.png?w=1024)
Våren 1903 stod nya skolan i Skogstorp klar, då med två lärosalar på bottenvåningen.
O A Öhlander avslutade 1918 sin 35 år långa lärargärning vid skolan.
Mannen som efter den förödande stormnatten 1903 förstod att Skomakarehamnen var platsen för en livräddningsstation och en organiserad sjöräddning värd namnet hette Oscar Alfred Öhlander. Han var en 47-årig smålänning från Gränna, som större delen av sitt liv verkade som folkskollärare i Skogstorp. Och han tvingades ta strid mot starka krafter för att få igenom sina idéer om ett säkrare liv på havet.
Att Titanias förlisning nära Skomakarehamnen och Skogstorp spelade en stor roll för skollärare Öhlanders stora engagemang är tydligt. Det dröjde till tidig kväll det andra stormdygnet innan man kunde undsätta skonerten, trots att män med stor sjövana stod på stranden.
Först sedan två lämpliga roddbåtar, troligen Lotsverkets, hämtats i Falkenbergs hamn kunde de göra en insats. Första båten som nådde Titania sköttes av en kustroddare (en yrkestitel inom Lotsverket) från Morup och tre lokala fiskare. En av dem var Carl ”i Hästhaven” Bengtsson, som skulle bli kapten på första livräddningsbåten tre år senare.
Den andra båten bemannades av både lotspersonal, frivilliga fiskare och sjömän.
I tre omgångar skeppades de nio i besättningen iland. De var vid liv, men förutom kläderna på kroppen var det enda de fick med sig från sjödramat – ett dragspel.
Bara en månad efter stormen, i oktober 1903, hölls ett första möte ”med fiskare och sjömän i Stafsinge strandbygd” i Skogstorps skola. Målet var från början klart: att starta ”en livräddningsförening för skeppsbrutna” och att stationera en livräddningsbåt ”vid mellersta Hallands mycket farliga kust”.
Där gick startskottet. 20 personer satt i skolsalen på första mötet och beslutade att bilda ”Stafsinge lifräddningsförening” och valde skolans lärare till sin ordförande.
Så när det som nu heter Sjöräddningssällskapet, och bemannar 74 räddningsstationer längs kusterna, bildades 1907 stod sedan ett år tillbaka redan en fullt fungerande station på plats i Stafsinge.
Det Öhlander förstod efter septemberstormen var att kunnande och vilja att hjälpa fanns hos kustbefolkningen. Organisation, utrustning och pengar var det sämre med.
Tiden var också rätt. 1903 anordnades i Tyskland en världskongress om sjöräddning. Sverige, där Lotsverket hade statens uppdrag att ansvara för sjöräddning, pekades där ut som ett avskräckande exempel. Sjöfartsnationen England var föregångare men också länder som Danmark låg långt före .
Lokalbefolkningen stödde alltså direkt skolläraren Öhlanders idé. Diskussionen vid starten handlade om hur höga ambitionerna skulle vara. Att försöka rädda både besättning och skepp? Att bärga även i farvatten som man hade sämre kännedom om, med vad det innebar av ökade risker?
En sak var initiativtagarna eniga om, båten skulle stationeras vid kuststräckans yttersta udde. På kartor benämns den Hästhagsudden, men för lokalbefolkningen blev med åren Livräddningsstationen det vardagliga namnet. Intill fanns Skomakarehamnen, en naturhamn som var centrum för det lokala fisket. Det var vid tiden framgångsrikt och växande. Ett bevis på det var att Hallands första fiskebåt med motor, som togs i bruk 1904, hade Skomakarehamnen som hemmahamn.
Utanför, på skäret Stuten fanns från början en stenkummel som inseglingsmärke, och sedan mitten av 1890-talet lyste där en fotogeneldad fyr som höjde säkerheten rejält, också för sjöfarten till och från Falkenbergs hamn. Ledfyren syntes upp till fem sjömil, knappt tio kilometer, och hade kommit till på frivilligt initiativ, med ekonomiska bidrag från hushållningssällskap, Falkenbergs stad och Stafsinge socken.
Längs kustlinjen, på gång- och språngavstånd från den tänkta livräddningsstationen, låg vid 1900-talets början runt 25 torp och stugor, och i mer eller mindre vart och ett bodde fiskare och sjöfolk. Till det i närheten alla småjordbruk där fiske ofta var ett viktigt komplement till försörjningen. Här fanns många starka frivillighänder att greppa en räddningsbåts åror.
Stuten, eller "Stutarevet" som en del säger, ett rufft namn på en karg, vacker del av den halländska kusten. Bild: Marie Larsson