Ljuset tänds för Stafsingefiskarna

 

Här, med livräddningsstationen utanför köksfönstret, bodde Karl ”i Hästhaven” Bengtsson, befälhavare på ”Anna Wallenberg”. 

Invigningen av livräddningsstationen vid Skomakarehamnen i maj 1906 kom som en höjdpunkt på en tioårsperiod då befolkningens hårda slit också sakta gett bättre förhållanden längs Stafsingekusten. Man skulle kunna säga att vändningen kom med tändningen.

För den 1 oktober 1895 började fyrlyktan på Stuten att lysa. Högst upp på skärets drygt fyra meter höga kummel sattes en mässingslykta med lins, lampa och brännare. Dess röda sken som markerade inseglingen till Skomakarehamnen syntes i bra väderförhållanden fem distansminuter, knappt en mil. Varannan vecka skulle man fylla på bränsle, så under ljusa sommarmånader var fyren släckt.

Fiskefyren var, precis som räddningsstationen också skulle bli, resultatet av ett sjödrama och folkets envetna engagemang efter det. En februarikväll 1894 kom fiskebåten Knut från Skogstorp i inseglingen snett i storm, mörker och snöglopp. Båten slogs sönder mot Sandstensrevet, det sydligaste av de tre stora reven runt Skomakarehamnen. Besättningen klamrade sig fast på revets överspolade stenar.

En fiskare, som i ovädret tog en kvällsrunda på stranden, uppfattade svaga skrik utifrån sjön. Tillsammans med sin son satte han en liten farkost i bränningarna och rodde ut mot rev och rop. De fyra skeppsbrutna som de mirakelräddade där var för övrigt också två fäder med varsin son.

Med 200 insamlade underskrifter från skeppare, fiskare och annat sjöfolk överlämnades efter olyckan kravet på en ledfyr på Stuten till Lotsverket, som inte tog chansen att höja sin lokala kurs. Med motiveringen att förslaget ”inte var till gagn för den internationella sjöfarten” gjorde myndigheten tummen ned. Att det var omsorgen om landets fiske och kustsjöfart som drev förslagsställarna gick man tyst förbi.

Medan staten alltså fyrpassade gav insamlingar, samt bidrag från Stafsinge kommun och Falkenbergs stad, pengar nog till utrustning och underhåll i fem år. Fyren kom att hållas tänd in på 1920-talet, med återkommande heta diskussioner om vem som skulle stå för kostnaden.

Stafsingefiskarna hade flyt seklets första år. Även om statistik ska tas med en nypa salt, särskilt när den handlar om fiskfångster, var ett exempel på det de officiella siffrorna för fiskeåret 1905. En tidningsartikel jämförde redovisade fångster i Morup och Stafsinge. Detta var innan trålning förändrat fiskemetoderna och för båda socknarna var drivgarnsfisket efter sill och backefisket efter vitfisk som torsk och kolja det viktigaste. Kompletteringen var plattfisk, hummer och – för Stafsinges del – fasta laxfiskesätt.

Fisket var ungefär dubbelt så stort i Morup som i Stafsinge, räknat både i antalet båtar, 20, och antalet fiskare, 80. Men jämförde man vad som togs i land, det vill säga värdet av årsfångsten räknat per man, var det mer än dubbelt så högt i Stafsinge som i grannkommunen.

Orsaken till den stora skillnaden? ”I Stafsinge har hälften av båtarna motor nu, i Morup inga. Förklaringen till det är helt och hållet de usla hamnförhållandena i Morup, innan de blivit bättre är motorer inte att tänka på”, refererade tidningen Halland. Glommens hamn byggdes i slutet av 1870-talet. Sedan hade stormförstörda pirarmar och obefintlig muddring effektivt stoppat större båtar från att komma till kaj. Nu var kraven högljudda på statligt stöd till upprustning och muddring. Samtidigt kom önskemål från Stafsinge om en fiskehamn i Skomakarehamnen.

Männen som alla inom yrkesfisket höll blickarna på fanns i den statliga Fiskehamnskommissionen, som tillsattes 1905. Den fick som uppdrag att föreslå vilka platser som borde få statligt stöd till hamninvesteringar. Kommissionen gjorde ett noggrant arbete och besökte under två somrar snudd på varje befintligt och tänkbart fiskeläge från Strömstad till Haparanda. I juli 1906 gjorde utredarna sin Hallandsturné. De studerade tio fiskeplatser i länet och höll ett offentligt möte för alla intresserade i Falkenberg. Från Glommahållet krävdes en snar upprustning av den nedgångna hamnen för att båtlagen där inte skulle ge upp. Stafsingeborna, som åter hade sin stridbare skollärare Öhlander till hjälp att argumentera, ville ersätta sin ankarplats med en riktig hamn.

Båda lägren hade skäl att vara nöjda efter visitationen. Kommissionen var positiv till båda platsernas krav, men finansiering återstod. För Skomakarehamnens del skulle på statens bekostnad först en utredning göras av botten, djup och kostnad, bara det en framgång. Utredningen visade en tänkbar fiskehamn i samma storleksklass som Glommens. Rakt ut från livräddningsstationen skulle en omkring 500 meter lång vinklad vågbrytare byggas, halvvägs till Stuten. Kajpiren sträckte cirka 400 meter ut i havet, med ett muddrat djup på upp till tre meter.

1909 lämnade Fiskehamnskommissionen sina förslag. Att återställa Glommens hamn i gott skick skulle kosta 202 000 kronor, ”Nya Skomakarehamnen” beräknades kosta 263 000 kronor. I sitt förslag rangordnade kommissionen statliga investeringar i fiskehamnar på 31 ställen i landet. Nummer ett och två på listan blev Träslövsläge och Glommen.

Om Skomakarhamnen sa utredarna att hamnen skulle vara till stor nytta till fisket men ”att kommissionen icke för närvarande kunde förorda statsanslag till hamnförslaget”.

Stafsingeborna hade dragit Svarte Petter. Det korta avståndet till både Glommens och Falkenbergs hamn låg dem i fatet. Och någon chans att investera utan statligt stöd fanns inte. Två gånger, 1905 och 1909, yttrade sig Stafsinge kommunalnämnd om planerna på en egen fiskehamn. Svaren var mycket likartade: hamnen var välbehövlig och efterlängtad men kommunala medel till investeringen fanns inte.

Dragkampen mellan Glommen och Skomakarehamnen var dock inte avgjord så länge riksdagen inte hade klubbat statliga anslag. Det gjorde den 1912 och året efter kom upprustningen av Glommens hamn kom igång. Falkenbergs Tidnings utsände reste dit och var som förflyttad till en annan värld när han beskrev vad han såg en knapp mil från stadens stora gata: ”En handfull småbrukarhem och fiskarstugor… Långt bortom hedar och flygsandsfält utgör de nästan en värld för sig och påminner med sina långa, låga, torv- och halmtäckta kojor vida mer om en dansk by än om ett svenskt fiskeläge”.

Arbetena kom att dra ut på tiden. Först 1919 var pirar och kajer på plats, muddringen avslutades 1920-21. Nu var Glommen rustat för nya tidens fiske. För Skomakarehamnen kom utvecklingen att gå motsatt håll. Större fångstfartyg och dyrare utrustning gjorde ankringsplatsen allt mer oanvändbar. Ett sista försök i slutet av 1910-talet att få en förbättring genom att ersätta fyrlyktan på Stuten med en modern Agafyr misslyckades. Åter var det Lotsverket som avstyrkte statligt stöd till en investering på Stafsingekusten.

Fiskarna bodde kvar i sina stugor men sakteliga tog Falkenberg över som hemmahamn. Stafsingeskutorna dominerade vid fiskebåtskajen längst in i hamnen, nästan fram till Hallanäset nedan Ätrans sista fors under Tullbron. När ny järnvägsbro stod klar 1936 flyttades fiskebåtarna till lägen nedströms och där byggde med åren fiskarnas ekonomiska förening lager och ishus.

Vid ungefär samma tid byggdes också en livräddningsstation i Falkenbergs hamn, som försågs med en motordriven räddningsbåt, och Stafsingestationen kom att avvecklas. Kvar på Hästhagsudden och Skomakarhamnen, som minne av fiskeläget som aldrig blev av, låg bara det tomma livbåtsskjulet och husbehovsfiskarnas ekor i sina kauser.

De sex idylliska stugorna som fiskare byggt på en rad längs udden kom kommunen successivt att lösa in sedan de från slutet av 1960-talet fått nya, inte alltför väldoftande grannar i form av reningsverk och avfallsverk. Ett efter ett drabbades husen av förfall och slutlig rivning när de gamla ägarna resignerat och flyttat ut eller avlidit. Idag finns endast en stuga, ”Carl i Hästhavens”, och livräddningens skjul kvar, vårdade av ättlingar till befälhavaren på livräddningsbåten.

Vad hände med den då?

Jo, slutet blev ovärdigt. ”Anna Wallenberg” flyttades till Sjöfartsmuseet i Göteborg där hon under krigsåren var uppställd på olika platser. Bland annat fanns båten en period i Gatenhielmska kulturreservatet i Majorna. Planerna var att föra henne vidare till Sjöhistoriska museet i Stockholm, men dit kom hon aldrig fram. Historien säger att ”Anna Wallenbergs” sista resa gick med tåg från Göteborg till Stockholm. Så illa var hon fastsurrad att när tåget hastigt gungade till i en växel föll båten i backen och slogs i spillror.

Sant är att museet i Stockholm i december 1944 tog emot ”Hjälparen”, den ett år yngre räddningsbåten som varit stationerad i Galtabäck, för förvaring. Troligen var det som en ersättning för tappade ”Anna Wallenberg”.