Månadens bild... Tomabadet

 


Ungar, mammor och några skräddare i Toma.

Jag är tio år och min röda cykel skramlar fram på grusvägen mellan Klippan och Bjärsgård. Jag har bråttom, det är sommar och det är varmt. Cykeln slirar lite i gruset i nedförsbackarna och jag hör skoj och skratt på långt håll. Himlen är underbart blå och sommarlovet har precis börjat. Min kompis Bodil far fram vid min sida, på cykel hon också. 

Vi har varsin påse i nypan, skruvad runt styret för att den inte ska trassla in sig i framhjulet på cyklarna. I skrivande stund har vi varit väninnor i över 60 år. Men just där och då var vi kompisar som bodde på samma gata, om än i olika kvarter. Vi är på väg till den av Klippans badplatser som i folkmun kallas Toma Gyttjebad. 

Efter vad vi tycker är en evighet är vi så framme, och vi kastar ifrån oss cyklarna olåsta i en grässlänt. Vi tar med oss våra påsar som innehåller baddräkt, badcape, en flaska saft och några kex. Allt i hast ihoprafsat hemma i köket på Tingsgatan. 

Toma badplats har sandstrand och en bred trappa ner. Vi ser att det är ganska mycket barn där redan fast det bara är förmiddag ännu. En del är i vattnet och plaskar runt. Vattnet är gulbrunt och inte så grannt att titta på men när vi går i så är det svalt och skönt. Tankar på grodor, blodiglar och andra skumma grejer slås bort för vi vill ju så gärna bada. jag har på mig min blå baddräkt, ja jag har bara den för den delen, men blå är den. Blå med vita kanter runt ärmar och ben. 

En del mammor sitter i gräset och håller ett vakande öga på sina ungar som är i vattnet. De läser veckotidningar och dricker kaffe och en del samtalar med andra mammor.

Det är simskola i Toma. Simlärare är Karl-Axel Olsson, son till baderskan Gunborg Olsson på Klippans badhus. Karl-Axel kallas för “Kålle” av oss ungar. Uppe i grässlänten är det torrsim. Vi ligger som paddor i gräset och tar simtag med ben och armar. sen bär det ner i vattnet och teori ska omsättas i praktik. Jag lär mig faktiskt att simma i Toma Gyttjebad och innan sommaren är slut har jag krängt tusen meter bröstsim här mellan bryggorna. Bodil satt och räknade längder och vi hade höftat avståndet så jämnt tusen meter var det säkert inte, men jag höll på både långt och länge och var helt svart när jag slutligen bestämde mig för att nu var det nog. Alla andra hade cyklat hem då och det var bara jag och tvåhundra skräddare i vattnet så jag gick upp. Jag minns inte om jag kom hem med den grå dyn på kroppen eller den var torkad i handduken, men jag är rädd för det senaste.

Sista lektionen på simskolan var det fest och min mor var med och tittade på. Vi tävlade och visade upp att vi kunde simma. Jag blev tvåa i mitt heat, simmade rakt över ån, cirka tio meter. På sträckan skulle jag ha med mig en tändsticksask och när jag kom iland skulle jag ha fyr på en sticka. Det gick som en dans och stickan den brann! Tvåa och ett choklad i pris. I dagsläget har jag slutat simma men jag äter fortfarande choklad. Ja jag kan fortfarande simma alltså, men det blir liksom inte precis av. I alla fall inte i Toma för badplatsen är helt igenväxt och det är knappast något vatten där längre. 

När jag nu för tiden promenerar förbi badplatsen så minns jag hur det var en gång. Då ser jag vattnet, skräddarna, mor i gräset och min fina röda cykel. Jag hör barn som plaskar och skrattar och jag får en sådan härlig känsla i kroppen. Tänk vad min generation lärt sig uppskatta de små glädjorna i livet. Det var en härlig tid och så roligt vi hade, vi barn av 50 och 60 talen.

Simma lugnt och var rädda om er!

Margareta Flatemo

Foto troligtvis Egon Rangbo.

 

 

 


Förening:

Klippans Hembygdsförening

Skapad av: Per Olof Carlson (2021-06-15 18:45:22) Kontakta föreningen
Ändrad av: Nils Andersson (2022-07-18 15:23:39) Kontakta föreningen