Räddningsbåten klar för utryckning. Lokala bönder lånade ut sina hästar för att kunna transportera båten längs kusten. Bild: Sjöfartsmuséet
Våren 1904 såg allt ljust ut för Stafsinge lifräddningsförening. Föreningen hade livräddare nog till dubbla besättningar och landets redarsocietet bakom ryggen. De frivilliga i Stafsinge var redo att starta sina övningar och i väntan på en egen båt fick de två båtar som använts när Titania bärgades duga. Då stötte planerna på motstånd.
Det måste kommit som en obehaglig överraskning för skollärare Öhlander och alla andra som såg drömmen om en livräddningsstation vid Skomakarehamnen nära att bli verklighet när Lotsverkets Göteborgsdistrikt gav sitt utlåtande om planerna. De avrådde från att bygga en station vid Skomakarehamnen och berättade att de ville skapa en egen organisation med en räddningsbåt placerad vid lotsstationen i Falkenberg. Den skulle bemannas med lotsanställda kombinerat med frivilliga hämtade bland ortens sjömän.
Två livräddningsstationer var en för mycket och det fick frivilligarbetet att gå i stå.
Motsättningarna blev offentliga och rikskända genom en debattartikel som Öhlander fick publicerad i en stor Stockholmstidning, Aftonbladet, (intill en annons från Restaurant Riche!) i oktober 1904. Han berättade om att allt arbete legat nere ett halvår. Ingen båtbeställning hade kunnat göras på grund av det statliga verkets inhopp och Öhlander raljerade över att Lotsverket hade tankar om att använda tågen på Västkustbanan för att ”snabbt” få fram räddningsbåt och -utrustning till haveriplatser längs Hallandskusten.
Att placera en livräddningsstation ”långt in i Falkenbergsviken” var också feltänkt, ansåg Skogstorpsmagistern i artikeln, liksom att lokala sjömän skulle vara basen i besättningen. Han ställde en oväntad fråga: ”Finns sjömän nog till en räddningsbåt i land när stormarna ryker? Det gör bofasta fiskare, och vi har 24 stycken att bemanna vår båt med”, argumenterade Öhlander.
Artikeln fick stor spridning och i ungefär ett år tycks dragkampen om vem som skulle organisera sjöräddningen ha pågått. I november 1905 berättade Falkenbergsposten att tre stationer planerades på Hallandskusten. För den första, en ideellt driven i Stafsinge, tog Sjöfartsföreningen ekonomiskt ansvar för beställning av båt och utrustning för 5 300 kronor. Lotsverket skulle ansvara för de följande två stationerna, i Halmstad respektive Varberg.
Verkligheten kom att bli en helt annan. Sjöfartsföreningens insamlingar, som styrelseledamoten Albert Isakson ansvarade för, var så lyckosamma att de kom att finansiera båtar med ideella besättningar till ytterligare två stationer efter samma modell som i Stafsinge. 1907 togs en station i Galtabäck i bruk och året efter en i Särdal, Harplinge, medan Lotsverkets planer stannade på papperet.
Albert Isakson fann nu tiden mogen att avveckla insamlingsorganisationen. Istället var han en av initiativtagarna när Svenska sällskapet för räddning av skeppsbrutne grundades 1907. Genom den fick livräddningen en egen riksorganisation som lever vidare ännu idag, nu under namnet Sjöräddningen. I föreningens logga syns versalerna ”SSRS”, som en påminnelse om ursprunget.
Vintern 1905-06 rådde stor aktivitet i Stafsinges livräddningsförening. Dess båt var beställd och leveransdag närmade sig, men inget båthus fanns. Det löstes genom att föreningen gratis fick disponera mark på Hästhagsudden, ett båthus störde ju inte nötkreaturen, som sommartid betade strandängarna, så mycket. Sista pusselbiten föll på plats när bygget finansierades. En del kom in genom insamlingar och bidrag, men större delen av de 1 300 kronorna täcktes genom att en grupp fiskare gick i gemensam borgen för ett banklån.
Det var tre Stafsingefiskare som i maj 1906 reste till Köpenhamn för att segla hem den nya livräddningsbåten. Med på premiärturen fanns också Albert Isakson, som ju hade dubbla roller, som representant för beställaren och som medlem i livräddningsföreningen, samt löjtnant A B Olsson, som hade tagit tjänstledigt från Lotsverkets räddningsstation i Helsingborg för att utbilda den frivilliga båtbesättningen till livräddare.
Den var en stor triumf för ett lokalt och ideellt engagemang för att förbättra tillvaron i ett samhälle som var i förvandling. Stafsingefiskarna hade fler sådana idéer men de skulle inte bli lika lyckosamma.
Stafsinge räddningsbåt i övning i hög sjö. Bild: RIAN