I det 2700 kvadratmeter stora gruvområdet i Sörvik finns ett 60-tal gruvor, av vilka 44 är nämnda med namn. Sörviksfältet ligger mellan den stora apatitjärnmalmszonen i väster och Håksbergsstråket i öster. I Sörviksfältet uppträder två olika järnmalmstyper, nämligen kvartsiga malmer och serpentinskarnmalmer. Där ligger också Sörvikskalken, som utgör ett 500 meter långt och 60 meter brett område och där kalk brutits redan på 1500-talet. Kalkbrotten kallas Limberget och/eller Spräkla kalkbrott.
På 1600- och 1700-talen bröts både järn, koppar och silver i de anrika Kolningsbergs-gruvorna respektive Bergagruvorna. På 1860-talet kom förnyad järnbrytning igång på patron G. Öhmnas tid. Den mest kända gruvan är Sörviks Nygruva, även kallad Sörviksgruvan.
Sörviksgruvan började sin verksamhet någon gång mellan1905-10. Gruvdriften startade senare i större skala 1938 och hade sin storhetstid på 1940-talet fram till 1962. Berguppfordringen vid Sörviksgruvan lades ned i slutet på 1950-talet medan själva gruvdriften avvecklades 1962. Gruvan kom att höra till de sk Tyskgruvorna och ledningen i Lekomberg. Mellan Lekomberg och Sörviks gruva gick en linbana. Gruvans djup 1962 var 160 meter.


(Källor: De mellansvenska järmalmermas geologi, Geijer o Magusson, 1944; Strövtåg i Ludvikabygden, Tomas Ljung; Informationstavla vid Sörviksgruvan; Lekombergs hemsida)