Hj Falbos Barndomsminnen


Texten är Hjalmar Falbos, Rubrikerna satta av Henry Johansson. (Kursiva kommentarer inom parentes är skrivna av ordf. i Forskarföreningen Rune Henriksson som är uppfödd i Jukkasjärvi och är nära släkt med flera av de nämnda personerna)

Likkistor inomhus
Jag föddes i Jukkasjärvi 1895. Som femåring började jag minnas olika händelser. Far våran var bysnickare. Han snickrade av trä allt möjligt såsom likkistor och kors, vilka var till besvär för oss alla barn i familjen. Sedan han hade målat dessa arbeten och burit ut dem, så var det mycket bättre för oss alla i hemmet, för det var nämligen inte alls trevligt för oss barn att vår lilla kammare ibland var fylld med likkistor och kors, som skulle torka där efter målningen. Vi vågade inte öppna kammardörren, så rädda var vi. Det berodde väl mycket också på att när jag var barn, så fick man höra mycket spökhistorier och det hände att föräldrarna skrämde sina barn med spöken, om barnen var olydiga.

Gravgrävare
Sedan fick far kyrkvaktmästare- eller dödgrävaresysslan, och i det arbetet ingick att gräva stora allmänna gravar med plats för ett tiotal kistor. (Många av dem som dog i Spanska sjukan 1918 begravdes i gemensamhetsgrav. Man kan få uppfattningen att det grävdes mest stora allmänna gravar, men de flesta var enskilda gravar. Ofta grävde anhöriga gravar). Gravarna öppnades eller grävdes på hösten, dom skulle vara färdiga till Andersmässodagen, första söndagen i advent. Det var på den dagen som begravningarna hölls i kyrkan i Jukkasjärvi. Då samlades alla med sina anhöriga i socken som hade en anförvant som hade gått bort under sommaren. Dagarna före begravningsdagen var vi över med far till kyrkogården och rensade graven från snö. Några plankor fanns inte utan vi var till skogen och hämtade slanor, vilka placerades över gravarna, så att man kunde fira ner kistorna. Min bror Oskar och jag var små pojkar, men vi följde med far överallt och hjälpte till. Vi brukade också hjälpa till med eldningen i kyrkan.

Andersmässodagen var en högtidsdag i alla avseenden. Då hölls begravningarna, barndop och nattvard för de troende. Bröllop hölls i regel vid kyrkhelgen längre fram på vintern.

Uppvärmning av kyrkan
Eldningen fick vi börja med ett par dagar före helgen. Ved tippades utanför klockstapeln. Vi småpojkar sågade veden och bar in den i kyrkan. Det fanns en stor plåtkamin som skulle värma upp kyrkan. (Enligt andra en gjutjärnskamin som sprack och som senare slogs sönder i småbitar – enl. Oskar Salomonsson som var kyrkvärd en längre tid). Vi eldade ibland så att kaminen var alldeles röd. Jag var ca 11 år vid det här laget och Oskar var något yngre. Jag minns att det var omöjligt att få lämplig värme i kyrkan. Jag kommer också ihåg att vi inte var rädda för spöken heller, eller vad det övernaturliga nu kunde vara, när vi stack iväg tidigt på morgnarna för att elda i kyrkan.

Lik i kistorna
Natten mot begravningsdagen hade samebefolkningen kommit med sina lik och placerat dem utanför klockstapeln. Far talade alltid om att det fanns ingenting, som vi behövde vara rädda för. Dessutom hade vi ju lite vana hemifrån, när far snickrade dessa likkistor. Men vad vi, Oskar och jag, inte visste då, var att det var fullt av lik, med eller utan kistor, under kyrkogolvet!

Oskar berättade att en gång vid Andersmäss-morgon var de tidigt uppe och eldade i kyrkan. De fyllde kaminen med ved och gick sedan till Zackarisa Pappila, som bodde närmast, för att dricka morgonkaffe. Gubbarna pratade så mycket, att far höll på att glömma bort att det skulle fyllas på i kaminen. Han skickade Oskar ensam till eldningen. Den gången blev Oskar riktigt skrämd. Penninghåvarna för kollekten hade vid detta tillfälle ställts mot väggen, och utav värmen, som blev i kyrkan, hade båda håvarna fallit på golvet. Oskar blev rädd, han hann inte stänga luckan på kaminen heller, utan sprang ut genom bakre dörren, hoppade över staketet mot stranden och sprang mot Zackarias för att tala om vad som hade hänt med håvarna. Zackarias hade snurrat med tobakspungen i handen och sagt att nog fanns det övernaturliga makter i kyrkan. Far gick med Oskar till kyrkan och dom de konstaterade att det var bara penninghåvarna som hade skrämt Oskar.

Mannen i klockstapeln
Som små var vi mest rädda, om det skulle finnas levande människor i klockstapeln, vilket hände år 1904. Jag var 9 år då. Vi var ute och lekte utanför gamla lappskolan, som då höll på att bli färdigbyggd, och där arbetade en finländare vid namn Matti Rätikainen. En av Zackarias Pappilas flickor kom till Rätikainen och ville ha honom till hjälp att undersöka klockstapeln. Pappilas fru Eva Kajsa hade nämligen sett en man taga halm från en höhässja och bära det till kyrkan. Vi barn följde med Rätikainen till kyrkan, där Zackarias stod utanför och väntade. Dom gick in i klockstapeln. Det finns en dörr på höger sida när man kommer in i klockstapeln, och där brukade man placera likkistorna. Mellan dessa kistor hade mannen bäddat med halm och dragit en gammal filt över sig, där han låg frusen. Rätikainen drog upp mannen, som var så frusen att han inte kunde stå, och undersökte hans fickor, kanske letade han efter vapen. Pappila och vi småpojkar stod utanför dörren till klockstapeln, smått rädda var vi, inte minst Pappila, som ansågs vara en modig man. Något sådant hade ju aldrig hänt förut att levande människor skulle lägga sig mellan likkistor. De bar mannen till Pappilas kammare, där en härlig vedbrasa hade gjorts i den öppna spisen. De tog in en bunke med snö och gned mannens frusna fötter med snön. Larm hade gått till landsfiskal Olsson i Kiruna. Han kom i hästsläde med Indset som kusk. Någon landsväg fanns inte då. Jag kommer ihåg att landsfiskalen försökte prata med mannen, men han svarade inte. De bäddade ner mannen i släden och fraktade honom till Kiruna. Senare har jag fått veta att mannen som begick självmordsförsöket kallades ”Dal-Pelle” och arbetade vid Malmfältsbolaget i Kiruna. Riktigheten av denna berättelse har jag fått bekräftat av Hjalmar Falk, som har avskrift av en notis, införd i Norrbottens-Kuriren nr 4/1904 den 9 januari 1904.

Klockringning
Klockringning förekom på söndagarna när som helst. Det var Stor-Juso från Poikkijärvi som var bas för det okynnet. Hela byn visste att det var söndag, när Juso och Pappila hade sin lekplats i klockstapeln på söndagarna. Dom ringde nästan i ett. Det blev bättre när far blev vaktmästare eller dödgrävare. Han tog helt enkelt hem nyckeln till klockstapeln. Far fick också börja ringa sedan. Han klämtade i den stora klockan och Oskar och jag i den lilla. Efterhand började Oskar och jag sköta om klockringningen. Klockaren och läraren Henriksson höll gudstjänst under sommartiden. Han var mycket noga med att vi inte fick börja ringa förrän han hade kommit till Zackarias bodar, som låg vid kanten av vägen till kyrkan. Ibland väntade vi länge på honom i klockstapeln innan vi fick syn på honom. Det var nog så att hans klockor inte stämde överens med våra. Klockringningen utfördes när det behövdes. Var det någon i byn, som hade lämnat den jordiska tillvaron, så fick vi bud att ringa och meddela dödsbudet med klockringning. Ibland hände det att det kom ett likfölje med båt från Kurravaara, och det skulle mottagas med klockringning. Ibland väntade vi länge, vi fick ju inte lämna klockstapeln, innan vi hade utfört vårt uppdrag. Det var ingen som frågade ens, om vi skulle ha en slant. De räknade ut att far hade hela 50 kronor per år som betalning för vaktmästaresysslan så det skulle räcka gott och väl.

Jag vill berätta här om en annan klockringning som vi fick göra. Det var en man från Krokvik som kom med resterna av ett barnlik, som han hade lagt i en tom margarinlåda. Barnet hade omkommit vid en skogsbrand. Han kom till oss och ställde lådan på bron och ville att vi skulle ringa dödsbudets klocka för hans barn. Oskar och jag ringde, och när vi hade ringt färdigt, frågade han oss hur mycket det skulle kosta. Han var den ende i hela församlingen som någonsin hade frågat vad det skulle kosta. Far begärde 1 krona. Mannen sade ingenting utan betalade och tog sin låda under armen och gick. Han förde lådan till kapellet i Poikkijärvi och därifrån gick han till granngården J H Thornéus och talade om vilken hutlös människa dödgrävaren var, som kunde begära 1 krona för ett barnlik som inte var längre än, --- ja, jag vill inte nämna måttet här, men alla gamla Jukkasjärvibor kommer nog ihåg hans uttryck.

Vi ringde också kung Oskar II dödsbud 1907.  Bror Oskar kommer ihåg att vi ringde en hel vecka varje dag. Seden var sådan att om en kunglig person eller kungen hade gått bort, så skulle det ringas i flera dagar. Vid detta tillfälle var det far och Oskar som klämtade i klockorna.

Privata gravar
Den underbart vackra kyrkogården var ej så stor för 65 år sedan. Jag minns att far höll på därborta på udden och grävde mindre privata gravar ibland. Det fanns ju då också en och annan som ville ha enskild grav. (Till antalet var ju de flesta gravar enskilda, släkt- eller familjegravar och många anhöriga grävde dem själva). Det var bara de fattigaste bland de fattiga, som placerades i stora gemensamma gravar, som sådana som var sålda på auktion av socknen till någon i byn. För dom och för många andra också fanns det inga enskilda gravar på den tiden. Jag minns på våren, när kapellet hade blivit färdigt, att det alltid fanns lik där, vilka skulle sättas i gravarna, och dom fick dödgrävaren ta hand om och om våren, när man kunde börja gräva i marken, sätta liken i gravarna. Jag minns att far brukade sätta upp en pinne över kistan när graven var full. När prästen kom välsignade han sedan den bortgångne till den sista vilan.

Präster
Det var ont om präster på den tiden. I Kiruna fanns Juliebö och i Vittangi fanns det en präst. De kom på vintern med häst och släde.

Dödgrävare
Jag vill här nämna att Juhanin Anttu var den förste dödgrävaren. Sedan kom min far och efter honom började Isak Spett, som efterträddes av Ollikainen. Sedan övertog Ollikainens son Ilmar sysslan tills han blev pensionerad.

Johanin Anttu började som vaktmästare omkring år 1900. Han var helt och hållet invalidiserad både i händer och i bena, kan man säga. Han ville ofta ha hjälp utav mig och Oskar, och han lovade så stort att vi skulle få en slant om vi hjälpte honom på kyrkogården. Någon slant gav han dock oss aldrig, och om vi vågade ens nämna ordet slant för det arbete som vi hade utfört för honom, så nöp han oss med sina starka fingrar (som var starka, hans invaliditet till trots) så att vi fick nog och inte vågade gå i närheten av honom. Det var ju ett bra sätt att bli kvitt sina fordringsägare. Vi var väl inte så stort sämre vi heller, vi slutade helt enkelt att hjälpa honom.

Två dödsfall
Två dödsfall har inträffat under min livstid i Jukkasjärvi kyrkas område. Det första inträffade 1913. Petter Hansson från Kattuvuoma bar barnlikkista vid begravningen och skulle räcka kistan till de som var i botten på den stora graven för att ta emot kistan och sätta den på plats. PH segnade död ner vid gravkanten, just som han lyfte den lilla likkistan. Det var nära att han föll ner i graven, men de som stod närmast fick tag i honom. Hanssons var Andersmäss gäster hos oss, och vid detta tillfälle hade vi flera andra gäster också. Den döde mannen placerades i kammaren hos oss, och vi i familjen och gästerna fick ligga följande natt i pörtet allesammans. Disponent Hjalmar Lundbohm var i Jukkasjärvi på besök. Han kom och undersökte mannen, skakade på huvudet och sade att han var död. Far föreslog att dödsbudet skulle skickas till Kattuvuoma till Hanssons söner med min bror och en som hette Sarri. Det var en sträcka på 7 mil utan väg. De två selade Hanssons häst och gav sig iväg. Dagen efter placerades den dödes kropp på ett sofflock och bars ut till en boda. Man samlades omkring liket och sjöng en psalm innan det bars ut. Jag hjälpte min far att sjunga psalmen på finska ”Pois makea mailma jää” (översatt ”Farväl du sköna jord”). Efter ett par dagar kom Hanssons pojkar och ordnade med en kista och bar kistan över till Poikkijärvi kapell. Just då fanns det ingen plats i graven och prästen hade också redan lämnat byn, varför liket placerades i kapellet i väntan på våren, när graven skulle utvidgas.

Det andra dödsfallet inträffade i kyrkan i Jukkasjärvi på 1960-talet. Fru Salming segnade ner död mellan bänkarna i kyrkan. Hon var från samma trakt som den ovannämnde Hansson.

Konfirmation
Jag vill här berätta om min konfirmation, som hölls i Herman Fjällborgs gård på den gamla sidan av byn. Konfirmationen hölls på finska. Jag var ca 16 år och hade redan arbetat några somrar på sågen i Laxforsen. Där hade jag lärt mig att tala svenska hjälpligt, annars talades ju bara finska i Jukkasjärvi. Vi hade en svensktalande präst som hette Ramstedt, som höll konfirmationsundervisningen. Bland konfirmanderna var också samebarn som inte kunde ett ord svenska. Henriksson, lärare och klockare i byn, hade tipsat prästen att jag kunde svenska så pass att jag kunde vara tolk. Jag var alltså tolk och försångare och satt bredvid prästen. Prästen frågade på svenska och jag översatte till finska. Samebarnen kunde ju finska också, förutom sitt eget modersmål samiska. Ibland kom svaren från barnen lite si och så, men jag förklarade för prästen att svaren kanske var riktiga. Vi fick då nattvarden allesammans, och det var ju liksom huvudsaken.

Jukkasjärvi by
Jukkasjärvi by var ej så stor när jag var barn. Det var inte så många gårdar. Räknat från kyrkan var det Zackarias Pappila. Mittemot vid stranden var Kurun Pekka, som var svarvare och hade en liten affär. Sedan kom Eljas Pappila, Maria och Mina Pappila med gästgiveri och byns enda telefon. Sedan var det Spett-Ollan Isko. En upptrampad byväg gick igenom byn. Jag skall räkna upp husen som låg på sjösidan av denna byväg. Det var Häggroth-Eljaksen Juntti, Fjällborg-Petterin Juntti, Fjällborg-Mikysin Petti, Stjärnström-Iiski, Fjällborg-Salkun Juntti, Paksuniemi-Iika, han var nämndeman, Jakob Stjärnström-Jakki, Johansson-Heikun, Isakssons, som är bortriven nu, det fanns Isakin Iika, vilken byggdes upp på min tid. Sedan hade vi Johanssons, Erik Rentola, Olof Olsson Paaninen, vårt hem, Hannun Mikko och Heikki, Savi Jussa Rantatalo, Peräla, och längst upp i norr Henrik Puimunen-Vanha Puimunen. På högra sidan av byvägen räknat från kyrkan låg E A Henriksson, och där låg även vår skola med Åström och Henriksson som lärare och lappskolan som var byggd under min barndomstid. Sedan kom Salomon Stjärnström-Helenan Mooni, sen Mäki Mooni-Salomonsson, Henkun Iisko-Prost. Thornéus pojkars gamla hem Elluken Tupa, vilket är bortrivet nu. På den platsen tänkte min bror J H Paaninen bygga, men det blev aldrig av, för han for till Brasilien 1910. I Poikkijärvi fanns det tre gårdar. Holmen hade tre eller fyra gårdar och Paksuniemi hade ungefär lika många. I Tahkoniemi fanns två gårdar, men nu efter 74 av mina levnadsår har byn blivit sammanbyggd med den gamla byn hela vägen från Puimunen. Det var allt som fanns då. Nu tror jag att alla hus har vatten och centralvärme.

Möten, tobak och mjöl
Jag minns att grannsämjan var mycket god. Varje söndag hölls laestadianbönemöten turvis i gårdarna. Där brukande Vanha Puimunen predika. Far var läsare (han läste predikan från postillan och något bibelstycke) och han var också försångare. Ibland brukade far även predika efter dagens arbete. Dom var flitiga med att gå till varandra. Dom rökte rysk bladtobak, vilket skars upp i fina skivor, torkades och sattes i tobakspungen. I ändan på den långa läderremmen på tobakspungen fanns en piprensare. Det var många som hade vanan att snurra pungen runt fingret fram och tillbaka. Husmödrarna rökte också denna starka tobak. Gubbarna talade ofta om gamla tider. Många gånger hade dom haft det dåligt med mat. Mjöl fanns inte att få närmare än i Matarengi. (Mjöl fanns att få, men inte alltför lätt. Man malde ju sitt eget mjöl, ofta av säd man hämtat nerifrån älvdalen. Man for också till Gellivare och handlade vintertid). Far berättade ofta hur han och de andra gjorde resor till Matarengi med renar, vilka var den tidens hästar. Dom kunde vara borta i veckor, innan dom kom hem med mjöl, kaffe och socker (och inte minst salt, som ibland även togs in från Norge). Det blandades sump och bark i brödet. År 1901 när järnvägen blev färdig till Kiruna började dessa varor finnas i Kiruna.

Fiske och kreatur
Huvudsakliga sysselsättningen i Jukkasjärvi var fiske och kreatursskötsel. Dom skaffade foder till kreaturen från blötmyrar. Mycket fisk fanns i sjön Sautusjärvi och i Oinakkajärvi. Byn var ju inte så stor, så fisket räckte gott och väl. Man körde hem höet och veden med renar. Först efter tillkomsten av Laxforsen ca 1900, och också några år tidigare, fanns det en och annan häst i byn. Man började köra timmer till Laxforsbolaget och skaffade häst.

Arbete i Laxforsen
Jukkasjärvibor började alltså köra timmer till sågen i Laxforsen. Den första ägaren av sågen hette Nordin. (De första sågverksägarna vid Luossajoki var bröderna Henriksson. Israel Nordin var först vid Sågviken.)

En hel del byungdomar fick arbete i Laxforsen. Jag var den första i byn som började arbeta där som 13-åring år 1908. Efterhand kom det flera ungdomar från Jukkasjärvi. Ibland var det många flickor som kom till Laxforsen och arbetade med att lasta kolmilorna. Efter tillkomsten av Kiruna förekom mycket jordschaktningsarbete där byns yngre män i åldern 18-19 år började i arbetet. Jag själv började när jag var 18 år. Wuolikainen var bas. Det fanns äldre bybor också som jobbade där under sommaren. Först efter 1920 började vi, som nu är folkpensionärer, ta fast anställning vid bolaget. Numera arbetar hela byn i LKAB. (Inte hela byn, men många gjorde det). Och tur är det att byn är så nära Kiruna.

Tegel- och klädtillverkning
I byn Jukkasjärvi brukade husmödrarna vara sysselsatta vid lergroparna och göra tegelstenar. Där var min mor också med hela barnskaran när det var vackert väder. Vi äldre barn fick ta hand om de yngre syskonen. Dessa husmödrar hade det nog inte så lätt. De flesta hade en stor barnaskara att ta hand om, och att sköta ladugården. Alla i familjen skulle ha vantar och sockor, som hon gjorde på fritiden. Kvinnorna vävde vadmal, alla hade vävstol, (inte alla, men många hade det och en del hade gemensam sådan) och vadmalen skickades till någon fabrik för ihoppressning av tyget. Det blev starka och varma kläder av det. Som barn hade vi inte några söndagskläder. Vi använde samma kläder så länge dom höll ihop och nog var dom lappade också.

Båtbygge
När våren kom började en del gubbar bygga båtar, långa s k forsbåtar. Min far byggde en båt varje vår. I byn fanns sådana som byggde jämt, däribland Isakin Iika-Isak Isaksson, J H Fjällborg, laudamies (nämdeman) Zackarias Pappila. Man lagade också sina fiskeredskap såsom nät och not. Alla hade fullt upp med att pyssla. Bräder till båtarna sågades för hand. Man hjälptes åt med timret som lyftes upp på bockar, där den ene stod uppe på bocken och den andre stod under. Dom sågade med klyvsåg. Allt virke som behövdes för andra snickerier också, sågades på våren. Det blev lättare med sågningen när den första cirkelsågen kom till Laxforsen. Jag tror att det var 1903 som dom fick sågen där och den låg där vägen går över till Oinakkajärvi. (Kiruna kommuns vattentäkt. Sågen låg vid bron över Luossajoki på vägen till pumpstation. Första cirkelsågen ägdes av bröderna Axel Rudolf och Ernst Henriksson, bördiga från Halland, enl Curt V Persson). Då började gubbarna från Jukkasjärvi köra dit med sitt timmer och fick det sågat där.

Marknad
Marknadstiden i Jukkasjärvi, eller Andersmäss, var kanske livlig. Dit kom affärsmän med sina varor och öppnade försäljning i någon av pörterna. Hannu från Kiruna hade sin affär i Nils Petter Fjällborgs gård. Lasun Olli från Vittangi hade sin i Jakkis gård och hos Ranta Salkkus gård fanns det en. Det var också en guldsmed från Gällivare som kom med sina varor. Affärerna hölls igång så länge som samebefolkningen var i byn. Dessutom hade vi byns egen affär Stefanus Johansson, vilken blev affär, sedan järnvägen kom till Kiruna, av stor betydelse för byarna runt omkring. Befolkningen i byarna köpte nämligen sitt mjöl och socker och kaffe (och salt) från Jukkasjärvi.

Marknadstiden var spännande på många sätt. Jag minns att vi hörde mycket bjällerklang, när det kördes över sjön med hästar. Från Kiruna kom flera åkare, som hade flera hästar, bl a gamle Widegren, far till Ragnar Widegren, som ännu lever, samt Indset, Närkings Olle, och Amt. Dom kom till Jukkasjärvi på Andersmäss morgon körande med sina hästar och slädarna var fullpackade av folk från Kiruna som ville se och kanske förundras över bygdens och samebefolkningens kyrkseder. För oss som barn var det roligt på något annat sätt också. Vi kunde faktiskt få en slant ibland av en givmild gäst. En krona var mycket pengar då. Vi kunde handla russin av Hannu, karameller och bröstsocker så länge slantarna räckte.

"Läkare"
I byn hade vi en egen ”läkarkår”. Vi hade en kvinna som hette Johanna Jonasson som hjälpte till med barnafödslar. Många är det som nu är gamla i byn som har blivit hjälpta till världen av Johanna. Min mor fick 3 st år 1904. Både Johanna och hon klarade upp det också. Efter Johanna blev det fru Haapala som hade denna syssla. Min mor var koppare. Hon hade små horn, kohorn för det mesta, som hon använde vid koppningen. Hon högg små hål med rakkniven på det onda stället och sög fast hornet där. Koppningen skulle vara bra vid värk. Eljaksen Liisa var ögonläkare. Hon kunde ta bort skräp från ögonen. Jag var själv till henne när jag fick smärgelspån i ögat, och ögat blev bra. Katarina Prost var bra om man hade böld. Hon blandade kopparspån med något som jag inte vet vad det var, och dessutom använde hon några vassa ord till. Modern till Isak och Nils Thornéus var tandläkare. En gång som barn, när jag hade tandvärk, förde min far mig till henne. Hon tog fram sin mässingsdosa, i vilken hon förvarade några vassa stickor. Dessa stickor var torra och skulle vara tagna ifrån virket från en ria eller en bod, som hade blivit flyttad tre gånger. Helst skulle stickorna vara tagna från tröskeln. Med stickan grävde hon i den onda tanden så länge att blod kom fram. Tandvärken försvann, vilket också var meningen. Blodstämmare hade vi i Isak och Nils Thornéus. Som överste läkare hade vi Sevu Jussa i byn Sevujärvi. Han var för all slags eksem och för alla slags sjukdomar. Även Vanha Puimunen var en ”läkare”. Han brukade komma hem till oss när någon var sjuk i familjen. Jag kommer ihåg hur han lade sin hand på den sjukes huvud och läste eller mumlade något. Jag tror att han läste Herrens välsignelse. Vanha Puimunen döpte också barn, det som kallas för nöddop. Han gav barnet namn efter kristen sed, och när prästen kom bekräftades dopet av prästen.

Julgran
Min första julgran fick jag se hos Isakin Iika. Han var ungkarl då och hade just fått sitt hem färdigt som han hade byggt själv. Denna julafton hade han tagit in en gran och klätt den för julen. Den stod i kammaren och själv satt han på en stol och eldade i den öppna spisen. Vi var många småpojkar som fick komma in och se på granen. Han hade levande ljus tända i den och han hade hängt upp en massa äpplen och karameller. Den var vacker. Vi hade ju aldrig sett en julgran förut. Glädjen varade inte så länge för oss små. In kom en massa större pojkar som hade medicin med sig. Vi småpojkar fick gå ifrån den trevliga stunden med löfte om att komma igen en annan gång.

Små episoder
Jag minns små trevliga episoder från barndomen. Jag måste berätta här om Vilhelm Salomonsson som var vad man skulle kalla för humoristisk. Vi kallade honom för Moonin Ville. Han brukade jämt komma till oss och hälsa på. Jag vill nämna att han blev sjuk i Boden, när han skulle göra sin värnplikt, och denna sjukdom fick han behålla livet igenom. Han dog på Gällivare ålderdomshem. En dag gick han förbi Prostis stuga och såg att Lintanen, eller Laxforsen som det kallas numera, var röd av aftonrodnaden. Han visste att Prost skulle ge sig iväg till Tuolluvaara med sina getter, han brukade nämligen bo där på somrarna. Ville gick in till Prostis stuga och talade om för den gamle att Lintanen hade börjat brinna, och för att riktigt övertyga Prostis så fick dom följa med på vårt ladugårdstak. Vi småpojkar såg att gubben Prost och hans gumma Katarina samt Petter och Ville bara pratade om att nu brinner hela Lintanen ned. Far kom ut och talade om för alla att dom bara retades med dom.

Prosti hade sina getter lösa och dom gick runt omkring och letade överallt. Getterna var som besatta på att gå i Hannun Nikkus och Heikkis inhägnad. Dom var så fulla i rackartyg, dessa getter, att dom vadade runt staketet som gick ut i vattnet. Min bror Oskar och jag brukade hjälpa Nikku att jaga bort getterna från gubbarnas inhägnad, och som belöning fick vi alltid en stor sockerbit. Dom hade laddat en hagelbössa med salt och den bössan stod vid dörren. Nikku talade om för oss att en vacker dag skulle han nog smälla med bössan mot getterna. För mig och Oskar blev sockerbegäret för stort en dag. Vi började planera hur det skulle se ut när Nikku smällde med sin bössa. Vi hängde upp en gammal rock i en käpp och i den knöt vi fast en lång rev. Sedan återstod bara att få ut Nikku med ”munninsladdare”. Det gick precis som vi hade räknat ut. Vi sprang förbi Nikkus stuga och lät som getter och sprang åt rocken till så att han skulle höra varifrån lätet kom. Nikku hörde bra, men synen var dålig. Han gick mot rocken och klämde iväg sin saltladdning mot rocken, som han trodde var en get. Oskar och jag stod då gömda en bra bit ifrån rocken och höll i långreven och drog iväg rocken, så att gubben inte skulle se att vi hade bedragit honom. Sedan låtsades vi släppa ut getabocken genom grinden. Nikku var väldigt närsynt och såg inte många meter framför sig. Vi sprang till honom och talade om att vi hade motat bort geten. Och naturligtvis bad han oss komma in och få en sockerbit!

Båda bröderna var mycket snälla emot oss barn. Heikki låg sängbunden i många år. Han gav ofta metkrokar till oss barn och dessa krokar hade han tillverkat själv. Heikki hade sin likkista färdig i 7 års tid. Min far hade snickrat kistan till honom. Det fanns ingen som såg till de gamla ensamma på den tiden. Heikki gick bort först av bröderna och Nikku dog hastigt en Andersmässotid i sitt uthus.

Auktion på tjuvskjuten älg
Jag har ett annat minne från byn när jag var ca 17 år gammal. Bypojkarna hämtade tillbaka en älgkropp som kronojägare Janne, som vi kallade honom, hade hämtat från skogen. Denna älg hade blivit tjuvskjuten på en söndag. Kronojägaren bodde på holmen där kronojägarebostället låg. På söndagen kungjorde prästen i kyrkan att beslagtagen älgkropp skulle säljas på auktion på måndag morgon kl 9. På söndagskvällen kom jag till Isak Thornéus, far till Kalle Thornéus, och där hade pojkarna ordnat en liten fest för att lura Janne hemifrån. Det var ett tiotal pojkar där från Paksuniemi och från själva byn. Isak och Janne hade tagit plats vid bordet, där det fanns både brännvin och pilsner. Pratet vid bordet var igång. Isak var en sådan som alltid vände och vred på orden i ett samtal så att dom alltid skulle bli liksom han ville ha dem. Jag satt där en stund och hörde på deras prat. Dom hade redan fått i sig så mycket av dryckesvarorna att dom glömde bort omgivningen, och mera dricka fanns på bordet. Pojkarna började försvinna två och två åt gången. Dom hade gått för att hämta igen älgkroppen vid kronojägarbostället medan Janne och Isak pratade. Jag tyckte att det var konstigt att alla pojkar försvann. På måndagsmorgonen gick vi till auktionen. Kalle Lidström stod på bron och visade hur dörren var intryckt och han sade att älgkroppen hade blivit bortauktionerad på natten, eftersom den var försvunnen,

Berättare
I byn fanns några som var stormästare i att berätta spökhistorier. Jag minns bl a J H Salomonsson Moonin Juntti. Medan min bror, som for till Brasilien 1910, ännu var hemma, brukade dom samlas hos oss och berätta sina historier. Mest var det om övernaturliga makter, och den ena berättaren var värre än den andra. Isak Henriksson Puimunen-Puimusen Iika berättade om sina jaktäventyr. Puimusen Simoni var bra på att härma folk, och om det var någon som talade på ett ovanligt sätt eller hade en ovanlig röst, så var Puimusen Simoni säker på att han kunde härma den personen.

Tidningar
Som barn kommer jag ihåg att det inte fanns andra tidningar i byn än Haparanda Bladet-Haaparannan Lehti, vilken kom till några familjer som hade råd att prenumerera på den. Vanha Puimunen var postbärare under somrarna (även på vintrarna) efter Kirunas tillkomst.

Skolgång
Det var lite si och så med våran skolgång. Åström lärde oss i början. Henriksson hade sedan folkskolan. Vi gick visst fem år i skolan. (Enligt vissa andra fyra år eller några terminer). I början av min skolgång läste vi bara på finska. Mest var det förstås kristendomskunskap, men lite enkla räkneövningar hade vi också. Vi lärde oss i alla fall något.-----

Editerad av: Ingela Bexner (2019-02-05 13:58:55)