Arkeologi



Text: Rune Henriksson
© Laxforsens Bygdeförening


I Laxforsen finns också spår av mycket gammal mänsklig aktivitet.

Åtskilliga fornlämningar vittnar om detta. De äldsta spåren av människor härrör från ett tidigt jägar- och fångstfolk; med stor sannolikhet lapparnas och samernas förfäder. Dessa anses ha invandrat för kanske tusentals år sedan, allt eftersom resterna av inlandsisen smälte undan och klimatet blev varmare. Och vildren, pälsdjur, fiskar och fåglar blev talrika.

”Historien om samernas härkomst och invandring är en oavslutad hypotekskedja” säger en av Nordens främsta samekännare, Ernst Manker i sitt internationellt erkända verk ”De åtta årstidernas folk”.

Den romerske historieskrivaren Tacitus berättade redan år 98 e Kr om ett folk som han kallade ”fenni” och som var alldeles vilda och inte ägde vare sig hästar eller hus, som gick klädda i skinn, åt allt ätbart utan att bruka jorden, och som hade sin bädd på marken. De bodde i riskojor, som gav dem skydd mot vilda djur och oväder, de saknade järn men de spetsade sina pilar med ben och gick på jakt med sina kvinnor, vilka krävde del av bytet.

Den bysantiske historikern Prokopius, som levde på 500-talet, visste berätta att dessa människor, som han kallade ”scritifinoi”, levde nästan som vilda djur. De varken drack vin eller odlade jorden, men de jagade ständigt. Även här återkommer deras klädsel av skinn, som syddes ihop med sentrådar.

Den longobardiske historikern Diaconus, som levde på 700-talet talar också om ”scritofini”, där ”scrito” syftar på ordet ’löpa’. Denna löpförmåga är knuten till konsten att löpa ifatt de vilda djuren på bågformiga trä-stycken. Dessa ’skridfenner’ bodde i ett underligt land, där det fanns snö sommar som vinter, och där solen sken hela natten om sommaren, och där mörker rådde även på dagen vintertid.

Bland Nordiska skildrare av samer återfinner vi på 800-talet bl a den norske stormannen Ottar från Hålogaland (trakterna kring nuvarande Tromsö i Nordnorge), vilken är den förste som understryker renhjordarnas stora värde för samerna. Ottar nämner också de nordnorska stor-männens beskattning av samerna, den s k lappskatten, som från att ha varit stormännens födkrok utvecklades till en statlig pålaga initierad av Vasakungarna. Lappskatten på Ottars tid bestod av ren-, björn- och mårdskinn.

På 1200-talet blev begreppet ”Lappia”, Lappland, hemlandet för ”lapparna”. Dansken Saxo är den förste som inför begreppet ”Lapplanden”, dvs lapparnas land på vardera sidan av Bottenviken (1150-1220).

Tacitus’ latinska ”fenni” är identiskt med den samnordiska benämningen ”finner”, finnar som fortfarande används i Nordnorge för samer. De som vi kallar finnar är ”kväner” eller ”suomer” i Norge.

Under Tacitus’ tid befolkades nuvarande Finland av dessa finnar men där fanns också ”suomerna”. Vare sig de blev kallade lappar eller finnar kallade sig själva ”sameh”, vilket på svenska blev ’samer’, en motsvarighet till den finska folkbenämningen ”suomi”, som alltså blev nationsnamnet Suomi. (Källa: Tornedalens historia I / Manker 1974).

”Lapp” lär ha finskt ursprung och betyder ’uttåg’ – de som tågade ut (flyttade, drog sig- eller trängdes undan).

Det finns spår av en nordlig stenålderskultur i trakten. En kultur mycket äldre än den s k nybyggarkulturen, som härrör sig från en ganska sen historisk tid.

Enligt uppgifter från Norrbottens museum gjordes inventeringar i området under 1960- och 70-talen. Det finns ett drygt 10-tal kända fångstgropar, rester av ett par troliga stenåldersboplatser, någon grav, åtskilliga eldhärdar och läger- eller kåtaplatser, en tjärdal, en kvarnplats och vissa andra osäkra indikationer. De flesta av dessa är ännu ej ordentligt undersökta arkeologiskt, p g a resursbrist. Men i princip gäller att allt äldre än hundra år nu är skyddat enligt fornminnes- och skogsvårdslagarna; även ett visst område runtomkring. Skyddet innebär att lämningarna skall bevaras oskadade för eftervärlden. Flera intressanta lämningar är med säkerhet förstörda under exploateringen av området, mest p g a ovetskap och andra värderingar än de vi har idag.

De äldsta fornlämningarna kan vara något tusental år gamla. Förutom eldhärdar och kåtaplatser är fångstgropar de vanligast förekommande. Groparna syns fortfarande som runda eller ovala fördjupningar i terrängen, c:a 0,5-1,5 m djupa och c:a 2-3 m i diameter. Den uppskottade jorden kan ligga som en vall runt gropen om inte tidens tand nött bort den.

Det finns oftast flera gropar i rad på c:a 15-30 m:s avstånd; ibland längre. Groparna bildade vanligen ett system tillsammans med s k stängslingar – hangas på finska – och stora snaror mellan träden.

Vildrenen – peura på finska – och i mån av tillgång även älgen, tvingades passera över de övertäckta och maskerade groparna eller genom snarorna. De blev på detta sätt fångade, ofta levande. De längsta systemen kunde vara flera km långa, för att stänga av viktiga viltstråk; ofta på och mellan åsar, sjöar,älvar och berg.

Fångstmetoden förbjöds i lag år 1864 och hade dessförinnan använts i kanske tusentals år, vilket visar vilken effektiv och användbar metod fångstjakten var. Idag är det en av de få fornlämningstyper som kan berätta för oss om jaktens betydelse under forna tider.

Senare tiders fornlämningar såsom gravar, kvarnar, tjärdalar, läger- och boplatser e t c är nog de till antalet vanligast förekommande. De äldsta av dessa torde härröra sig från kanske 1200-talet; från tiden då de dåvarande ”svenskarna” började intressera sig för dessa nordliga områden. Då ”riket Sverige” lite smått började ta form, men ännu egentligen inte fanns annat än i form av olika smärre kungariken neråt landet, från ungefär ”Hälsingland” och söderut.

Fornlämningarna i Laxforsenområdet beskrivs mera ingående i avsnittet Fornlämningar i Laxforsenområdet.

Rune Henriksson i december 2002.

Editerad av: Ingela Bexner (2019-02-05 13:52:10)