Här är de, bössorna som sköt fart på den frivilliga sjöräddningen. Med hjälp av dem kom på kort tid in gåvor tillräckligt för att bygga de tre första räddningsstationerna i Sverige, alla placerade vid Hallandskusten.
Det var engelska Lloyd´s representant i Sverige – och eldsjälen för en svensk sjöräddning - ingenjör Albert Isakson, som kom med idén om en bössinsamling. I Tyskland och England hade man goda erfarenheter av sådana, och på Sveriges Allmänna Sjöfartsförbunds årsmöte 1904 lanserade Isakson förslaget. Han valdes till ordförande i en ny kommitté ”för lifräddningsväsendets främjande”.
190 insamlingsbössor i form av blå-gulfärgade räddningsbåtar tillverkades och sattes ut i sjöfartsmiljöer: i fartygssalonger, hos skeppsmäklare och på rederikontor runt om i landet. Bössorna blev en succé och var, tillsammans med donationer, avgörande för att Sjöfartsförbundet kunde beställa Stafsinges livräddningsbåt för 5 300 kronor på hösten 1905. Det året gav insamlingen totalt över 12 000 kronor. Det kan jämföras med det totala statliga anslaget till Lotsverkets livräddningsverksamhet vid den tiden, 10 000 kronor om året. De blå-gula bössorna gav när de tömdes kapital så att Stafsinges räddningsstation snabbt fick efterföljare i Galtabäck och Särdal.
När insamlingsbollen väl kommit i rullning ansåg Albert Isakson att Sjöfartsförbundet inte var bäst lämpat att samla in pengar till, och driva, livräddningsstationer. Det uppdraget övergick till Svenska sällskapet för räddning av skeppsbrutne, föregångare till dagens Sjöräddningen, som han var med och startade 1907.
Livräddarna i Stafsinge blev ”omslagspojkar” till de tiggarbrev som sjöingenjör Isakson skickade för att samla in pengar till fler sjöräddningsstationer. Här ber han om stöd från VD:n för AB Separator, det som idag är Alfa-Laval. Bild: Privat/Willy Engelbrethsen