Sommaren 2020 togs initiativ till en Oknyttstig vid Vaetabacken för våra yngsta. Barnen fick vara med och tillverka tomtar, troll, vättar, vittror, älvor och andra väsen som placerades ut efter stigen.
Oknytt (främmande) är små övernaturliga väsen i skandinavisk folktro. Deras karaktär växlar, men en viss illvilja och lust till rackartyg dominerar. De sägs kunna förtvina och vanära människor om de inte får guld eller tjänster. Men de kan även vara hjälpsamma. I den svenska mytologin så sägs det att man har hustomtar som hjälper till med sysslorna.
Ett axplock av oknytt: Småtroll, dvärgar, tomte, gårdstomte, pysslingar, älvor, alver, Mara, vittra, vättar, skogsrå, huldra, Näcken, myling med flera. Bengt af Klintberg och Jan-Öjvind Swahn har rett ut begreppen i varsin bok.
Tomten såg till att gården har lycka med sig. Han visade sig ogärna, men beskrivs som en äldre man och mindre än människor, ofta med vitt skägg, gråa kläder och luva. Det var viktigt att hålla sig väl med honom och inte förarga honom på något sätt. Tomten hade ett vresigt temperament och kunde hämnas om man exempelvis misskötte djuren eller behandlade honom respektlöst. Framför allt vakade han över djuren i stall och ladugård.
Som tack för hans arbete gav gårdens ägare tomten en skål gröt. Enligt en senare tradition skulle han vara särskilt förtjust i risgrynsgröt (sötgröt), som därför även kallas tomtegröt. Till sägner om tomten hör hur han blir vred när han inte får en klick smör i sin gröt.
Tomten har en del gemensamt med vättarna. Båda hör till oknyttens skara och sades exempelvis hålla till under vårdträdet, och gårdsvätten är ett annat namn på tomten.
I norra Sverige motsvarades troll och vättar av vittra, och här förekommer begreppen ibland synonymt. Begreppet troll har på olika orter använts för olika väsen, där de småväxta kan sorteras in i kategorin oknytt.
Trollen lever socialt och har ansetts som rika på guld, trots att de kan vara klädda i paltor. Trollen lever utanför den kristna kyrkans hägn och har därmed betraktats som "förtappade". Exempel kan vara när en bortbyting upptäcks, det vill säga att trollen bytt ut sitt barn mot ett människobarn.
Speciellt kvinnor riskerade att utsättas för trollen. De kunde bland annat riskera att bli bergtagna. För att komma undan trollen fanns flera sätt. Kyrkklockor ansågs skrämma trollen. Likaså fruktade trollen stål eller silver, så en kniv var bra att ha när man gav sig ut i "trollskogen". Vissa troll tycktes vara känsliga för solljus och förstenades när de träffades av strålarna.
Hamnskifte var något trollen praktiserade, vilket förklarade varför man så sällan såg dem. Men kände man doften av mat eller tobak, troddes det kunna vara från trollen. Likaså kunde de höras utan att det gick att lokalisera ljudets källa.
Man måste skilja på de väsen som kallades för troll och de människor som ansågs vara trollkunniga.
Andra likartade naturväsen skilde sig från trollen i det att de ville leva ensamma, tillexempel näcken, bergs- och skogsrået samt sjörået.
Jätte var i nordisk mytologi och folktro en storväxt och stark varelse med människogestalt, ibland klumpig och enfaldig, ibland ond och lömsk, men ibland också trollkunnig och vis. Jättarna var ofta fientliga mot gudar och människor, men båda grupperna fick också hjälp och råd från jättarna, och flera av gudarnas gemåler var jättar. En jättinna kallades ibland även för trollkona. De beskrevs som giganter som kunde kasta klippblock flera mil och som lämnade spår efter sig i landskapet i form av jättegrytor, flyttblock och gravhögar. Under den tid då jättarna levde skall berget ha varit mjukt och därför lämnat spår av jättarna. En jätte bodde enligt sägnen på Åreskutan.
Inom den församiska föreställningen är jiettanas människoslukande personer med flera fruar. De kunde tillfångatas och ätas upp av människorna, och buken var fylld med metaller såsom silver och guld.
En puke var i svensk folktro ett dragväsen som en häxa använde för att stjäla mjölk från grannarnas kor. Den var så snabb att man inte såg den. Puken kunde skapas utifrån ett nystan genom olika ritualer, eller så kunde häxan ha fått den direkt från djävulen. En beskrivning av hur en puke görs finns upptecknad från Frostvikens socken i Jämtland. Kring en boll av katthår eller kalvhår nystas tre torsdagskvällar i rad ulltråd i nio färger, och den tredje kvällen droppas tre droppar blod ur det vänstra lillfingret i nystanet. Då puken sänds ut för att stjäla mjölk, kastar man den över vänstra axeln och säger: "Jag har gett dig blod, fan ska ge dig mod. Du ska för mig på jorden springa, jag ska för dig i helvetet brinna". Då en puke förstördes, brukade dess ägare enligt folktron genast visa sig, på grund av sitt löfte att brinna i stället för denne.
Ett spöke (även gast, gengångare) är enligt folktro människor som dött, och som av någon anledning hemsöker exempelvis sin dödsplats, kyrkogårdar, galgbackar, där de bodde, eller, om de varit missdådare, de platser där de utövat sina illgärningar. De flesta spökberättelser utspelar sig under natten, eftersom berättelsen till stor del bygger på mörkerrädsla.
Gengångare påstås vara människor som har dött på ett våldsamt eller olyckligt sätt. Gengångare hemsöker de som var inblandade i deras död. I äldre dagar vidtog man speciella åtgärder för att förhindra att gengångare skapades - t ex kunde den dödes kropp förankras, pålas i marken, vilket hindrade kroppen att ta sig upp ur graven.
I Jämtland berättades även om mördade barn och mylingar (fördrivna foster) som ropade på natten efter de mödrar som övergivit dem.
Borgvattnet Prästgård ("Spökprästgården") är känd som ett av världens och Sveriges mest hemsökta hus.