Backstugefolket på Norlidsberg


Hur bostadssituationen för de fattigaste i samhället kunde se ut för inte mer än 100 år sedan.

1847 flyttade en ny roteknekt in i soldattorpet Borrehög under stamroten Berg Yttre i Kinna socken. Den förre soldaten, 51-årige Johannes Berg hade då svarat för roten under 20 år. Nu hade han dock tjänat färdigt och som han inte hade någon son, villig att ta över legan, var han tvungen att lämna det relativt trygga livet på soldattorpet.

Ägare till gården Berg Yttre vid denna tid var Torkel Andersson eller "Torkel i Berg" som han vanligen kallades. Detta var en styvnackad person med ett starkt patriarkaliskt sinnelag. Dessutom var han en stor suput. Domböckerna berättar om fem olika tillfällen då "Torkel i Berg" dömdes för fylleri. Han straffades med både skamstock och fästning för sin lasts skull. Dessutom dömdes han till dryga böter. Detta kunde han väl bära eftersom han var en förmögen person. Men att sitta i stocken till allmän begabbelse måste vara genant för en storbonde som Torkel i Berg.

Det var denna person som upplät en plats på sina utmarker åt förre soldaten Johannes Berg och dennes hustru Maria Andersdotter att leva sina sista år på.

Platsen för bostadsbygget låg avsides i en stenbunden ljungbacke, omgiven av berg och mossmarker. Att odla något ätbart i denna miljö får betraktas som uteslutet. Vatten fanns däremot bara några meter nedanför byggplatsen i en bäck som kom från en mosse lite längre upp. Backstugan fick namnet Norlidsberg eller Norlingsberg som den också kom att kallas.

Man får utgå från att Johannes fick göra dagsverken för att få bo på Norlidsberg. Han fick sannolikt också göra dagsverken för de stockar han behövde till backstugan han byggde.

Backstuga Norlidsberg byggdes i en västersluttning. Den kom på så sätt att ligga i lä för de kalla nordliga och ostliga vindarna vintertid. Man grävde sig helt enkelt in i den lutande backen så att man fick en yta på cirka 4 x 5 meter. Invändigt restes flata stenar som väggar och stöd mot jordras. Några timmerstockar ovan jord fick utgöra väggar och över dessa byggdes ett ryggåstak av bräder som täcktes med björknäver och jord. på framsidan fick man plats med en dörr och ett litet fönster. Något murverk eller rökkanal fanns inte i denna stuga. Uppvärmning och eld för matlagning skedde genom att man eldade mitt på golvet och släppte ut röken genom en öppning i taket. När man eldat färdigt och släppt ut röken, fick man gå ut och lägga en flat sten över taköppningen.

Johannes Berg och hans hustru Maria hade fem barn. När familjen flyttade till Norlidsberg hade de två äldsta, Johannes och Edela redan flyttat hemifrån och tagit tjänst på olika gårdar. De tre yngsta barnen Maria lO år, Erik 13 år och Andreas 15 år följde med föräldrarna till den nya bostaden.

Dottern Edela hade börjat tjäna piga redan som 13-åring. Först var hon i Apelhult och därefter i Kinna Olof Markusgården. När hon var 18 år kom hon till Torkel i Berg. Det var samtidigt som hennes föräldrar och syskon flyttade till Norlidsberg. Om det fanns något samband med detta är svårt att avgöra.

På gården Berg Yttre träffade Edela en dräng som hette Daniel Johansson. Han var född 1826 i Haratången, Örby socken. Just som dessa båda ungdomar skulle slå sina påsar ihop blev Daniel anklagad för delaktighet i ett rånmord vid Hultakvarn i Örby. För att undgå häktning rymde han och höll sig undan rättvisan. Att han tagit lega som artillerist vid Kungl Göta Artilleriregemente upptäcktes inte av myndigheterna.

Vid rättegången kunde man inte påvisa att han varit inblandad, han frikändes därför och deltog i de fortsatta förhören. Hans kamrat Erik Torkelsson, son till Torkel i Berg, dömdes genom ett falskt vittnesmål för delaktighet i mordet, hamnade på Långholmen och avled där 1854.

Daniel och Edela bosatte sig som nygifta i backstugan Sandlyckan som låg i Kinna by under Kinna Sanden. De bodde inhyse tillsammans med andra människor och kunde därför inte känna bostaden som sin egen. Trots detta stannade de i lO år på denna plats och fick under tiden fyra barn. Dottern Anna Brita 1851, Clara Johanna 1853, Augusta 1856 och sonen Wilhelm 1860.

I början på 1860-ta1et, exakta årtalet är svårt att fastställa, flyttade denna fattiga familj hem till Edelas ännu fattigare föräldrar på Norlidsberg. Man tycker att det skulle bli ganska trångbott i backstugan med Johannes och Maria Berg, sonen Erik och dottern Edela med maken Daniel och de fyra barnen. Men det var inte alls ovanligt att man hade inhyses hos sig även i de små backstugorna.

Norlidsberg var i detta avseende inget undantag. 1862 flyttade Carl Andersson och hans hustru Hilma Maria Andersdotter med sina två barn Johan August och Claes Emil in som inhyse. De kom att stanna till 1872.

Det var inte nog med detta. 1866 kom 20-åriga pigan Johanna Svensdotter och hon fick två barn, Claes 1867 och Hilma Sofia 1868, innan hon flyttade från backstugan 1873. Under dessa år bodde närmare 20 personer i backstuga Norlidsberg.

Den gamle knekten, med soldatnumret 1086 Johannes Berg, dog mitt i vintern 1866. Hans hustru Maria skulle emellertid få leva i ytterligare tjugo år.

I mars 1871 tog Daniel avsked från krigaryrket med vackert vitsord. Då hade barnaskaran utökats med ytterligare tre pojkar. Svante 1864, Emil Julius 1867 och Oskar Adolf 1870.

Fattigdomen och misären var mycket stor bland dessa människor och den blev naturligtvis än större när dottern Anna Brita fick två så kallade "oäkta" pojkar som det står i födelseboken. För att lindra den värsta nöden ställde kommunen upp ibland men det var inte alltid. Man kan läsa ur Kinna kommunalnämnds- och fattigkassas protokollsbok från 1875 att änkan Maria Berg fått avslag på begäran om höjd ersättning.

Ur protokollet den 8 januari står att: Daniel Johanssons gosse, vilken sedan mer än ett år lides av värk i benet, skall på kommunens bekostnad befordras till vård å lasarettet i Borås.

Den 2 december 1878: Anna Brita Danielsdotter lemnas, då särdeles trängand nöd är å färde, något tillfälligt understöd.

Den 15 april 1882: Till Anna Brita Danielsdotter beviljades för tillfället 5 kronor. Börje Bengtssons enka på Ekeberg beviljades 5 kronor såsom ersättning för besväret med Anna Brita Danielsdotter.

Ett år var Anna Britas söner Axel och Frans utan kläder, hon beviljades då ett bidrag ur kommunens fattigkassa.

Denna familj var långt ifrån ensamma om att få fattigunderstöd. 1880 delade kommunen ut 709 kronor i kontanter och 2616 kannor råg till 45 personer. Vid sammanträde med kommunalnämnden den 17 december 1880 beslutades att i stället för julsofvel åt fattiga skulle utdelas penningar. 50 personer fick vid detta tillfälle dela på 105 kronor. Kinna hade 1473 invånare 1880.

1883 flyttade Daniel med hustrun Edela och sönerna Svante, Emil och Oskar till Råda socken. Troligen hade de fått anställning på Mölnlycke fabriker. Kvar på Norlidsberg blev Edelas mor Maria, som fyllde 90 samma år, och dottern Anna Maria med hennes nu tre barn. Dessutom ett antal inhyses.

Kinna kommun hade några år tidigare beslutat om byggandet av en fattiggård. Det tog närmare fem år från beslut till inflyttning. Men 1885 kunde Horndal öppna dörrarna för kommunens utblottade fattighjon. Bland de första som flyttade in var den 92-åriga soldatänkan Maria Berg från Norlidsberg under Berg Yttre och hennes dotterdotter Anna Brita Danielsdotter med sina nu fyra söner.

Dessa människor upplevde nog tillvaron i fattighuset som en förbättring, trots att miljön säkert inte var den bästa, särskilt inte för barnen. Anna Brita var endast 34 år och de fyra sönerna 12 år, 7 år, 3 år och den siste endast 3 månader gammal.

Det skulle ändå inte vara slut på eländet för den stackars Anna Brita. Efter mindre än tre år på Horndal fick hon tvillingar med en av de så kallade "hjonen" på hemmet. Den ena tvillingflickan dog efter 1 år och den andra efter 1,5 år.

Backstuga Norlidsberg var bebodd till 1892, alltså under 45 år. Det kan tyckas som en ganska kort tid men sannolikt tyckte inte dess invånare detta. Numera finns endast två gropar i en stenig ljungbacke som utmärker boplatsen för backstugefolket på Norlidsberg, dessa arbetare och soldater ur samhällets lägsta socialgrupp för 100-150 år sedan.

Många var de som där framlevde sina liv i armod. Att de överlevde i dessa primitiva bostäder berodde säkert på sammanhållning och hjälpsamhet. Hur ska man annars förklara att så många kunde samsas i dessa stugor. Den som har sina vägar däråt hittar säkert platsen. Följ bara stigen i nordlig riktning från Bäckabo lagård något mer än 200 meter.

Många var de som där framlevde sina liv i armod. Att de överlevde i dessa primitiva bostäder berodde säkert på sammanhållning och hjälpsamhet. Hur ska man annars örklara att så många kunde samsas i dessa stugor. Den som har sina vägar däråt hittar säkert platsen. Följ bara stigen i nordlig riktning från Bäckabo lagård något mer än 200 meter.

(Mars 1999, texten något omarbetad från en tidigare version)

Förening:

Kinna Hembygdsförening

Ändrad av: Kinna Hembygdsförening (2019-02-06 10:22:33) Kontakta föreningen
Skapad av: Kinna Hembygdsförening (2012-02-22 19:01:37) Kontakta föreningen