftet att vara beredda ”att offra liv och blod för sina medmänniskors räddning”.
Tjugo att namnen är bevarade till eftervärlden, och väl värda att minnas:
Befälhavare: Carl L Bengtsson (Carl i Hästhaven).
Reservbefäl: Ernst Julius Johansson (Frisa-Ernst).
Roddare: Gustaf Adolf Johansson (Kalsinge-Gustaf), Alfred Julius Johansson (Alfred i Krämesgård), Ludvig Julius Johansson (Bånga-Julle), Gustaf Larsson (Larsa-Gustaf), Karl Emil Jönsson (Jönsa-Kal), Karl Albin Johansson (Severins-Albin),
Karl Andersson (Frisa-Kal), Albin Johansson (Kalsa-Johans-Albin), Gustaf Julius Johansson (Severins-Gustaf), Adolf Julius Johansson (Halla-Adel), Karl Julius Svensson (Sares-Kal), Oskar Emil Larsson (Bäcka-Oskar), Karl Larsson (Bäcka-Kal).
Johan Ludvig Johansson (Severins-Johan), Johan Albin Bengtsson (Albin i Hästhaven), Hjalmar Sigfrid Larsson (Bäcka-Hjalmar), Karl Algot Olsson (Losa-Algot) och August Maurits Karlsson (Tekles-August).
Man verkade inte lägga någon större energi i namngivningen i stugorna längs Stafsingekusten. De vardagliga benämningarna som placerade människorna rätt i släkt och geografi blev ett mycket informativt tillbehör.
Fotnot 1: Uppgiften om den första besättningen är hämtad ur ”En bok om Stafsinge”. Det kunde finnas varianter av de vardagliga smeknamnen. ”Jönsa-Kal” var till exempel mer känd som ”Elnes-Kal”, en legendarisk Stafsingefiskare som många som dansade på Klittergården i Olofsbo på 1960-talet fortfarande minns. ”Elnes-Kal” brukade finnas där, långt över 80 fyllda, iförd en skärmmössa med ett märke som bevisade att han 1906 tillhört besättningen på en livräddningsbåt. 1970 dog han, 94 år gammal.
Fotnot 2: ”Laguppställningen” i ”En bok om Stafsinge” stämmer dåligt med en notis 1904 i Falkenbergs Tidning, som namnger 24 personer som blivit olycksfallsförsäkrade. Närmare hälften av dem är nya, och de kommer från socknens hela kust, från Arvidstorp i söder till Olofsbo längst i norr.