1804 Kungl. Majt:s förordning av den 26 okt. 1801

1538 ålades allmogen biträda salpetersjudarna med materialer och arbetskraft, men 1634 friköpte sig allmogen från denna skyldighet genom en efter hemma tal utgående skatt, "Salpeterhjälpen" , vilken skatt efter skänktes först 1830. Salpeterjorden ansågs vara "kronans rätt" till 1801, då de skattskyldiga ålades att till staten hembjuda ett visst kvantum salpeter till inlösen. Denna skyldighet upphörde 1865, och 1895 avskaffades salpetersjuderi-staten.
Sockenstämmoprotokollen speglar på sitt sätt dessa lagar:
1804 Kungl. Majt:s förordning av den 26 okt. 1801 om "saltpeters"tillverkning i riket upplästes och av församlingen sammanråddes i ämnet, som ock fattade det beslut, att en för församlingens behov lämplig sjudarepanna hos någon kopparslagare skall beställas, varjämte Inspektor Åkerström (Katrineholm) lovade att besinna sig på huruvida han, då pannan blivit anskaffad, kan åtaga sig att för f'örsamlingen leverera den "saltpetter" som till kronan bör utgöras1849. Till pastor hade följande skrivelse anlänt: "Vid Stalps kvarnstall, torpet Hagen och Katrineholms gård har undertecknad genom saltpeterverkmästare Carl Magn. blad nr 4, med en sjudarepanna nr 7 utur ladugårdshus innevarande år tillverkat tretton (13) Lispund "saltpeter", vilket härmed anmäles med begäran om sockenstämmans bevis däröver.

Askeryd 30/9 1849 C. J. Carlsson.        
Skrivelsen blev uppläst och godkänd.
Någon större omfattning tycks denna "näringsgren" ej haft i socknen.
I kyrkböckerna finner man blott en "Saltpetersjudare".
Han hette Jonas Ekman och inflyttade till Blågrindar 1815.

Framställningsmetod

Redan på 1400-talet hade man börjat tillverka svartkrut i Sverige. Krutet består av 13% kol, 12% svavel och 75% salpeter. De båda förstnämnda ingredienserna var relativ lättillgängliga, medan salpetern till en början fick importeras från Ostindien.
Så småningom kom man emellertid underfund med att lämplig kalisalpeter kan bildas i jorden under ladugårdar och gödselstackar tillsammans med vedaska. Gustav Vasa betecknade sådan “salpitterjord” för “kronoregale” och år 1538 tillkom den s.k. salpetersjuderistaten. Salpetersjudare blev ett nytt yrke och dessa var skyldiga att hembjuda sin produkt till kronan. Enbart här i Småland var ungefär 800 sjudare verksamma under stormaktstiden.
I mitten av 1700-talet kom förordning om anläggande av salpeterlador. Dessa var inga lador i nutida bemärkelse utan bestod vanligen av ett hårdstampat lergolv. På detta lades kreaturspillning, horn, hår, urin och annat avfall tillsammans med aska och kalk. Den säkerligen illaluktande blandningen omskyfflades då och då, samt begöts med vatten och urin. Genom kemiska processer och medverkan av luftens syre bildades bl.a. kalciumnitrat, som med hjälp av kalikällan asklut omsattes till kaliumnitrat (=salpeter).
Reaktionen under bakteriologisk nedbrytning kunde ta flera år i anspråk och när denna var klar lakades “jorden” med vatten i stora träkärl. Härigenom löstes den bildade kalisalpetern i vattnet, som sedan filtrerades och inkokades i kopparkittlar. Det är just från denna del av hanteringen som ordet sjudare härstammar.
När så vattnet var avdrivet återstod en vit eller troligen gråaktig massa av salpeter som hembjöds till kronan.

Läs också om salpetersjudare i Stockholm, en artikel ur Svenska Dagbladet från 17 april 1950 här......

Förteckning över dagsverken utförda inom Askeryd, Bredestad, Frinnaryd och Marbäcks socknar mellan åren 1829 - 1855. Det transporterades sjudningsredskap, sjudarekarlar, timmer och annat material mellan socknarna. Herrestad, Katrineholm, Biarp med flera gårdar finns omnämnda i förteckningen. Även transport av den färdiga salpetern till militären i Eksjö finns omnämnt.
Läs hela förteckningen här