Hj Falbos Ungdomsminnen


Texten är Hjalmar Falbos, Rubrikerna satta av Henry Johansson. (Kursiva kommentarer inom parentes är skrivna av ordf. i Forskarföreningen Rune Henriksson som är uppfödd i Jukkasjärvi och är nära släkt med flera av de nämnda personerna)

Första arbetet
Året var 1907. Som 13-åring var jag färdig att flyga ut ur boet. Jag fick arbete vid sågen i Laxforsen och var den första från byn Jukkasjärvi som fick arbete där. Vi arbetade mest på somrarna, det var nämligen svårt att skaffa fram timmer så att det räckte för sågning hela vintern, dom första åren. Men så småningom blev det bättre. I början arbetade vi i två skift. Det var vattentillståndet i bäcken som gjorde att sågen skulle gå dygnet runt.

Storstrejken
År 1909 var vi också med i storstrejken. Vi höll möten och sjöng Internationalen. Jag hade 20 öre i timmen som lön.

Olika arbeten
I början var jag timmeruppdragare vid sågen. Sedan blev jag slipare. Jag blev en s k kastkäpp vid sågen. När någon var borta så fick jag bara rycka in i dennes ställe och ta itu med jobbet. Det gjorde att jag lärde mig alla arbeten vid sågen.

Vattendriven ramsåg
Sågen hade två ramar, vilka fick sin kraft från Luossajokibäcken genom en ränna som nog var över en kilometer lång och kanske en meter grov. Vattentrycket drog sågen som hade en turbinanordning. (Med ränna menas normalt en typ av s k flottningsränna, som ju är öppen och rektangulär eller skålformad. Det är mest sannolikt att denna s k ränna var en rund trätrumma med diametern "nära en meter". Sådana var vanliga för vattendrift av bl a sågar. Har själv fotograferat flera sådana och frågat sågverksfolk i Mykle utanför Skellefteå om detta. Dom hade aldrig hört talas om ”öppna” rännor för sågdrift. Med öppna rännor drev man oftast ganska stora vattenhjul. Jag tror att Falbo menade en trumma.)

Ångdriven såg
Sedermera fick dom dit en ångmaskin. Maskinisten hette Andersson. Den gubben arbetade hårt för att få lite kraft och ånga, men veden var sur och det blev dåligt ibland med ångan.

Branden 1913
En större ångmaskin, som var lite starkare, brann ner 1913 med sågen och allting. Dom byggde upp en ny såg med tre-ramar, kantbänk och klyvarhyvelmaskin. Förste hyvlare hette Olsson. Velin var kantare, och så fanns det en försågare också, och dom var från Finland. År 1913 gjorde jag ett hopp till LKAB för att jobba där. Sommaren 1914 var jag åter i Laxforsen. Det var där jag liksom kände mig hemma. Sågen hade fått en ny kraftig ångmaskin och maskinisten hette Sjöblom och jag blev maskinskötare hos honom, och detta arbete hade jag bra länge.

Förste disponenten och andra
Den första ägaren eller disponenten i Sågviken i Laxforsen hette Israel Nordin. Han hade tre söner, Otto, Theodor och Erik. Sågställare hette Östman och hans son hette Arne. Kolbackens bas var Kekkonen och Saastamoinne. Som kolmilestaplare arbetade flickor från Jukkasjärvi. Nore Hasselström var brädgårdsfaktor.

Knivskuren
Lundin var flottningsbas och som sedan blev knivskuren till döds av en finne som hette Vartiainen. Vartiainen var gift, hade familj med barn, var bra på två-radigt dragspel. Efter denna hårda händelse rymde han, men blev fast i Svappavaara. Fjärdingsmannen Falck tog honom till Kiruna, och när dom kom fram till Polishuset så hittade Falck inte den rätta dörren. Han lämnade sin fånge på bron ett ögonblick för att undersöka själv vilken ingång han skulle ta. När han vände tillbaka var fången försvunnen, och på den resan är han ännu. Han flydde till Finland, och familjen for dit sedan. - Ibland verkade det som om det vore som vilda västern i Laxforsen. Det var mycket folk som bara vandrade. Ena dagen kom dom och den andra dagen var dom försvunna. Dom kanske hade fått en femma i förskott och ätit sig mätta på matserveringen.

Matserveringen
Matserveringen ägdes av en fröken Tilda. Efter henne kom en som vi kallade för Skägg-Anders, och denne Andersson var mycket mån om att kontrollera vem som åt i övermåtta. Men för övrigt var maten bra. Efter Andersson skötte fru Valtanen matserveringen bra länge. Valtanen var kusk och hade egna hästar.

Byggde egen bostad
År 1914 började jag och min bror Oskar att bygga en egen bostad i Laxforsen. Vi fick virke och spik gratis från bolaget. Bostaden blev färdig i början på 1915. Vi skulle ju ha en invigningsfest med lite dans och ringlekar. Laxforsens arbetare och tanter var väl församlade. Jag spelade två-radigt dragspel, mest låtar som Kväsarevalsen och Kostervalsen samt en del andra lättare bitar. Det var också den sista dansen och den sista fröjden som jag fick vara med i det huset. Jag for på exercis till Boden 1915 och när jag kom tillbaka hade Oskar sålt både sitt och mitt arbete för 150 kronor. Jag har aldrig frågat vart pengarna har tagit vägen. Nu var vi i alla fall utan husrum. Det var en familj Sträng som fick denna bostad för sig och sin familj.

Gamla herrgården
Jag sökte efter bostad och fick ett rum i gamla herrgården, som på den tiden stod vid Luossajoki-bäcken där bron går över till Oinakkajärvi.

Stallbaracken
Intill den s k herrgården var också uppsatt en stor timmerbarack, som kallades för Stallbaracken. Där bodde en massa ungkarlar. Jag har ett minne ifrån denna barack när jag var ca 16 år gammal. Jag spelade två-radigt dragspel och vi var samlade i baracken några familjer. Vi dansade och lekte s k ringlekar till min enkla musik. Det kom in en gubbe som var ganska full och försökte bjuda upp damerna till en vals, men ingen ville dansa med honom. Då blev han arg, kom fram till mig och ryckte bort dragspelet. Jag höll på att mista tummen, men tur var det att dragspelet hade en tunn stropp, som lossnade. Denne gubbe bodde intill Stallbaracken i en liten koja och stack iväg med dragspelet dit. Gubbarna och jag for efter honom för att få igen dragspelet, och jag minns att Ragnar Hasselström, bror till Nore, gick in i kojan. Jag var rädd och stannade utanför, men jag kunde se genom den öppna dörren hur tillställningen gick till. Två gubbar drog i var sin ände utav dragspelet så att det såg ut som ett snöre till slut. Sedan kom flera kraftkarlar, däribland Rausti, och gubbarna gav dragspelsrövaren rikligt med smörj. Jag blev utan dragspel, vilket hade kostat mig 30 kronor, en stor summa pengar då. På morgonen vågade jag gå in till kojan och där låg dragspelet söndertrampat. Jag började spara till ett nytt dragspel. Till slut var jag ägare till ett tre-radigt dragspel. Jag lyckades spara till detta med mycket kvällsarbete med att fylla sågspånssäckar.

Sågspån till Kiruna
Lindberg från Tuolluvaara körde mycket sågspån till Kiruna. Det byggdes ju ganska flitigt på den tiden och sågspån användes vid isolering av hus bl a. Husen från den tiden är numera bortrivna.

Elektriskt ljus och giftemål
Efter hemkomsten från exercisen i Boden fick jag börja som nattvakt vid sågverket. Vi hade där en liten ångmaskin som drev en elektrisk generator. Laxforsen hade elektriskt ljus på kvällarna till kl 23. Jag vandrade runt sågen och brädgården. Det var kanske lite kusligt många gånger i mörka natten, men det var desto trevligare till kl 11 på kvällen. Flickorna som arbetade där kom för att hälsa på mig i maskinrummet på kvällarna och hade med sig kaffe och dopp. Bland dessa var Anna, som sedan blev min trogna följeslagerska genom livet. Hon var då 17 år, och nu är hon 68 år. Tiden har vandrat sin väg och vi följde med. År 1917 gifte vi oss och 1918 föddes vår förste son Georg.

Timmerskogen
Inkomsterna var dåliga. Dåtidens disponent Eriksson köpte 10-15 hästar och skickade oss yngre arbetare till timmerskogen på andra sidan av sjön Sautusjärvi. Men det gick dåligt. Hästarna fick inte tillräckligt med mat och för oss folk var det likadant. Vi var tvungna att packa ihop och sticka därifrån. Vi kom tillbaka till Laxforsen utan arbete. För oss blev det att ge sig ut och försöka få arbete på annat håll.

SJ-arbetare
Jag for till Kiruna och fick jobb på järnvägen. Förtjänsten var 7:30 per dag. Det var svårt att klara sig på det. Man skulle betala hyra för bostaden i Kiruna och maten, som knappast fanns, var på kort och kostade mycket.

Åter till Laxforsen
Våren kom och jag fick hemlängtan igen, hem till Laxforsen. Jag slutade på järnvägen. Jag var välkommen tillbaka till Laxforsen. Där fick jag jobb som förkantare. Jag hade Stor-Josefina från Jukkasjärvi som mottagare. Hjälpkantaren hette John Johansson från Kiruna. Allt virke från sågen skulle igenom denna kantbänk från treramar.

Nu skulle vi flytta tillbaka till Laxforsen. Jag ringde från Kiruna och beställde häst och kusk från Laxforsen för att få hjälp med bohaget och det skulle gå bra det. Kempainen kom med häst och vagn och överlämnade dessa till mig för att själv ta hand om flyttningen helt och hållet. Vi lastade vårt lilla bohag på vagnen och stack iväg till Laxforsen. Georg var fyra till fem månader gammal och honom placerade vi i en mangelkorg. När vi kom över bron till Luossajokk strejkade hästen. Jag tror att han var hungrig. Eller också var han så full i sjutton, att han tänkte att dig skall jag inte dra en bit längre, du blir ju aldrig gammal i Laxforsen. Vi var tvungna att lossa skacklarna, ta vår mangelkorg mellan oss och bära den till Axel Taveniku som hade en bra häst. När vi lämnade hästen med vårt barn tittade vi bakåt för att se om hästen skulle följa efter oss. Jodå, han kom efter oss till Tavenikus gård. Taveniku gav vår vägrare hö, han åt det begärligt, och sedan orkade han med oss till Laxforsen.

Jag fortsatte vid kantbänken vid sågen i två månader till. Det var tungt arbete, dåligt med mat under detta krigsår, och förtjänsten var liten. Jag var nygift dessutom och hade nu tre stycken att dra försorg om.---

Jobb i Mertainen
Nu stod jag framför LKAB:s kontor i Kiruna i undran om jag skulle få jobb i bolaget. Jag gick in på kontoret och fick jobb med detsamma som maskinist i Mertainen. Jag for till Laxforsen, packade ihop pinalerna igen i en båt och flyttade till Jukkasjärvi. Tre dagar senare var jag i Mertainen. Där var gubben Lodén redan och jag var färdig att hjälpa honom. LKAB eller bolaget började med ortdrivning. Jag skötte kraften med ångmaskinens hjälp. Dom använde sig av luftkompressor och elektrisk generator. Vi hade elektriskt ljus i Mertainen.

Fallolycka
Sommaren 1920 var jag åter i Laxforsen som kantare hela den sommaren. Vi tjänade skapligt då, och matförrådet var bättre. Efter sommarsågningens slut ville maskinisten Gustav Forsell ha mig till maskinrummet för att hjälpa honom med mindre reparationsarbeten innan vintersågningen sattes igång Timret rullades upp med en rullare så att det räckte närmast hela vintern. Forsell och jag skulle montera in en ny visselpipa i ångpannan, och det gick bra i början. Vi borrade hål i ångpannan, gängade den, och skruvade fast visselröret. Vid närmare undersökning visade det sig att rörstumpen satt snett i förhållande till andra rör. Forsell föreslog att vi skulle ta en blåslampa och värma den lite grann. Forsell satt gränsle på taket och jag höll i rörändan och skulle böja den rakt, vilket röret ej tålde utan gick sönder. Det hade rostat invändigt. Jag föll åtta meter med rörstumpen. Jag hörde Forsell fråga hur det gick, sedan var allt tyst en lång stund. Forsell sprang efter hjälp. Hans fru och fru Hasselström kom först. Alla karlar arbetade ute i viken och ordnade bommar, en del andra var i brädgården. Tant Forsell hämtade en filt, för det fanns inga sjukbårar, och efter en stund kom det några karlar också. Dom bar mig i filten till bostaden där jag fick ligga länge. Just då ägdes sågen av ett norskt bolag. Det fanns en lastbil med massiva gummihjul, med vilken dom höll på att lasta virke i brädgården. De två norska chaufförerna ville lasta lasset färdigt innan dom kunde komma med bilen. Detta hade nog tagit flera timmar. Pite Lundmark blev rasande. Han stack iväg till Brädgården och ”läste lagen” för chaufförerna. Dom kom med halva lasset och tog mig i bilen till sjukstugan i Kiruna.

Doktor Ankarswärd var läkare på sjukhuset. Dom hade dåliga resurser för sjukvården på den tiden. Det fanns ingen röntgenapparat, knappast andra tekniska hjälpmedel heller för den delen. Jag fick en bräda längs hela benet och med benet inlindat i en gasbinda. I två månader låg jag, varefter doktorn skrev ut mig. Jag hade gått sjukskriven i fyra månader, när doktorn började fundera på att friskskriva mig. Jag sade som det var, att jag gärna ville börja arbeta, men det gjorde ont i benet när jag steg på det. När han hade undersökt och mätt benet visade det sig att benet var fem cm kortare än det andra. Han ville lägga in mig vid sjukhuset och bryta upp benet, men jag sade nej. Jag gick sjukskriven i två månader till utan sjukkassa. Sjukkasseersättningen tog slut efter 90 dagar med 4 kr om dagen. Tack vare att det fanns fina arbetskamrater i Laxforsen så klarade jag mig något så när med denna hjälp.

Vid den tiden hade vi fått familjen utökad med en liten flicka. Gerda föddes den 2 februari 1921. Men benet blev bättre och bättre. Jag började jobbet i maskinrummet hos Forsell för att sköta ångmaskinen.

Dragspel till dans
Under vintern hade ungdomarna dans så gott som alla lördagar hos Isak Henriksson Puimunen i Jukkasjärvi. Dom brukade bädda ner mig i en kälke och drog iväg med mig till Jukkasjärvi för att spela på dansen. Jag var ju den enda i trakten som kunde spela dragspel. Sträckan var ca 4 km och dom drog mig fram och tillbaka på kälken, för det fanns ju ingen landsväg. Heder åt sådan ungdom! Till dansen kom en och annan av dom äldre också, och alla hade hjärtans roligt. Jag har spelat mycket i Jukkasjärvi, på gamla dansbanan och Grönalund, och i de olika pörten där dom lät ungdomen samlas. I allmänhet kan man säga att byn var starkt religiös, och alla äldre var kristna och tillhörde lestadianismen. Jag fick höra nog mycket av bannor på den tiden, för det anses ju som synd att dansa och spela. Men jag hoppas att dom har förlåtit allt detta. Nu har ju byn sedan lång tid tillbaka eget Folkets Hus, där ungdomen kan samlas när dom vill. Att tiderna förändras vet vi nog. Under 60 år, ända från mitt 14:e år har jag aldrig varit utan dragspel. Jag har aldrig lärt mig noter, utan spelar på gehör. Just nu spelar jag gymnastik-dans varje onsdag på Folkets Hus i Kiruna för de pensionärer som orkar ta sig dit.

LKAB-lastare
Hösten 1921 var det som vanligt dåliga inkomster. Timpenningen vid sågverket i Laxforsen var 35 öre. Jag beslöt mig för att söka arbete vid LKAB i Kiruna. Jag lyckades bli anställd och fick börja med handlastningen. Efter en tid gick jag över till skopförarjobbet, sedan som kranförare, vilket jobb jag hade i 28 år. Det är en massa ton som jag varit med om att lasta under denna tid. På 1940-talet var jag fyra år i verkstaden som svetsare.

Fritidsbyggare
På fritiden har jag byggt och reparerat fastigheter. Mitt första hus byggde jag 1923 i Skyttepaviljongen som platsen då hette. Jag hade den i fem år. Jag åkte motorcykel till arbetet i gruvan. Ibland var det 30 grader under noll-strecket.

Skiftgång och dåliga tider
Jag var ensam i arbetslaget som gick i skiftgång. Alla andra hade dagskift, men kranföraren hade sällan dagskift. Tre-skift förekom också då. Malmefterfrågan var stor ute i världen just då. Men 1934 var vi färdiga att lämna Kauppinen. Det började bli dåliga tider och vi arbetade tre dagar i veckan. Pengarna räckte inte alls till sådant som reparationer av en gammal motorcykel, det var knappt att pengarna räckte till maten.

Alltså flyttade vi till Kiruna år 1934. Anna hade en stickmaskin som gick varm varje dag. Många ville ha varma plagg, och hållbara hemstickade plagg dessutom till barnen. Hon stickade strumpor, kalsonger, tröjor och mycket annat. Det blev ju en extra förtjänst i hushållet så att vi klarade oss skapligt ekonomiskt med barnen och dessutom hade vi bägge två gott humör. Vi köpte gården av Klemo på Steinholtzgatan och den hade vi några år. Sedan köpte vi 1937 f d skräddare Perssons fastighet, vilken vi hade i 11 års tid. Det blev dags igen att sälja den. Av Viljam Karlsson, Kurravaara-Kalle kallad, köpte vi en fastighet, men den hade vi inte så länge. Vi tyckte att den låg alldeles för avsides. Men nu på senare år är det byggt runt omkring där på Dübengatan. År 1952 var det dags för mig igen att skaffa extra arbete, så jag köpte en gammal fastighet av Frida Engman efter Hjalmar Lundbohmsvägen. Den byggde jag om till ett modernt bostadslägenhetshus med 7 moderna lägenheter och en affärslokal i källaren. Jag fick huset färdigt till min 60-årsdag. Samma år begärde jag att avgå med pension från LKAB. Jag fick pension med 93 kronor i månaden, vilken pension jag hade i sju år. Jag har aldrig ångrat att jag tog pension vid 60 år. Jag har fått njuta av min pension i snart 14 års tid nu.

Pensionärer
Nu är Anna och jag folkpensionärer och arbetar med våra hobbyn. Jag gör brudkistor och Anna virkar sängöverkast och syr lappdockor. Vi är glada över att vi har något att syssla med som vi tycker om. För oss folkpensionärer är det hälsan själv att få syssla med det som man tycker är roligt. Jag har försökt att vara diktare och sångare, fast jag kom ju aldrig på svensktoppen, men mina sånger har blivit mycket sjungna av befolkningen i byarna häromkring och utav samebefolkningen. Jag har räknat det som toppen. Vi är ju på toppen av Sverige häruppe i nordligaste norr.

Den första sången gjorde jag år 1917. Det var om pojkarna som drunknade i sjön Torneträsk en stormig kväll, när dom skulle över sjön i en båt till sina hem i Kattuvuoma. Två av pojkarna var mina kusiner och den tredje var en exercis-kompis till mig. Andra sången var om min hembygd, om dom närmaste grannarna och vännerna.

Mitt barndomshem i Jukkasjärvi är bortflyttat för länge sedan till annan plats i byn. Byborna började dela på sina skogar och sin mark, och vi blev för nära alla andra, och fick flytta till anvisad plats.

Vårt hem var i min barndom mycket omtyckt av dåvarande byungdomen. Pörtet var fullt varje kväll av rara flickor och pojkar. Man sjöng underbara gamla visor. Vår mor hjälpte till ibland så att vi skulle kunna hålla rätta tonen. Dagens ungdom skulle ha fått höra vilka förmågor vi var, kanske en del också var det. Vi hade inga hjälpmedel av elektriska gitarrer och batterier, sådant som dagens ungdom får hantera.

Poikkijärvi kyrkogård och grustag
Vår underbart vackra kyrkogård Sandudden i Poikkijärvi var mycket liten i början. Den har blivit utvidgad undan för undan, och nu har vi också ett vackert litet kapell där. Hur som helst så blir den begravningsplatsen för liten om några år, och det är för att dom gamla i kyrkorådet ej var nog förutseende. Grusförsäljare höll ju på att skövla hela omgivningen. Om inte stugägarna hade slagit larm om vad som höll på att ske, så hade vi inte t ex haft någon parkeringsplats kvar vid kyrkogården. Jag skulle vilja se att nuvarande kyrkogårdsnämnden i tid ville undersöka möjligheterna att förvärva mer mark för kyrkogårdens ändamål. Förslagsvis mellan Syväjärvi och Länsvägen. Det skulle även vara bra ur ekonomisk synpunkt att ha begravningsplatsen kring kapellet så nära som möjligt, när man tänker på snöröjningen. Folkmängden i byn ökar, och så finns det många i Kiruna som har sina familjegravar där.

Min bror Oskar brukade berätta hur han och far timrade upp en gravkammare till köpman Hannu i Kiruna. Dom timrade upp den på Jukkasjärvisidan av byn och sedan rodde dom över den till udden. Även stenarna till gravvårdsfundamentet rodde dom över från Jukkasjärvisidan. Man fraktade ner Hannus gravvård från Kiruna med tre hästar från Laxforsen. Dom timrade också gravkammaren till August Lundbergs grav, vilken ligger intill kyrkan i Jukkasjärvi.

Förening:

Laxforsens Bygdeförening

Ändrad av: Laxforsens Bygdeförening (2019-02-05 13:59:07) Kontakta föreningen
Skapad av: Laxforsens Bygdeförening (2012-07-19 00:09:04) Kontakta föreningen