Logotypen är inhyst i en ellips. T.v. ses Länna kyrka - medelpunkten genom århundraden i socknen. T.h. ses en tobaksplanta.

Dessa två delar omgärdar en annan central del av Länna, nämligen Lännasjön.

Länna kyrka har anor sedan 1200-talet och uppfördes då som en stenkyrka i romansk stil. Kyrkan består av ett långhus med rakt avslutat kor i öster och torn i väster. Vid långhusets norra sida finns en bred korsarm. Norra delen av korsarmen är idag ett kyrkorum. Koret med altare finns vid långhusets södra vägg. Tidigare kor o öster fungerar numera som sidokapell. Kyrkorummet nås från huvudingången vid korsarmens norra sida. Här finns också en orgelläktare och under denna en sakristia och ett vapenhus. Korsarmen mot norr tillkom vid en stor ombyggnad åren 1730-1740. År 1644 uppfördes en klockstapel med två klockor. Den ersattes 1837 av ett fristående panelat klocktorn, som revs 1901 vid en genomgripande restaurering. Kyrkans torn byggdes då på och klockorna överfördes dit. Då ändrades även kyrkorummet så att huvudingången vette mot norr och koret i söder. Kyrkans östra kortsida försågs med trappgavel. En utvändig restaurering gjordes 1960. Då revs den östra trappgaveln och kyrkan fick sin nuvarande röda färg. 1972-1973 gjordes en invändig restaurering och då igenmurades fönstret bakom altaret.

Av inventarierna kan nämnas dopfunten i sandsten från omkring år 1200 och dopfatet från 1938. Krucifixet ovanför dopfunten är rysk-ortodoxt från omkring 1700. Det har tidigare suttit i en kyrka i Kotka i Finland och kom till Länna 1954. Predikstolen är från 1765 och troligen tillverkad i Strängnäs. Altartavlan i barockstil skänktes till kyrkan 1709.

Lännasjön är en långsmal sjö med ytan 1,47 km och har en strandlinje på 10,9 km. Vattenytan ligger ca 20 m.ö.h. Sjön är eutrof, vilket innebär att den är näringsrik. Näringen kommer från det omgivande jordbruket. Sjön är mycket grund, vilket innebär att isen lägger sig snabbt på hösten och är därför omtyckt av långfärdsskridkoåkare. Tillrinningen av vatten kommer från Rönneln, Valnaren, Eklången, Träskaten, Mörtsjön och utloppet går via Bergaån ut i Visnaren, via Råckstaån ut i Gripsholmsviken. I sjön finns den sedvanliga fiskfaunan för denna typ av sjö: abborre, gädda, gös, mört, braxen. Under senare decennier har bäver etablerat sig i sjön. Här häckar bl.a. brun kärrhök, knölsvan, grågås. Fiskgjusen använder sjön som ”skafferi”, sjöorre brukar rasta på våren liksom sångsvan, gäss och änder.

Tobaksplantan är släkt med potatisen. Den odlades förr allmänt i Länna och Härads socknar. Att odla tobak var ett sätt att komma över kontanter för nödvändiga utskylder. Ingrid Abrahamsson citerar Gustav Eriksson:

Den bästa jorden avsattes för denna odling. Alla i familjen plus drängen fick varsin bit att odla på, dock icke pigan. I Källstugan talar man fortfarande om ”tobakslisten”, där det var fin jord. Det var mycket arbete med att dra upp plantor och plantera. Var och en fick plantera ut sina plantor, rensa, vattna och sköta om sin list. Sedan när plantorna var färdiga, drogs de upp och hängdes i knippor till tork på vinden. På senhösten när skörden var över, togs tobaksknippena ner och lastades på hästkärran och man for till Stockholm för att sälja sin tobak. Resan tog en vecka och var ett stort äventyr kan man tänka.

Alla som skött om sina plantor fick behålla de kontanter, som deras tobaksplantor inbringat, även drängen, men eftersom pigan inte fått någon egen list att sköta, kunde hon genom att sköta drängens plantor få del av hans andel.

Tobaken kallades i socknen för . Det hände att snuset tog slut. Vad skulle man göra? Jo, man tog tobaksblad och torkade dem i ugnen, sedan malde man bladen. Det här hemmagjorda snuset kallades för ””. Det måtte således inte ha smakat särskilt gott.

Till minne av detta är numera livstycket på kvinnornas sockendräkt broderat med tobaksblommor.