r

Lyssna

Löts borg              

Löts borg även kallad Trindborgen  är en av de större på ön. Den har en inre diameter på 139-155 m. Muren är mycket raserad och så pålagd med senare tiders odlingssten, att den ursprungliga borgmuren här och var är helt dold. Murens tjocklek är ca 6 m, höjden 2,2 m. Borgen har idag  två portar, en i väster och en i sydost. Borgplanen har under lång tid varit uppodlad men i sydväst finns det kvar en mindre ”tårtbit”, som länge varit orörd. Tårtbiten är inte längre urskiljbar  men syns fortfarande på den äldre bilden. Borgen röjdes 2018. Nedanstående bild är från 2019.

 

Borgen som är lika stor som Ismantorps borg har förmodligen haft samma funktion som denna, byggd för i första hand rituella ändamål. Liksom Ismantorp har den haft bebyggelse och varit utrustad med 9 portar. Här har bygdens folk träffats för stora fester i första hand vår och höst, i samband med  att boskapen togs in på hösten och släpptes ut på bete på våren, men också vid andra religiösa eller social sammanhang. Man kan tänka sig att det som hade gårdar i byarna som tillhörde borgen hade rätt att bygga sig ett hus att bo i vid dessa festliga tillfällen. Borgen är byggd på utmarken och har inte varit  till för en permanent bebyggelse. I oroliga tider har borgen säkerligen tjänat som försvarsanläggning och säker tillflyktsort. Som festplats har borgen använts av traktens ungdomar in på 1600-talet.

På den uppodlade delen av borgplanen finns inga kulturlager kvar, men väl i den tårtbit som tidigare inte odlats. 1989-90 togs ett 3 m2 stort schakt  upp för arkeologisk undersökning. Fynden var övervägande benrester. Abraham Ahlqvist skrev 1825  att det fanns husgrunder kvar i söder och han ansåg att borgen troligen liknat Ismantorps borg, med dess radiellt liggande husgrunder . Borgen och markerna kring den är i privat ägo och betesdjur hålls på platsen.

Valsnäs        

Valsnäs husgrundsområde eller fornby

Valsnäs fornby är en av de mest välbevarade och lättåtkomliga på Öland. Byn ska ha bestått av 9-11 gårdar. Boskapsskötsel,  något  jordbruk och fiske  har varit de huvudsakliga näringarna. Från de nordligaste gårdarna i Valsnäs leder en sjögata till fornbyn.

Fornbyns husgrunder ligger på en ås i nordvästlig-sydostlig riktning och är 15-16 i antalet. Husgrundernas längd är 15-25 meter. De med ingång i gaveländen har använts som boningshus medan husgrunder med öppen gavel troligen hyst boskapen.  Husens väggar är uppförda som skalmurar, stora stenblock med mellanliggande fyllning av mindre stenar. I två av dem finns ännu en stor malsten kvar. Hustypen tyder på en bosättning 400-500 e kr, men kan också vara äldre.  På vissa ställen syns ytor som kan ha använts som åkrar.Rester av hägnadsmurar, fägator och mjölkningsfållor finns kring byn.

Strax söder om husgrunderna på samma åsrygg som dessa, finns ett 200 m långt gravfält med 20-talet gravar: ett röse och runda stensättningar. En av gravarna kallas i folkmun ”Beowulfs grav.” Denna benämning härstammar från arkeologen Knut Stjernas tankar om att Valsnäs var platsen för gravsättningen av Beowulf  i det forngermanska Beowulfskvädet*. Denna tanke har dock övergivits av senare forskning. Gravfältet användes förmodligen av byborna från Valsnäs fornby.

Fornbyn och gravfältet ligger på privat mark och betesdjur hålls på platsen.

Valsnäs by som fordom var en radby, liknar idag mer en klungby, där gårdarna ligger två och två.

I Valsnäs har många värdefulla lösfynd gjorts. De flesta utgörs av romerska guldmynt, solidi. På en åker tillhörig Valsnäs nr 3, hittades i slutet av 1800-talet delar av en stor guldskatt och 1828 hittades i Valsnäs en stor vikingatida silverskatt,  för att nämna några viktiga exempel.

 

Hjältedikten om Beowulf

Hjältedikten om Beowulf  från 700-talet  är en av de mest kända av alla forngermanska dikter. Beowulf var ättling till geaterna, som är en engelsk motsvarighet till det nordiska gaut, dvs göt.

Hjältedikten består av två skilda delar, Den första utspelar sig i Danmark. Djupt i ett träsk bor ett människoätande troll, en näck, Grendel, som natt efter natt bryter sig in i kungens dryckeshall, griper några av hans män och släpar bort dem. Kungen offrar förgäves till sina hedniska gudar för att få hjälp. Räddningen kommer genom den kristne hjälten Beowulf, som ensam besegrar och dödar trollet efter hårda strider, varav den sista sker i tollens egen hall djupt nere på kärrets botten.

När den andra delens handling börjar har Beowulf vist och lyckosamt styrt geaternas rike i femtio år. Men så bryter olyckan in över riket. En träl stjäl en dyrbar klenod ur en drakskatt. Som hämnd flyger draken natt efter natt ned till bygden och ödelägger den ena gården efter den andra med brand. Beowulf söker upp draken och möter honom i tvekamp utanför hans grotta på fjället. Tre gånger drabbar de samman. Draken dör men inte heller Beowulf överlever kampen. Hans sista ord är ett tack till Gud för att han fått förvärva drakskatten åt sitt folk och en bön till sin trogne hirdman Wiglaf, den ende av hans män som bistod honom i striden mot draken, att gravsätta honom på ett näs vid havsstranden, till vägledning för sjöfarande som styr mot hemmet. Dikten slutar med gravsättningen, då tolv unga män rider runt den mäktiga högen på näset och kväder en sång om Beowulfs bragder.

(Ur Västerlandets litteraturhistoria 1)

Så här säger Beowulf i Björn Collinders översättning, när han ska gå i strid med draken:

Beowulf mäler, maktord talar han för sista gången:

“Strider i mängd har jag vågat i ungdomen; alltjämt vill jag

som åldrig folkförste fresta en fejd, öka min ära”

och  mot slutet lyder det så här:

“Runt högen redo nu hugstora stridsmän, ättlingars söner, allt som allt tolv,

de klagade sin sorg över kungens bortgång, minneskväden kvådo de,

mälte om mannen, de prisade hans mannamod och märkliga dåd…”

 

Palmelund    

 

Palmelund, bebyggelsen runt kyrkan, Löts kyrkby, har namn efter Löts förste skollärare, tillika klockare Per  Magnus Palm som var verksam 1838-1884. När Löt skulle få poststation, kunde den inte få heta Löt eftersom det redan fanns en poststation med det namnet. Palm hade planterat träd runt kyrkan, en lund. Därav namnet Palmelund.

 

Löts kyrka             

Löts kyrka har anor från 1000-talet. På platsen byggdes först en träkyrka, som ersattes av en liten stenkyrka. Kyrkan bestod vid denna tid av långhus och ett smalare kor med absid.

Under de oroliga tiderna  omkring 1170 byggdes  kyrkan om till en försvarskyrka. I Löts kyrka byggdes först en skyttevåning över långhuset. Det ännu bevarade västtornet, ett mäktigt fästningstorn tillkom omkring 1200. Det har flera välvda våningar, som förbinds med varandra genom trånga murtrappor. Ett vapenhus i söder tillkom också under detta århundrade medan en sakristia i norr tillkom på 1300-talet.

I slutet av 1700-talet försågs tornet med en lanternin, där kyrkklockorna hängdes. De hade tidigare hängt i en klockstapel

Den medeltida kyrkan var mycket mindre än den nuvarande kyrkan och när befolkningen ökade på 1800-talet blev kyrkan för trång. Medeltidskyrkan revs, men man behöll tornet. Den nya kyrkan stod färdig 1842.

Inventarier

Äldsta bevarade är en  dopfunt i kalksten, ett gotländskt arbete från år 1200.

Kyrkogården var utlagd redan under 1000-talet med en uråldrig kort aln om 47cm. Sannolikt stod den lilla träkyrkan på samma plats som den nuvarande kyrkan.                                                                                                    

                                                                                

 

Prästgårdsstallet        

Prästgårdsstallet är uppfört i kalksten 1817

Det skänktes av pastoratet till Löts hembygdsförening 1985 . Hembygdsföreningen åtog sig att att vårda byggnaden liksom den före detta ladugårdsplanen på villkor att pastoratet  planade ut den med matjord. Marken ingick inte i gåvan.

Hembygdsföreningen har sedan dess underhållit byggnaden. Vasstaket som blåste sönder 1989 ersattes med enkupigt taktegel samma år. Tegeltaket var mer beständigt och det fanns inte vass i tillräcklig mängd att tillgå.

I Prästgårdsstallet förvaras Hembygdsföreningens inventarier,  mindre och museala föremål. Tankar på att inrätta ett sockenmuseum  i Prästgårdsstallet  har funnits men har tills vidare inte realiserats. Samtliga inventarier är katalogiserade.

Stallet har haft andra funktioner också; på 1970-talet hade hemvärnet sitt förråd i stallet, eftersom hemvärnschefen ville ha det hemma hos sig, vilket var brukligt,

Prästgårdsstallet är den enda byggnad som finns kvar av prästgårdens ekonomibyggnader som tidigare var en kringbyggd gård. Övriga ekonomibyggnader är rivna. Prästgårdsstallet var stall för arbetshästarna. För rid- och draghästar fanns ett annat stall.

 

 

Löts skola                  

Stenhuset

Skolhuset i sten stod färdigt 1852. På stenplattan ovanför skoldörren står dock årtalet 1850, det år man hade trott att skolan skulle stå klar. Skolan var i bruk som folkskola fram till 1964. Därefter bedrevs särskola i huset  mellan 1968 och 1980, då verksamheten flyttades till Köpings skola. Särskolan bedrevs först i landstingets regi och samtliga skolbyggnader ägdes under denna tid av Landstinget. Genom ädelreformen blev  Borgholms kommun huvudman för särskolan och byggnaderna köptes av Borgholms kommun. Löts hobbyförening behövde på 90-talet en lokal för sin verksamhet och fick husera i stenhuset. När hobbyföreningen gick upp i hembygdsföreningen på 1990-talet blev stenhuset en hemvist också för hembygdsföreningen.

Sidobyggnaderna

Sidobyggnaden öster om skolhuset  byggdes 1888 som lärarbostad och används nu för dagverksamhet i demensvården  under namnet Klockargården. Sidobyggnaden väster om skolhuset  fungerade som småskola från 1922. Huset, ett boningshus flyttades  från Fagerum 1920. Huset är idag privatbostad. Skolhuset i sten och Klockargården ägs av Borgholms kommun. Skolhuset disponeras av Löts hembygdsförening.

 

 

 

Mejeriet    

Huset byggdes som fattighus 1894, men användes aldrig för ändamålet. Huset inköptes 1899 av Löts mejeriförening , byggdes om och användes som mejeri från 1906. Verksamheten upphörde 1947. Byggnaden fungerade därefter som bilverkstad under en period.   Mellan åren 1962 och  2001   användes huset som fiskfiléfabrik. Under de goda åren passerade 25-40 ton lax genom filéfabriken.

Huset är idag i privat ägo och hyser en frisérsalong, Tinas klipp.

 

Hjärpestad

Hjärpestads kvarn  

 

Beskrivning: Hjärpestads kvarn Fotograf: Ingrid Fröström

Hjärpestads kvarn är en tullkvarn* av holländsk typ**. Kvarnen är mycket gammal. äldsta årtal då kvarnen omnämns är 1701. Den inköptes av Olof Håkansson och flyttades från Ålem i Småland 1891. Byggmästare var Knut Mårtensson(f1817) från Skåne och hans son Olof Knutsson. Olofs fru vävde seglen till vingarna.  Den andre ägaren August Pettersson malde i kvarnen fram till 1940-talet. Därefter stod den oanvänd under många år. Kvarnen skänktes till Löts hembygdsförening  av Augusts son Lennart Pettersson  1993. Därefter renoverades kvarnen grundligt med ekonomiskt bidrag från Länsstyrelsen och stod färdigrenoverad 1994. Senare stormar har dock gjort en ny renovering nödvändig.     

Hösten 2018 har Hjärpestads kvarn därför renoverats och nya vingar kommit på plats tack vare bidrag från Länsstyrelsen, Kalmar län och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling. Bidraget från Länsstyrelsen utgör offentlig medfinansiering i Landsbygdsprogrammets utlysning till kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Stödet från landsbygdsprogrammet 2014-2020 finansieras delvis av pengar från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling. Syftet med projektet var att genom nya vingar och restaurering av kvarnen bevara byggnaden. Hembygdsföreningen  kommer att fortsätta att vårda och underhålla kvarnen som är en del av kulturarvet.

 

Kvarnar av holländsk typ finns på Öland sedan mitten av 1800-talet. Sedan de börjat dyka upp i allt större antal i Holland på 1500-talet, spred sig kvarn- typen också till Skandinavien. Till Öland flyttades en del kvarnar av denna typ från fastlandet. Exempel är Hjärpestadskvarnen och en av de allra största av denna typ: Sandviks kvarn. Andra holländare byggdes på plats och inte så sällan i kalksten, exempelvis Högbykvarnen.  Idag finns 13 kvarnar av holländsk typ kvar på Öland.

* Tullkvarn, kvarn där bönderna kunde få sin säd mald mot betalning till skillnad mot  husbehovskvarnarna, som tillhörde enskilda gårdar. 1822 fanns i Löt en tullkvarn men 48 husbehovskvarnar. Kring sekelskiftet 1900 började husbehovskvarnarna försvinna och vid kvarninventeringen 1954 fanns 22 kvar. Då blev tullkvarnarna fler i Löt. I boken om Löt nämns fyra.

**Kvarntyp där kvarnhuset är en fast, konisk tornbyggnad av sten eller trä där endast huven ”hättan” med vingarna behöver vridas efter vindriktningen. Typen medger en utveckling mot allt större kvarnbyggnader med flera par stenar utan att de därför blir otympliga att vrida efter vinden

 

Hjärpestads radby      

Norr om kvarnen ligger Hjärpestads radby, en välbevarad liten by med gamla anor bestående av fyra gårdar.

 

 

Kvarnar i hembygdsföreningens ägo      

Prästmarkskvarnen     

Kvarnen är skänkt till hembygdsföreningen av Jonas Thorsell och Gunilla Söderberg.

Kvarnen, som är en stubbkvarn kom i hembygdsföreningens ägo 1996. Äldsta årtal då kvarnen noterades är 1820. Kvarnen är en husbehovskvarn Kvarnen var i kontinuerlig drift fram till 1962 och siste mjölnaren var Henning Danielsson.

Kvarnen gjordes åter i ordning för malning 2003 och det maldes i kvarnen sista gången vid skördefesten 2003.

 

Norrgårdskvarnen

Arbelunda 1:3, 1:5 och 2:3  Skänkt av Aidi Larsson

Kvarnen benämns Norrgårdskvarnen och är den enda i socknen med stenfot, en kvarn som är konstruerad som en stubbkvarn men som har en skyddande kon av sten nertill för ökad stabilitet. Kvarnen är en husbehovskvarn.

För mer information läs qr-koden nedan:

 

 

Arbelunda 3:2   

Skänkt av Ingemar Petterson 1996 till Löts hembygdsförening. Marken kring kvarnen uppläts därvid på 50 år. Äldsta årtal där kvarnen nämns är 1811. Kvarnen är en husbehovskvarn av stubbkvarnstyp Kvarnen finns väster om byn nära vägen till Kårehamn.

 

Spångebro   

Hjärpestad 1:6, 1:8  Skänkt av  Anna Johansson, Stensbro, Spångebro med nyttjanderätt av marken runt kvarnen på 50 år. Tullkvarn* använd fram till 1940-talet

Kvarnen som ären stubbkvarn** flyttades hit från Högsrum 1918. Äldsta kända årtal för kvarnen är 1801***

För mer information om kvarnar läs qr-koden nedan

 

Sälleberg

Sällebergskvarnen  

Löt 1:5 Kvarnen benämns också Bergs kvarn vid Sälleberg, sedermera en tullkvarn av stubbkvarnstyp. Kvarnen är ovanlig eftersom den hyser två par malstenar, mot normalt sett bara ett par.  Skänkt av Christina Mörhammar,som också upplät marken runt kvarnen på 50 år 1996.

Kvarnen flyttades 1909 till sin nuvarande plats från östra landsvägen- Äldsta årtal för kvarnen är 1827. Sista mjölnaren vid kvarnen var Hanna Berg (1870-1946). Mer kvarninformation i qr-koden;

                                                                                                                     

Arbelunda

Beskrivning: Arbelunda bygata

                                                                                

 

 

Radbyn   

Byn har gamla anor. Bynamnet finns belagt i skriftliga källor från medeltiden men byn fanns redan på vikingatiden. Den är en av socknens två radbyar och mycket välbevarad. Byn består av kringbyggda gårdar, flera med typiskt götiska gårdsplaner. Ladulängorna som är uppförda i trä och kalksten,är delvis sammanbyggda mot bygatan, men har portskjulen i sina södra gårdslängor.Arbelunda

Längs med bygatan finns flera små stenmursinhängnader som tidigare varit gödselstäder. Trots sin ålderdomliga prägel bedrivs i byn idag  modernt jordbruk med inriktning på djurhållning, p g a markens lämplighet för bete o vallodling.

Byn har drabbats av bränder flera gånger, Mellangårdarna brann 1870, och 1936, Sörgården 1995. men har återupppbyggts.

Norr om byn ligger den gamla  kvarnbacken och där finns

 

Norrgårdskvarnen                                                                                         Arbelunda 1:3, 1:5 och 2:3  Skänkt av Aidi Larsson till hembygdsföreningen  Kvarnen är den enda i socknen med stenfot, en kvarn som är konstruerad som en stubbkvarn, men som har en skyddande kon av sten nertill för ökad stabilitet. Kvarnen är en husbehovskvarn.

 

I Löts hembygdsförenings ägo är också  kvarnen på  Arbelunda 3:2 Kvarnen är skänkt av Ingemar Pettersson 1996 till hembygds- föreningen. Marken kring kvarnen uppläts därvid på 50 år. Äldsta årtal där kvarnen nämns är 1811. Kvarnen är en husbehovskvarn av stubbkvarnstyp. Kvarnen står väster om byn nära vägen till Kårehamn.

Smedja ägd av Löts hembygdsförening

Norrgårdssmedjan i Arbelunda   

Smedjan som är en gårdssmedja  var i bruk in på 1950-talet.  Smedjan kom i  Löts hembygdsförenings ägo vid arvsskiftet efter Wera Persson, Arbelunda.

Avtal upprättades samtidigt om nyttjanderätt av marken runt smedjan på 50 år. Området sträcker sig 5 m åt vardera håll i sydlig, västlig och östlig riktning. Området gränsar i norr mot samfälld mark.

Smedjan  är mycket gammal. Den  är uppförd i trä under plåttak, invändigt finns jordgolv med en stor kalkstensspis uppmurad för materialupphettning. I smedjan finns en del inventarier. Vid övertagandet var smedjan i stort behov av underhåll.

Wera och Signe Persson hade tvättgrytan stående på smedhällen och kokade tvätten där med “nötrubber”(torkade komockor). En gång på 60-talet tog det sig i taket och det var därefter som plåttaket lades på.

 

Kårehamn

 

Vägen som delar byn leder till Kårehamn, tidigare en betydande fiskehamn, numera inriktad  på elproduktion med den stora vindkraftsparken  belägen i Östersjön  5 km ut från kusten. Hamnen är också av stort värde för turismen och har förutom sin båthamn även restaurang, fiskaffär, ställplatser och utställningslokaler. I bukten söder om Kårehamn finns en stor och välbesökt badplats med vidsträckt sandstrand.

På Arbelundas sjömarker finns rester av den stenindustri som fanns här från 1900-talets början till 1922 , Arbelunda stenhuggeri. Här bröts sten mest till gravvårdar och byggnadssten.

Det fanns ett bergsbrott till i Löt  som låg strax nordost om Arbelunda. Det kallades allmänt “Arbelunda berg” eller “Övre berget”. Det hade blivit allmänt stenbrott för pastoratet vid utmarksdelningen i början av 1800-talet. Brytningen här var av mindre omfång än vid Arbelunda stenhuggeri och var aldrig någon  industri. På 1880-talet  byggdes här tre skurkvarnar som var i bruk till 1920-talet.