50-års minne del 2


Gunnar Forsell, 24.11.1968

Del 1 av artikeln var införd i NSD lördagen den 7 dec 1968
(Avskrift: Maj-Lis Madsén)

GUNNAR FORSELL, Skellefteå, avslutar den i föregående tidning påbörjade berättelsen om sågverket i Laxforsen, som brann 1926 och inte byggdes upp mer (i samma skala, dock ett mindre sågverk som brann 1932). Han berättar som avslutning om dagligt liv, originella figurer och det enkla nöjesliv, som ungdomen i Laxforsen kunde räkna med.

Trots allt bättre än på Seskarö

Smör på brevvåg och färgad korv
Kort tid efter det vi flyttat till Laxforsen började jag på affären – Laxforsens Handels AB – som den hette, som springgrabb och biträde och senare då handelsföreståndare Sundström flyttade söderut som ensam ”Alltiallo”.

Butiken var en typisk 20-talsaffär på landet och var faktiskt av stor betydelse, inte bara för Laxforsborna utan också för byarna Kurravaara och Jukkasjärvi. Kommunikationerna med Kiruna var ju nära nog obefintliga för gemene man och Kurravaara saknade ju helt vägförbindelse. Laxforsen var därför även den byns vägkontakt på sommaren med Kiruna. För Jukkasjärvis del så låg ju Laxforsbutiken betydligt närmare än Kiruna.

Detta var ju strax efter första världskrigets slut och varubristen var ju ytterst svår och ransoneringen hård och kännbar, inte minst för den fattiga såverks- och byabefolkningen längs Torneälven. De hade ju inte – som de LKAB-anställda – någon disponent Lundbohm som tidvis via malmbåtarna lyckades importera värdefulla matvaror åt sina anställda.

Soppkokningsanstaltens grytor hölls rykande och fastän sopporna var tunna blev de en tillgång. Dock tyckte vår familj – som kom från svältens och kravallernas Seskarö – att tack vare det s k långtidsransoneringssystem som fanns här uppe på landsbygden utanför Kiruna C, blev tilldelningen av exempelvis mjöl, bröd och gryn m m något rikligare än på Seskarön. Långtidsransoneringen var nödvändig för samernas större inköp, då de var borta långa tider i renskogen under flyttningarna.

En verklig kristid
I butiken bereddes mig en omväxlande och spännande tillvaro. Kundkretsen var till större delen finsktalande och det betydde att 14-åringen ganska snart både begrep och talade ”tornedalsfinskan” flytande. Något som jag haft glädje av hela livet, trots att finskan numera sällan får tas fram här i Västerbotten.

Trots allt fanns det ändå en hel del varor i butiken. Även om smöret vägdes på brevvåg och korvarna från Bastuträsk inte kom så ofta så sken dom desto mer röda och granna när dom kom. Inte för att jag tror att falukorv och Falu rödfärg hade något sammanhang i Bastuträskkorven, men vad som fanns innanför korvskinnet kunde inte definieras. Givetvis var det väl också där ersättningsvaror som fanns i allt annat. ”Medina tobak” fanns i fina askar t ex men trots tobaksbristen gick kundkretsen inte på de impregnerade lingonbladen, åtminstone inte mer än en gång! Dyra ”eleganta” kostymer hängde där i taket. De måste man handskas försiktigt med och råkade man skrapa något i ”ullen” så lyste brunpapperet fram o s v.

Hemkokt med smäll
Efter 50 år kan det väl få sägas att socker och jäst var mycket eftertraktade ”matvaror”. Inte så att de alltid förvandlades på sedvanligt sätt till sockerkakor och annat bröd, tvärtom brändes och destillerades det här och där i stugorna, det ska inte förnekas. Ibland med explosioner som följd.

Det kunde hända att smällarna hördes ända upp till ”hemliga Lund” och ök Furucrona vid Kirunapolisen. Vilket föranledde Laxforsbesök – ibland med resultat.

Nog var det mer som en hobby och sport – för att använda dagens uttryck – och ett sätt att någon gång fly från den rådande tristessen som någon skaffade sina droppar via ”gör det själv”-metoden – än att vara lagbrytare i verklig mening. Man kan inte idag se på den tidens förhållanden och företeelser utan att inse vilken press och vilket elände människan egentligen levde i. Att hon uthärdade.

Människorna som jag vid så unga år mötte i Laxforsbutiken framstår för mig som på sitt sätt enastående och särpräglade, fyllda av både tragik och humor. De skulle ge stoff till långt fler berättelser än denna korta ”hågkomst”. En av dem vill jag dock helt kort omnämna.

När han klev in och ställde sig mitt på golvet utanför disken och stor och kraftig strök av sig den enorma rallarhatten, vred till jättemustascherna och röt åt alla närvarande: ”God dag, god dag, här ser ni en sann israelit i vars andra intet svek finnes!”. Då visste man i dubbel bemärkelse vad klockan var slagen!

Han slängde upp sin stora stinna axelväska på disken och ur den plockade han upp de mest fantastiska fickur man kunde tänka sig.

Denne man var ”Klock-Berggren”. Han kom som regel höst och vår i sin båt längs älven och gjorde klockaffärer med alla och envar.

För mig var det kul när ”klockskojarn” kom och han var i alla avseenden en högst intressant person. Jag bytte klockor med honom varje gång och trots att jag jämt ”la emellan” blev klockorna bara sämre och sämre. Till slut rekvirerade jag en ”äkta Omega” från Luleå med namn och årtal i boetten för att inte frestas byta den. Och jag har den klockan kvar än.

Biobesök och kondis
Hur försökte vi ungdomar roa oss på en sån här plats? Ja, på vintern hände det att vi ”stålsparkade” in till Kiruna på söndagarna och gick på tre bioföreställningar. Biograferna började kl 5 och körde tre program. Kondisbesök blev det innan vi sådär vid 11-tiden på natten gav oss hemåt. Ofta mötte oss knädjup snö de 12 km till Laxforsen, men det var inget bekymmer. Vi hade ju inspirerats av William S. Harts bragder bl a…

David Kainulainens tvåradiga dragspel var oss en källa till förnöjelse. Han spelade på danserna uppe vid Bäcken eller på Kolbacken och på de s k skyttefesterna – se bilden – sånt var sannerligen toppen. Fisket i älven tog sin tid och det gav åtskilligt till försörjningen och var därför både till nytta och nöje. Utfärderna med den utombordsmotorbåt vi medförde från kusten skedde både upp till Vakkakoski och ner till Luspaforsen och gav mycket med fisk. Vi läste en hel del böcker från Kirunas bibliotek och en del korrespondenskurser förekom.

Politiken kom till byn
I Jukkasjärvi bildades om något år en kommunistisk ungdomsklubb – jag tror att Albin Brädefors och ungdomsklubben i Kiruna tog initiativet.

Klubben drog ungdomen till sig genom sina tillställningar och dessa hölls ofta hos Isak Puimonens. Även jag kom med i arbetet och utsågs t o m att som ombud representera klubben vid ungdomsförbundets kongress i maj 1921. Albin Källén och Kalle Strömbäck fick jag resa med till Stockholm. För mig blev den resan en stor upplevelse och att på kongressen få se och träffa ”storheter” som Z. Höglund, ”pastor” Spaak, ”Hjorvard” Johansson, Viksten, Flyg, Hagberg m fl imponerade på en 17-åring.

Sen blev det inte mer politik för min del på många år, då jag reste till Sundsvall för studier.

För övrigt tror inte att det fanns någon fackförening bland Laxforsarbetarna kring 1918, först senare togs kontakt med Kiruna IS som hjälpte till vid förhandlingar vissa tider.

Denna skildring var blott avsett som en kort, ytlig glimt från en 20-talsindustri som kämpade i skuggan av det stora Kiruna och dess LKAB.

Editerad av: Ingela Bexner (2019-02-05 13:51:42)