Ett gäng på 17 personer samlades framför biskopsgården Östrabo
på behörigt avstånd från varandra i dessa coronatider. Guiden Per
Andrén hade t.o.m. bärbar högtalare för att kunna hålla avstånd.
Vädret var till en början hyfsat men blev efterhand allt regnigare.
Vi hade fått specialtillstånd att gå in i parken på baksidan av
Östrabo. Där i trädens pelarsal ligger en halvmeterstor sten med
ett 20-tal skålgropar varav en är särskilt stor. Stenen har
beskrivits av Knut Kjellmark tidigare på c:a 1920-talet och då
legat i nordvästra hörnet av Östrabogården invid en brunn.
Stenens ursprung och dess ”vandringsvägar” är inte kända. Vi
fortsatte sedan nerför Östrabobacken och tittade på platser som
pekats ut som ”Sigfridskällan” där St Sigfrid döpte virdarna.
Denna källa blev ett av Växjös främsta besöksmål och finns med
i Erik Dahlbergs ”Suecia antiqua et hodierna” från 1708. Sedan
föll minnet av platsen bort och fick återupptäckas av en kommitté
(där Knut Kjellmark ingick) i Hyltén-Cavalliusföreningen 1921 och
de bestämde sig för nuvarande plats som troligen inte är den
”rätta”. Vid nuvarande minneskälla – i det nu höga gräset i
överkanten av källområdet - ligger också de tre Sigfridsstenarna
med sina speciella rader av skålgropar. I dessa skålgropar ska
vaxljus/facklor varit tända när St Sigfrid döpte.

Vi analyserade sedan runstenen nere vid Domkyrkan. Den hittades
inmurad i östra korväggen 1813. Vi diskuterade var den
ursprungligen kan ha stått - vid en väg eller bro? Den har
djurornamentik i form av en drakslinga vilket är ovanligt i Småland
jämfört med t.ex. Uppland. Den har också tillagda runskriftsband
med lite mer sentida runtyper såsom att den ursprungliga texten har
blivit kompletterad. Vi funderade på om den omnämnde Gunnar kan ha
varit Gunnar Gröpe som var en storman på Sigfrids tid enligt
legenden och var aktiv när systersönerna dödades. Han omnämns
bland de som straffades och kanske blev han omvänd till kristendomen
… ”Gud hjälpe hans själ” … enligt runstenen?

Pga det mer ihärdiga regnet avstod vi från fika och vandrade
direkt vidare fram till Växjösjön och stannade upp vid monumentet
som beskriver Växjös stadprivilegiebrev från 1342 av Magnus
Eriksson. Växjö skulle ha marknader på måndagar och en större
vintermarknad kanske på Växjösjöns is - ”Seffremäss”- den 15
februari och en höstmarknad den 7 oktober.

Sista anhalten var vid det vikingatida höggravfältet på Kampen
med sina 51 ganska enhetliga kvarvarande högar. Detta kan ha varit
det förkristna Växjö bondbys gravfält innan det övergick till
området vid nuvarande domkyrkan.

Per Andrén