Albert Isakson. Bild: Oljemålning Sjöhistoriska museet
Sjöingenjör Albert Isakson var mannen som gav sjöräddningen i Sverige ett ansikte. Och med räddningsstationen i Stafsinge fick han det första tydliga exemplet på vad han ville se längs landets kuster.
När räddningsbåten ”Anna Wallenberg” gjorde jungfruturen från varvet i Köpenhamn till Falkenberg i maj 1906 var Albert Isakson en av fem ombord. De övriga var tre Stafsingefiskare som utgjorde besättning, samt mästerlotsen A B Olsson, Helsingborg, som tagit tjänstledigt för att utbilda båtens frivilligbesättning. Albert Isakson representerade Sjöfartsföreningen, som var beställare och ”huvudsponsor” av Stafsinges livräddningsstation. Insamlingarna som han initierade gav snabbt de ekonomiska muskler som sjöräddningen behövde för att komma igång.
Isakson var nyss 50 fyllda, och i över 15 år hade han varit den ende anställde i Sverige för Lloyd´s Register of Shipping, ett anrikt försäkrings- och klassningssällskap med avgörande betydelse för att en med tiden säkrare internationell handelsflotta seglade fram efter segelfartygen. Isakson och Oscar Öhlander, som tagit initiativet till Stafsinge livräddningssällskap bar var för sig på samma vision, men hur en byskollärare i Skogstorp och en stockholmsingenjör med internationell yrkeskarriär 1903 hittade varandra har vi inte lyckats reda ut. Bara att det gick snabbt, mycket snabbt.
I november 1903, några veckor efter föreningen bildats och mindre än två månader efter den förödande septemberstormen, berättade en tidningsnotis att en A Isakson i Stockholm hade skickat 100 kronor och begärt att få bli medlem. Summan var nog ungefär vad en lärare hade i månadslön vid den tiden. De två kom att ha ömsesidig nytta av varandra. Albert Isakson hade 1903 deltagit i en internationell kongress om sjöräddning i Tyskland och inspirerats av det frivilligarbete som pågick runt om i Europa. Han hade varit med och bildat Sveriges allmänna sjöfartsförening året innan och på dess möten ”lobbade” han för de kapitalstarka medlemmarna för utbyggnad av en frivilligbaserad sjöräddning i landet.
Stafsingefiskarnas och Oscar Öhlanders initiativ måste kommit som sänt från himlen för Isakson. Han torde haft ett finger med i spelet när Aftonbladet 1904 publicerade Öhlanders bitska artikel om hur ett tungrott statligt lotsverk motarbetade tankarna på nya sjöräddningsstationer. När Stafsinge livräddningsstation invigdes i juni 1906 höll Albert Isakson det stora invigningstalet ute på Hästhagsudden. I det förklarade han var han tyckte den största förtjänsten hörde hemma – hos fiskarna. Utan deras engagemang hade det inte spelat någon roll, än hur mycket pengar som hade samlats in.
Albert Isakson var verksam hos Lloyd´s och olika sjöfarts- och räddningsorganisationer fram till sin död 1930. Då hade Sjöräddningens stationer börjat sprida sig längs kusterna.
2025 är de 74 stycken och de 24 i den första frivilliga besättningen vid Skomakarehamnen har vuxit till 2 200 ideella sjöräddare från Trelleborg i söder till Luleå i norr. I Halland ligger stationer i Grötvik, Falkenberg och Bua.
Första beviset. En tidningsnotis i november 1903 är första beviset på att livräddningsföreningen hittat den kontakt som skulle ge finansiering av räddningsbåt.
Det dröjde tio år innan en stenbrygga, anpassad till räddningsbåten, fanns på plats. Bild: Sjöräddningen