Citat:

Att driva handelsrörelse var fordom förbehållet blott städerna – några butiker på landsbygden tilläts ej förrän 1864 års lag om näringsfrihet trädde i kraft.
Men då började företagsamma bönder och även andra att ta hem varor för försäljning, och vi vill medelst denna artikel rädda från glömska en livfull beskrivning av hurudan den äldsta butiken i Kinnarumma socken tedde sig.

Hemmansägaren  Benjamin Johansson i Kampagården, född 1874 och död i oktober 1962, var en skicklig versmakare, och vintern 1934 tog han sig för att på rim ge en bild av hur han mindes sin barndoms besök i byns handelsbod.

Den var inrymd i en vinkelbyggnad till ladugården i Storegården, ett hemman som synes ha varit i den släktens ägo ännu längre tillbaka.
Storegården ägdes då av bröderna Johannes Larsson, född 1829 och Per Larsson, född 27 juni 1832.
Per L. levde ogift, men Johannes var gift med klockaredottern Carolina Treslow från Fåragården. Hon dog av barnsängsfeber 1868, knappt 36 år gammal. Deras ättlingar var sonen Johan, född 1861 och Frits, född 1864.

Till ledarskapet på gården var emellertid Per självskriven. Han var driftig och företagsam, köpte skogar och anlade ett sågverk vid den förbiflytande Häggån samt startade, som nämnt är, den första butiken.

En dag jag åter ensam stod …

Av utrymmesskäl har en del uteslutningar gjorts, men vi har ansett den målande skildringen vara för värdefull att stanna blott inom en trängre krets.
Ett förslag att intaga  den i sockenboken måste överges, men då den på detta sätt kommit i tryck, kan ju varje intresserad lägga den i förvar.
Brorsonen Eskil Johansson fortsatte några år handelsrörelsen, men nya tider hade kommit, och varudistributionen sker nu på annat sätt, än då de många stugornas folk vandrade på sina slingrande stigar till och ifrån ”Storagår’s bo”.

Åttiofemårig fick Per Larsson lägga sitt trötta huvud till vila den 7 mars 1917.
Kyrkoboken anger som dödsorsak Åderförkalkning.

                                                              Axel Henriksson

Och här låter vi dikten tala!

En dag jag åter ensam stod
uti vår gamla handelsbod.
Lokalen ligger dystert öde…
patronen vilar bland de döde.
Här invid dörren börjar disken,
och där på hyllan låg stockfisken
bland suleläder gott i lag.

Mitt uppå disken tronar vågen
och dagen lång så glad i hågen
patron med sina vikter plockar,
och med sitt skämt han ofta lockar
ett hjärtligt skratt från kunders hop,

och här på disken, det var sant
har kassakladden plats helt nära,
ty månget köp blev ej kontant ---
på skulder mången man fick bära.
Den tiden ständig depression
här rådde uti våra bygder.
Han lät oss borga uti bo’n,
det hörde till hans bästa dygder.

Och här låg pappersarkens hög ---
den tiden strutar alltid dög,
små påsar kom ej alls ifråga
Att svarva strutar god förmåga
han ju med tiden skaffat sig.

På denna ändan osten låg,
en riktig bluff ibland den var
när råttor gästat här butiken!
När som patron däruti skar
han känner sig så grymt besviken
utav den ost så fet och rar
låg bara tomma skalet kvar!

Och litet längre bort man såg
ett jästförråd uti en potta
där både mor och faster Lotta
försedda blevo till sitt bak.

Här ungefär nog disken tröt
med sina lådor, fack och gömmer.
Jag sirapsbaljan aldrig glömmer,
hon stod här lockande och söt
med sleven i sitt lugna sköte,
och tratten hängde halvt i möte.
När det var trångt uti butiken
de yngre av oss bland publiken
vi bruka våra fingrar sticka
i baljan och dem sedan slicka.

Och här vid dörr’n den lådan stod
som gömde fläsket just det feta,
som hit från U.S.A. sig leta.
I detta hörnet sill vi har,
tre, fyra tunnor till att välja.
Kundkretsen inte kräsen var
och därför sill gick bra att sälja.
Den vägdes på en särskild våg
med vikter solkiga och röda.
Med snöre blott, man dem försåg,
på sill man inte papper öda.

Och här stod såpan med sin spade,
och sodan som användning hade
till tvätt och byk vid hemmets vård.
Här fanns det lim och där fanns krita
att göra tak och spisar vita
och limma skorsten i var gård.

I takets krokar där man ser
en massa kuranta varor,
där kan man hinkar hala ner
och mässingstråd till gäddesnaror.

Bland lampor, lyktor, brännare,
man trattar, bleckmått kan få se
och borstar där man kunde välja.
Lamprensare där fanns att sälja,
Och lampglas det var ock en vara
på vilken man ej kunde spara.
Jag minns det mycket ofta hände
fast man försiktigt lampan tände
så passa’ glaset på å sprack!
Det inte lönade att klaga
och lampeglas gick ej att laga …

Och här stod bingarna med mjöl,
Jag minns så väl hans stora skopa
Men stundom blev det lite söl
när vete töms med sikt tillhopa.
Ibland tog råttors karavan
en liten sväng igenom bingen,
men sådant var man ständigt van
så klagade det gjorde ingen.

Vid denna sidan där stod salt
båd’ grovt och fint, och här stod malt,
Sitt dricka själv man då fick göra,
Än hade ingen börjat köra
med drick och pilsner i parti,
Envar sitt eget bryggeri
då hade hemma uti stugan,
den brygden skötts av frugan,
Nu är den konsten nästan död
att göra spisöl, drick och mjöd.

På ändan utav dessa bingar
där stod ifrån ett bageri
en korg med skorpor, bullar, ringar
som kunden fritt fick välja i.
Tvåskillingslimpor, vackert jästa,
som kunde appetiten fresta,
Nog brödet solkigt blev ibland
när lagret började att sina.
Åt bröd som så gått hand ur hand
i nutid mången skulle grina.

På andra våning fanns att se
ett lager av porslin och lera,
servis till kaffe, mat och te,
allt är ej gott att specificera.
Där fanns båd’ lerfat och karotter
samt krukor, tallrikar och potter.

Därute slipestenar stå
och sill, märkt fyra S. och K.
I vagnbo’n spik där fanns i massa
och träskor som man ut fick passa.
De lågo i en enda röra.
Ibland det blev ett långsamt göra
att finna makar till varann.
De voro numrade med krita,
och Borgs var präktiga att slita,
men träskor ifrån femte roten
de passa sällan bra till foten.

Jag var en liten gosse blott
när först jag gästade butiken.
Där fanns långt mera än jag trott,
jag kände mig ej alls besviken.

I både små och stora låder
där doldes mängder av förråder.
Jag till butiken ofta springer
och smärre inköp göra får,
och dörrens klocka för mig ringer
båd’ när jag kommer och jag går.

Den tiden ständig depression
bland småfolk nästan alltid rådde,
och sällan inkomsten förmådde
att täcka alla köp i bo’n.
På sin likvid han tåligt vänta,
och inte tog han någon ränta.

Ett l e v e väl förtjänar han
vår hederlige handelsman.
En enkel runa till hans minne,
i kommand’ framtid här man finne.

***

Hela ovanstående text är en ren avskrift av en tidningsartikel som Axel Henriksson låtit publicera i en lokal tidning, möjligen omkring 1970.
Foto av tidningsurklippet, som här har kommit oss tillhanda efter många år, har tyvärr inte försetts med vare sig tidningens namn eller datum.

Kinnarumma Sockenbok berättar att butiken efter Per Larsson död 1917, övertogs av Eskil Johansson. Den upphörde sedan 1920.

/ew