År 1933 antecknade vår bygdeforskare Axel Henriksson dels egna minnen och i denna skrivning även berättade minnen av f d hushållerskan Charlotta Persdotter (1853-1938), som var född och uppvuxen i Svanshult.  

De här nedanstående  anteckningarna  tillhör
Institutet för språk och folkminnen, https://sok.folke.isof.se#/records/ifgh03070_200492_1

Vi citerar:

Citat:

- ”Nu börjar den långa fasta”, hörde man ofta i antecknarens barndom. Farfar, död 1895, utlät sig så och andra instämde.
De tycktes alltid så dryga, dessa 6 veckor. Man började vara led åt vintern och väntade på vår. Men den hägrade ännu rätt fjärran. Det måste åtminstone bli påsk först. Och vintern är ofta allra envisast mot slutet – det blir kall ”marsanare”, ”urevär” och rusk. Foderförrådet krymper ihop mer och mer. ”Mjölka kruper åt horna” = korna sina. Den är på flerfaldiga sätt en vemodig tid, fastlagstiden.

Kyrkan hade ett starkt grepp om folket förr i världen. Passionspredikningarna, eller de s.k. ”veketjänstera”, som höllos ”mitt i söckna veka”, besöktes allmänt.
Förkunnelsen, som då rörde sig nästan uteslutande om död och pina, om synd och skuld, tryckte sin allvarsprägel över alla och allt. Man gick svartklädd till gudstjänsterna och helst vid annan bortgång också. Nu har detta klädskick övergivits, men i det längsta har det hållit sig kvar vid långfredagen.

Under fastan borde man inte taga ut lysning – det var ej lyckligt.
Lotta: ”Mamma och pappa tänkte tagit ut lysning då, men då sa’ mormor ifrån att ”dä sker ente”.

I dymmelveckan borde man inte hugga ved e. dyl. utomhus, så att något kreatur kunde komma att trampa på de avfallna stickorna, ty därigenom blev djuret halt.
Lotta: ”Minns att pappa hade kumpat åv en stock på veabacken en gång i dömlevecka, men han plocka upp tveta’ så väl i en korg inna koera släpptes ut.”

Inte heller borde man slå i några dymlingar, spikar etc.
Inte heller spinna. ”En har inga räktier nötta å dä garnet en spenner då.”
- Inom parentes må tillfogas att Lottas mormor var emot spinning på torsdagarna.

De olika dagarna i dymmelveckan hette: svarta månda, vita tisda, dömle onsda, skäla torsda, långa freda samt påskafta.

Skärtorsdags kväll eller natten därpå sades det att påskkäringarna voro ute och flögo för att fara till Blåkulla – en del sade att de ”foro till Hälsinglann”.
De kunde då först göra besök i stugorna, helst där det fanns små barn, dem de villa taga med på färden.
En del försiktighetsmått mot deras besök – de troddes komma in genom skorstenen och fara samma väg ut igen – vidtogos ännu i Lottas barndomshem.
Hon berättar: ”På skärtorsdag – eller var det kanske redan på dymleonsdags kväll – kom pappa in med sopan och rakan till bakugnen, vilka eljest förvarades i ett uthus.
De restes mot väggen nere vid dörren i stugan. En gammal kaffekittel ställdes ijämte. Dem skulle påskakäringera få att rida på, ifall de kommo in.
(Ant. Undrade om det ej i stället var meningen att såmedelst gömma dem för käringarna, men Lotta höll fast vid ovanstående tydning.)
Man var angelägen om att stänga spjället tidigt, och sedan tog pappa aska ur ”askekuttingen” och sållade över glöden och därdå lade han ett par pinnar eller riskvistar i kors.”

Ett spädbarn i vaggan skulle skärtorsdag påklädas ett lintyg, som föregående natt hängt ute och på vilket man i en påsydd liten ficka inlagt ”en viter päng” (vanligen en femskilling), en bit bröd och litet socker. Det hade hängt på en kniv som inhuggits i stuguväggen, sedan man först med kniven ristat ett kors, i vars mitt knivudden huggdes in.
Detta lintyg fick sitta på till påskdagsmorgonen, då det avtogs och uppbrändes. Man tog därför med flit ett gammalt och dåligt.

Ett kors ritades på dörrposten över ytterdörren, ofta även på ladugården.
Bäst var ett ”tjärkors”, men eljest ritade man med krita eller blyertspenna, ja, t o m med ett kol ur spisen.
-Fru Selma Kettil, Rosenberg, Ljushult, berättade häromåret för ant. hur hon en gång för ej så länge sedan kom till en gammal ensamboende gumma i grannskapet och därvid fick se ett med kol ritat kors på dörrposten och ett på den vitlimmade spisen.
”Men varför har Mina sotat ner så?” –”Å, dä ä la påsk!”

Långfredagens morgon skulle alla piskas med ris. De äldre sluppo väl, men med barnen fortfor man i Lottas hem att så göra. Hon fick av sin far ”smisk” i bara rumpan medelst ett björkris.

Påskaftons kväll brändes ”e påskavaka”. Man sökte gärna få en så stor brasa som möjligt och placerad på någon höjd. Det hände att man körde dit enbuskar och bråte med oxarna, eljest voro barnen villiga att ”för hand” draga samman bränslet.
”När dä va nerbrunnet, raka pappa ikring glöera, å så sae han te oss barn: ”Dä ska I springa över”.

Kinnarumma by hade en gemensam påskeld på ”Bygår’s kulle” vid Bygården. Där hade man ofta även tomma tjärtunnor att förbättra brasan med. Gärna sattes en sådan på en hög stång i bålets mitt.

Påskafton plägade man äta grisfötter. Dem sparade man i saltbaljan  till denna högtid.

Påskdagens morgon sades solen dansa, då hon skred upp vid synranden.
”Ja minns att pappa va ute en klar påskamöre å skulle se på sola. Nör han kom in sa’en att hu dansa la precis ente, men lite konstier va na allt.”

Påskäggen åtos förnämligast påskdagen. Vanligen hackades de tillsammans med smör och åtos så till bröd. Det blev gärna en slags tävlan om vem som kunde äta de flesta.
Små barn borde dock inte ges av den maten, ty då finge de svårt för att tala.
Det var en slags regel att ”barn ska inte äta ägg, inna dom kunna säga ägg”.

Till påsken plägade man i varje hem bryta små kvistar av vide och sälg, dem man satte i vatten på ett bord eller dylikt, och man gladde sig mycket åt de stora, svällande knopparna.
Sådana kvistar kallades palm. Man talade om att ”bruta lite palm te påsk”.

Råbacka, Fritsla, 23 febr. 1933
Axel Henriksson

Slut citat.