Arkeologen fil dr Liv Nilsson Stutz, lektor vid Linnéuniversitetet, föreläste den 13 februari för oss under titeln ”De mesolitiska jägarnas värld sedd utifrån deras gravritualer”, på Pilbäckskolan i Växjö. Som tack fick hon en smidd miniatyryxa i form av ett halssmycke som syns på bilden. Smycket är tillverkat av Torbjörn Åhman.

 Mesolitikum i Norden varar under tiden c:a 9500-4000 f.Kr. Tundran omvandlades då till lummiga och vattenrika lövskogar. Man levde i små grupper - med och av det naturen erbjöd i ett slags ömsesidigt utbyte. Den kulturella strategin tolkas som att man som individ inte skulle förhäva sig – en slags Jantelag redan då. Mot slutet av mesolitikum investerade man mer och mer i fasta fångstsystem av fisk. Bl.a. detta ledde till en tilltagande territorialisering och keramik började användas. På den baltiska sidan av Östersjön använde man keramik flera tusen år tidigare troligen pga mer bofasta jägare där. Vardagskunnande och religion gick ihop och utgjorde den tidens samlade kunskapssystem som gav grunden för levnadsregler.
Vi fick en beskrivning av olika religiösa system såsom ”animism”, ”totemism” och ”schamanism”. ”Animism” där människan är en del av en värld med sociala relationer också med andra ”varelser” såsom djur, stenar, träd som också är besjälade. Jakt kunde ses som en ”lek” där offret ”väljer” att ge sig. Människan skulle också ge tillbaka och man strävade efter balans.
Vad gäller ”totemism” så fick man del av något djurs styrka då man bildade en klan med något djurs totem som symbol t.ex. älgen uppe i Nämforsen. En ”schaman” kunde gå in i olika världar genom utmattning, dans, droger, sjukdomar med rubbningar i medvetandet mm och förbinda dessa med nuet. De hade ofta en ambivalent/vagare könsidentitet.
Stora begravningsplatser börjar komma under slutet av mesolitikum. Vi fick presentationer av begravningsplatserna i Skateholm i Trelleborgstrakten, Vedbäck i Danmark och Zvejnieke i Baltikum. Skeletten har bevarats pga kalkhaltig lämplig jordmån. Gravarna har utvärderats med forensisk teknik dvs hur döda kroppar beter sig efter döden beroende på omgivning mm. Skateholm var ett rikt lagun-landskap och undersöktes arkeologiskt på -80-talet. Man bedömer att gravarna fylldes med jord från gamla boplatser att döma av fynden. En hundgrav med ornerad hjorthornsyxa hittades. Dessutom en del ”kistgravar” som senare omvärderats till att kanske istället varit täckta av bark. Från Vedbäck beskrevs en trippelgrav med man, kvinna och barn med ett nerlagt hjorthorn. Kanske kropparna varit hårt lindade att döma av kroppsställningen. I grav 8 med en kvinna och ett barn låg barnet på en svanvinge och kvinnan kan ha legat på rygg på en eventuell upphöjning som lyft upp bröstryggen. Gemensamt för Skateholm och Vedbäck är att kropparna ofta lagts i varierande men ”livshärmande” ställningar med respekt för individen/personen även efter döden.
I Zvejnieke blev nya gravar anlagda in i gamla gravar störande dessa. Kanske avsikten var att bli en del av platsen – att bli en del av en kollektiv identitet.
Man har identifierat bara en bråkdel av de döda på dessa gravfält – i storleksordningen en för varje generation. Således finns en osäkerhet om vad de identifierade gravarna representerar dvs om de består av ett urval av befolkningen eller om de representerar det då vanliga begravningssättet. Exklusiv var den dubbelgrav med en man och kvinna i Zvejnieke som var anlagd över flera andra gravar. Vid kvinnan fanns massor av bärnstenssmycken och mannen hade varit tydligt lindad och eventuellt haft en mask framför ansiktet – processen av att bli en ”förfader”.
Vi fick också höra och se att våld förekom människor emellan även under mesolitikum speglat i olika skelettfynd.
Vi tackar för en mycket fascinerande föreläsning och en generös möjlighet att ställa frågor och diskutera!