Avloppsdike


Luossajoki (Laxbäcken)
Från fiskrik bäck till avloppsdike
Luossajoki korsar E10 - Ej dricksvatten år 2002
Fotograf Henry Johansson

Text: Rune Henriksson
© Laxforsens Bygdeförening

Sällsynt rikedom på fisk
Luossajoki kunde, enligt mångas vittnesbörd, tidigare uppvisa en "sällsynt rikedom på fisk". Citatet ur Gerda Niemanns STF-artikel från år 1904 är bara ett av flera liknande. I boken, I Nordsvenska finnmarker, redogör Hugo Samzelius för laxfiskarterna i norr och skriver bl a att "laxen förekommer i de nordligaste fiskevattnen i ett flertal arter och former, som ännu icke torde blifvit tillfredsställande särskiljda af vetenskapen – om detta ens är möjligt, enär de öfvergå i hvarandra. De kunna skilja emellertid mellan blanklax (lohi, på finska), börsting – här avses troligen bäcköring - (taimen, fi), öring (tammukka, fi), röding (rautu, fi) samt den rödmagade laxöringen (punavattarautu, fi) från trakterna kring Torneträsk. Hvad de än heta – de erbjuda i alla händelser allesammans en läcker spis, ….". Idag vet man att det bland laxfiskarna finns ett 70-tal olika arter. Det karaktäristiska för dessa är fettfenan bak på ryggen.

Lax
Sakkunniga anser att blanklaxen, Sálmo sálar, sannolikt funnits i så gott som alla nordliga vattendrag, åtminstone längre tillbaks i tiden och under långliga tider efter inlandsisen. Det är dock inte bekräftat att det funnits lax i Luossajoki under historisk tid. De första människorna i trakten, troligen samerna eller deras förfäder, har med stor sannolikhet påträffat och fångat lax i Luossajoki någon gång – därav namnet.

Gott om Laxöring
I Sven Ekmans klassiska bok, Norrlands Jakt och Fiske, hittar man bland många intressanta upplysningar denna kortfattade mening: "I sjön Luossajärvi vid Kiruna kunde man i början av 1890-talet på vanligt drag få 50-60 laxöringar, sällan under kilot styck".

Äldre bybor i Jukkasjärvi har berättat att det funnits gott om "både stor och liten laxöring" och harr i Luossajoki, under 1800-talet och "en bra bit in på 1900-talet". Min farfarsfar Henrik Henriksson Puimunen berättade för min far Johan Rudolf, "Rulle", någon gång under 1920-talet att det funnits mycket "tammukoita" (fi), laxöringar, i bäcken och vid dess mynning. De var dock svårfångade uppe i bäcken, där man inte kunde ha nät. Under nät- och notfiske i mynningen och i Luossalahti fick man alltid någon stor laxöring.

Även anställda vid sågverken i Laxforsen har berättat att den goda fisktillgången i bäcken var ett behövligt och bra tillskott i hushållet.

Fisken försvann
Men många har senare berättat att fisken nästan försvann, när bäcken började bli förorenad med avlopp från Kiruna centralort.

I det nya samhället Kiruna bestämdes det ganska tidigt när "Världens bästa samhälle" byggdes upp att avloppet skulle dumpas i Lombolosjöarna och därmed Luossajoki. Vattnets kvalitet försämrades successivt och blev ganska snart oanvändbart för annat än avlopp. Det blev mörkare och gulare till färgen, började lukta illa, slemmigt och med mer och mer synligt avfall. Allt i takt med att samhället Kiruna växte och dess avlopp leddes, i stort sett orenat, till Lombolosjöarna och Luossajoki.

Avsaknad av miljötänkande
Det var ju bekvämt på den tiden, då det begav sig, att leda bort "skiten" till dessa sjöar och därmed bäcken. Då visste man väl knappt vad "miljö" betydde och förstod väl egentligen inte heller konsekvenserna av sådant handlande. Ej heller hos de bestämmande fanns varken vilja eller förståelse för de besvär och det lidande som allmänhet, stugägare i Laxforsen, Jukkasjärvibor m fl upplevde eller för att Torneälven skulle bli allvarligt förorenat. Man kunde väl inte heller ana att samhället skulle växa så fort och till dagens storlek. Eller var det kanske med s k berått mod som allt skedde? Ja, och så var det ju att något annat måste offras för att ett nytt samhälle och ny industri skulle må bra.

Skitabäcken
Utsläppen i Luossajoki pågick, utan nämnvärd rening, fram till början av 1950-talet då det första s k reningsverket vid Yli Lombolosjön byggdes. Det var bara en grov avskiljning och viss sedimentering, avsättning på sjö- och bassängbotten, som åstadkoms då. Mycket hade ju redan avlagrats i Lombolosjöarna och flutit iväg vidare mot Torneälven genom Luossajoki. Det var vanligt att fekalier (skitkorvar, på vardagsspråk), dambindor och begagnade kondomer m m iakttogs i och vid bäcken. Stanken hade nu också utvecklats till en mycket oangenäm odör, - på vissa ställen näst intill olidlig. En blandning av ruttna ägg (svavelväte), metangas, m m. Buskagen intill bäcken misspryddes av diverse nämnda saker. Begreppet "skitabäcken" uppstod därför naturligt hos s k vanligt folk. Så har bäcken hetat i folkmun sedan dess.

Fiske i skitabäcken
Trots all skiten, fick man ändå ibland höra att det fanns någon förvirrad eller miljöanpassad laxöring i Luossajoki då och då nedströms landsvägsbron - och trots att skylten om otjänligt vatten var uppsatt.

Det där hörde jag en gång i början av 1960-talet och blev naturligtvis nyfiken. En vacker eftermiddag for jag iväg med mitt kastspö till nämnda bro. Jag hann ej gå långt nedströms förrän jag mötte en fiskare, som just landat en fet gulbrun laxöring på ca 7 hg. Efter en stunds samtal framgick att fiskaren var en av LKAB:s tidigare industriläkare. Han ansåg dessutom att det inte var något fel på fisken, möjligen överfet. Själv tyckte jag att den såg oaptitlig ut och återvände hem ganska snart - efter några bottennapp med diverse odefinierbara fångster och borttappade spinnare.

Reningsverk byggdes
Det första reningsverket, värt namnet, byggdes inte förrän 1967 strax söder om Tuolluvaara. Med nutida ögon sett var det fortfarande fråga om en ganska enkel rening. Anläggningen skulle nog inte heller byggts utan åläggande från myndighetshåll. Nåja, det blev alltså en viss förbättring av reningseffekten. Processen bestod av två steg. Det första var ett rensgaller där större fasta partiklar kunde avlägsnas, innan avloppsvattnet slussades vidare till sedimenteringsbassängerna, som var det andra steget. Det var alltså fortfarande inte fråga om någon nämnvärd kemisk eller biologisk rening. Effektiviteten var mycket beroende av avloppsvattnets genomströmningshastighet. Långsamt flöde gav bättre rening och snabbt flöde sämre. Det var stora problem under snösmältningsperioderna och vid mycket regn. Då överbelastades reningsverket och mycket rann – eller släpptes – förbi.

Kemisk rening
År 1972 ålades kommunen att förbättra reningen igen. Nu infördes ett kemiskt reningssteg. Viss förbättring kunde skönjas ute i bäcken, men det luktade fortfarande ganska mycket "skitabäck". Det vatten som vintertid rinner i bäcken kommer till 75 % från våra toaletter i stan och Tuolluvaara. Till reningsverket deponerades också en hel del latrin från enskilda brunnar. Slammet användes ibland som jordförbättringsmedel – och varifrån det kom behövde ingen betvivla. Lukten var karaktäristisk och känd.

Biologisk rening
Tjugo år senare, efter ytterligare några tusen ton föroreningar genom bäcken, ålades kommunen ånyo att förbättra reningen. En hel del prover hade tagits och man började förstå att det nog också hade dumpats en del s k tungmetaller via avloppsvattnet. Året var alltså 1992. Kravet var nu att 90% av det s k BOD7 skulle renas. Kiruna kommun ansåg sig dock inte ha råd att ens påbörja erforderlig ombyggnad av sitt reningsverk förrän i mars 1996, fyra år senare.

Efter att ha nedlagt nästan 70 miljoner kronor, blev då äntligen det nya reningsverket klart till årsskiftet –97/98 - en s k nyårsgåva till Kirunaborna, som till stor del finansieras med höjda avgifter.

Verket invigdes våren 1998, varvid öppet hus hölls för allmänheten. I reningen ingår nu ett biologiskt steg "som äter föroreningar". Fosfor, som ju är starkt gödande i sjöar och vattendrag, tas till övervägande delen bort kemiskt. Det här nya verket sägs vara dubbelt så bra som det förra, vad avser syreförbrukande ämnen. Nu halverades dessa. Å andra sidan har ju miljö-kontoret sagt att reningsverket från 1967 aldrig klarat av de ställda miljökraven. Personligen undrar jag fortfarande över vilken reningseffekt, som egentligen kommer att uppnås med det nya verket.

Kvicksilver
Jo, det är nu bekräftat, sedan mätningarna och provtagningarna under 90-talets första hälft analyserats; att "De överraskande höga halterna av kvicksilver i Ala Lombolosjön troligtvis kommer från tandvården och laboratorier (läs LKAB:s, som då låg vid Bromsgatan nära Luossajoki).

Nya undersökningar visar att det är mindre troligt att giftet sipprat fram ur LKAB:s gråbergsupplag, vilket man först trodde. Att muddra sjön blir mycket dyrt men det ser i dagsläget ut att vara den enda lösningen". Detta kunde läsas i Kiruna Information - förutom parentesen - vintern 1994.

Mätningarna visar att det finns ca 240 kilo kvicksilver i Ala Lombolo och att Torneälvens botten nedanför Luossajokis utlopp också innehåller mycket kvicksilver. Fiskanalyserna i Torneälven visade att närmare 40 % av de analyserade gäddorna låg över gränsvärdet 0,5 milligram kvicksilver per kilo fisk. Även andra fiskarter innehåller förhöjda värden.

Det kanske är lämpligast att frysa fisken med huvudet nedåt, - kvicksilvret sjunker ju när det blir kallt? Sedan bryter man bara av huvudet, dit kvicksilvret sjunkit och deponerar det som miljöfarligt avfall tillsammans med lysrör, batterier o dyl. Resten av fisken kan inmundigas på sedvanligt sätt, dock ej rekommendabelt med mer än en portion i veckan.

Det finns givetvis väldigt lite dokumentation att titta tillbaka på, för att beräkna mängderna av utsläppen av kvicksilver. Miljökontoret har därför gjort en uppskattning, som visar att totalt ca 580 kilo har tillförts via avloppsledningarna.

LKAB har använt ca 500 kilo för järnanalyser och säger sig helt ha upphört med kvicksilveranvändningen vid analyserna 1993. Dessa beräkningar/ uppskattningar visar att det tillförts betydligt mer kvicksilver till Ala Lombolo än vad som idag finns i sjön.

Miljöbomb
Senare rön har pekat på att sjön kan vara en s k tickande miljöbomb. Om botten av sjön muddras kan stora mängder kvicksilver frigöras och föras vidare genom Luossajoki till Laxforsen, Jukkasjärvi och Torneälven. Det kanske trots allt är bättre att inte röra i sjöbottnen? Kanske är det bäst att istället fylla på med mera material som bättre isolerar och binder kvicksilversedimenten? Eller att vänta tills bättre och säkrare åtgärdsteknik finns tillgänglig?

Hur mycket utsläpp?
I mars 1995, nr 3 av Kiruna Tidningen, fanns stora rubriker

"Kommunen förfalskade rapporter om utsläpp" och vidare att

"under flera års tid lämnade Kiruna kommun in falska rapporter till miljömyndigheterna om utsläppen från Kiruna reningsverk. När det gäller till exempel utsläppen av fosfor, så var utsläppen i verkligheten cirka tre gånger större än vad kommunen redovisade till naturvårdsverket och länsstyrelsen!"

"… under fem av årets tolv månader brukar reningsverket ha flöden av vatten som varit så stora att verket haft problem."

"… miljökontorets siffror visar att reningsverket i själva verket fungerat ännu sämre än man tidigare trott."

Återhämtning?
Det återstår att se vilken effektivitet det nya reningsverket har;
Kan Luossajoki återhämta sig från miljöchocken?
Kan livet i bäcken återvända?
Kan laxfiskarna åter kommer att leka och trivas?
Kan benämningen "skitabäcken" då begravas för all framtid?

En viss optimism har jag efter att under sommaren 1999 ha iakttagit en renare bäck, klarare vatten och betydligt angenämare dofter. De tre följande somrarnas iakttagelser visar också på en relativt snabb återhämtning. Men, konsekvenserna av många års "övergödning m m" behöver nog naturen ganska lång tid på sig för att eliminera, om någonsin under överskådlig tid.

Sanering av bäcken och nedströms?
Hur blir det med saneringen av sedimenten med kvicksilver och annat i Luossalahti och lugnvattnen nedströms dessa? Kommer man att följa upp med fortsatta mätningar på fisk och bottenavlagringar, o s v ?

Det är frågor som man kan ställa och undra över.
Rune Henriksson i november 2002.

Källhänvisningar som ej är nämnda i texten:
Ädelfisk av Olle Birkesten
Kiruna information vintern 1994, vintern 1997 och nr 2 2001
KirunaTidningen nr 5 1994 och nr 5 1998
Kiruna information sommarmagasin 1998

Editerad av: Ingela Bexner (2019-02-05 13:52:29)