Här startade svensk sjöräddning

                                      

Ensam, på en vindpinad udde, ligger den, en sliten, faluröd träbyggnad, lite som ett felplacerat stall.

Men 1906 var den helt ny och rätt och unik – båthuset till Sveriges första frivilliga livräddningsstation vid Skomakarehamnen i Stafsinge.

Varför kom svensk sjöräddnings vagga att hamna just där och just då?

Det är alltså ett stycke svensk marin historia som numera skamligt göms bakom Falkenbergs reningsverks alla skvalande och skvalpande bassänger.

Här fanns en gång ett litet samhälle mer vänt mot hav och vind än mot land och jord.

Framför köksfönstren: skäret Stuten med en vitmålad kummel, och en rad lömska rev och skär: Sandstens-, Flå- och Skomakarerevet de största ovan vattenytan. Där bakom ankrades små fiskebåtar undan vågor och vind.

Den svenska kustlinjen från Strömstad till Haparanda är ungefär 2 400 kilometer lång, en bråkdel är Stafsingekust. Ett skäl, men långt ifrån det enda, till att folket här blev banbrytande inom sjöräddning var en tidig höststorm 1903.

Onsdagen den 9 och torsdagen den 10 september gjorde ett illa förvarnat oväder Kattegatt till en skräck för den tidens skutor och skepp. Den började i sydväst, vred under dagen över mot nordväst och nådde på natten orkanstyrka. Uppgifter gör gällande att totalt 20 fartyg förliste i Kattegatt och ett 60-tal personer omkom under stormen.

Bara på den korta sträckan från Skogstorp till Galtabäck strandade fyra skepp, utanför Bua strandade ett femte. Alla var de segelfartyg.

Vid alla platserna var lokalbefolkningen den första, och nästan enda, hjälpen. På några av ställena var omständigheterna gynnsamma och hjälpen framgångsrik. På andra utspelades tragedier där sjömän dog framför ögonen på vanmäktigt stirrande människor på land. Av de sammanlagt 39 sjömännen som hamnade i nöd omkom mer än hälften, 20 stycken.

Närmast Skomakarehamnen, på något som i rapporteringen ibland kallades Blinda rev utanför Skogstorp, strandade skonerten Titania från Riga på onsdagskvällen. Nio man fanns ombord. För dem blev det en lång skräcknatt på ett allt mer sönderslaget skepp. Först sent på eftermiddagen det andra stormdygnet kunde de hjälpas iland.

Mellan Agerör och Olofsbo, vid Torsvik, grundstötte norska galeasen Hermes på torsdagsmorgonen efter att hela natten kämpat mot vågorna. Haveristen var så nära land att man kunde få över en livboj i lina till stranden och sedan vinschades de fyra sjömännen iland. Det var i sista stund, några timmar senare var skeppet förvandlat till spillror.

Briggen Hugo var på väg till hemmahamnen Kalmar med last av kol. Vid midnatt stötte fartyget på grund vid Morups hallar. Livbåten sattes i sjön men blev snabbt vattenfylld och obrukbar. Två man i besättningen tog sig i mörkret iland och larmade men ingen hjälp kunde nå fram när dagen grydde. Fartyget slogs allt mer sönder och till slut kastade de kvarvarande männen sig desperat i de våldsamma vågorna. Skeppsluckor, en stege och en fotogendamejeanne blev ”livbåtar”. Av de åtta sjömännen överlevde fyra.

Ytterligare några kilometer norrut strandade norska skonerten Theis Lundegård på Bergsrevet utanför Utterås, Tvååker, på onsdagskvällen. Omkring 20 timmar senare gjorde besättningen sitt försök att nå land i skeppets livbåt. När de nio männen kommit i båten kantrade den. Fem lyckades kämpa sig upp på båtkölen men en efter en spolades de bort av vågorna. En 17-årig jungman var den ende som levande nådde land.

Vid Södra Hertön utanför Bua grundstötte skonerten Hedvig från Helsingborg, sedan man i stormen blivit påseglade ute till havs. Av de nio ombord överlevde endast en stormen. Fyra besättningsmän satt surrade i riggen och såg hur försök på försök att nå haveristen misslyckades. När man till slut kom fram hade tre av dem avlidit.

 

Vrak och vrakgods efter stormen såldes på auktion. ”Titania” ropade en grupp Stafsingefiskare in för 800 kronor. Värdet fanns mest i lasten av stenkol.

I maj 1906, mindre än tre år efter stormnatten, kunde Falkenbergsposten berätta den stora nyheten: en livräddningsstation med tränad frivillig besättning stod på plats vid Skomakarehamnen. Söndagen den 20 maj - efter högmässan, gud bevars - öppnades portarna för visning och invigning, och ”en mängd folk från staden och närliggande gårdar hade infunnit sig”.

I vårregnet blev båthuset skydd för invigningstalare och publik men alla stod på stranden när livräddningsbåten skulle demonstreras. Den vara segelförsedd men främst avsedd att i hårt väder ros av tio stabila roddare.

Det första som hände var att den vita båten med sin blå-gula utsmyckning fastnade i bottendyn. Det skulle dröja tio år innan det fanns en stenbrygga med tillräckligt djup att sjösätta från. Vid utryckning var det vanligast att båten drogs iväg med tvåspann för att komma närmare nödställda. Besättningen och utrustningen kom efter på följevagnar. Livräddarna var därför beroende av att bönderna i trakten lånade ut sina hästar.

Demonstrationen av raketapparaten, den tidens hi tech, blev en stor succé. Laddningen var rejäl, och linan flög iväg 300 meter ut i havet, långt över de två fiskarna som agerade nödställda i en båt. De fick ändå tag i linan och när trossen satt fast i masten vinschades de iland i räddningsstolen. Att största delen av färden gick ”i de våta elementen” var en extra krydda för publiken.

Dagen avslutades med en nymodighet. Brevbärare Ståhle, som ingick i stationens frivilligmanskap, hade varit på kurs på ”Lifräddningsanstalten i Stockholm” och höll en uppvisning i ”drunknades återkallande till lifvet”.

Nu kunde ovädren få komma. I Stafsinge var man förberedda. Först och bäst längs hela svenska kusten, och studiebesöken kom att bli många åren som följde. Det rödmålade båthuset på Hästhagsudden blev startskottet till en snabb expansion av sjöräddningsorganisationen i hela landet.