Ebbes mördare bekänner


Av samme berättare får vi en annan sann berättelse, som visar att allting skall komma i dagen, som göres i brottsligt syfte.

En gammal man vid namn Ebbe, som skulle ha bott någonstans på nuvarande Söderkulla, och vilken skulle i sin ungdom ha varit en kringfarande handelsman, som även for utomlands i affärer, bl. a. i Ryssland och de Baltiska länderna. Han var på gamla dagar ganska rik och även en lärd och erfaren man och av folket aktad och väl hållen för sin godhet och hjälpsamhet. En dag var han försvunnen från sin lilla stuga och som han inte återvände de närmaste dagarna så slogs väl alarm och folk började söka efter gamle Ebbe. Det blev dock fruktlöst med sökandet, fastän man hade åtskilliga kloka gubbar och gummor med, för att underlätta detsamma.

Ebbe var och förblev borta. Eftersom gubben ofta sysslade med fiske i sjöarna, så ansågs han av folket ha drunknat i någon sjö i närheten, men inte där heller fann de någon Ebbe och så förblev det ett mysterium i hela sju år, men skulle då på ett ovanligt sätt komma i dagen hur Ebbe försvunnit.

En sommarsöndag för många år sedan, berättaren trodde att han hört sig berättats att det skulle ha varit i början på sextonde århundradet, låg en man och sov på kyrkogården vid Kinna kyrka. Han hade kommit tidigt och kanske bodde långt från kyrkan så att han var trött av vägen. Hur som helst, så sov han tungt och fastän folket samlades och stod i klungor, som vanlig var på den tiden, för på kyrkbacken avgjordes många saker förr i tiden. Här var deras mötesplats och här träffades de, så gott som alla från hela socknen.

Alltnog vår man sov hårt och tungt och väcktes inte av att en klunga av män var talande till varandra strax intill.

Men nu kom hans bekännelse om dråpet på Ebbe, för nu talade han i sömnen så högt att alla männen som stod intill hörde det tydligt.

Så här löd det: Ja du, nu är det sju år sedan jag slog ihjäl gamle Ebbe och lade honom i ”Klyvstenen”.

Att uppståndelsen på kyrkbacken blev stor kan man nog föreställa sig. Med mannen före sig och allt kyrkfolket efter sig gick nu dessa män, som hört vad mannen hade sagt. Ja, nu skulle Klyvstenen undersökas. Folket gjorde en ring kring stenen ifråga, och nu började undersökningen i klyftan. Det dröjde inte länge förrän kvarlevorna av gamle Ebbe började plockas fram. Nu var det nästan omöjligt att styra folket och dråparen skulle säkert blivit hudflängd av folket, om inte männen som hade hand om undersökningen bildat ring omkring mannen, samtidigt som en av männen förmanade folket att tänka på att det var Herrans heliga dag och att de inte skulle göra sig lika med denne man, som hade dödat Ebbe.

Det är nog inte många av Kinnas invånare av i dag som vet var Klyvsten är eller rättare var belägen.

Om vi följer landsvägen Kinna till Rydal så är den gamla smedjan med tillhörande boningshus det första hus på höger sida av vägen rakt nedanför, den gamla smedjan finnes ännu kvar på den berghäll som Klyvsten stod på.

Den bestod av två parallellt rakt uppstående block ungefär en meter tjocka samt omkring tre eller fyra meter höga, de var triangelformade så att spetsarna stod rätt upp. Avståndet mellan dem vill jag minnas var sextio cm. De var med all sannolikhet stenblock, som kommit med inlandsisen och blivit stående på denna berghäll, som ännu syns från vägen.

Om jag ej missminner mig så blev Klyvsten förstörd eller man kan säga vandaliserad när Kinna folkskola byggdes, så den ligger nu i källaren där, tror jag. Må vara hur som helst med den saken, men som vi ser så förnekar sig aldrig den mänskliga snikenheten och förstörelselustan och när man betänker vilken dumhet att för ett tjogtal lass sten offra ett sådant förnämt minnesmärke från en tid, då inget liv fanns i denna bygd, och därtill kommer också att det inte stod i vägen för någonting. Allt som återstår är nu flata berghällen som visar oss som minns den annorlunda, hur flata och inskränkta vi människor egentligen äro.

Om någon av den yngre generationen skulle i något ärende gå till ”Ebbeleet”, så skulle han säkert stå handfallen och undrande var den delen av Kinna är, men faktiskt är det en del av Kinna som fordom gick under den benämningen, kanske inte i boken, men dock inte mindre använt för det.

Troligt är att Ebbes stuga legat intill vägen någonstans där de stora affärshusen nu ligger och som det alltid ända in till bilismens tid funnits ett led över vägen här som vägen från Kammarberg kommer ner. Så blev Ebbes namn genom tiderna hedrat och vi får hoppas att inte namnet försvinner när här en gång ges namn åt gator och sådant.

-----------------

Jag vill i sammanhang med detta inte underlåta att skriva några rader om vad vi förlorat i minnesmärken, och av stora mått av sådana till och med, där personer med mycken snikenhet men med dåligt huvud för allas nöje och trevnad fritt huserat efter eget godtycke. Vi som nu börjar bli gamla och minns hur det var och vad som fanns och vad som kunde ha sparats av sådant, som var gammal och minnesvärt kan ofta förvånas över hur sådant försummats.

Jag vill bara ge några stycken exempel på vilka minnesmärken i natur och i byggnader som vi har ställt oss oförstående inför som kulturminnen.

Vi kan börja med fästningsverken och den vackra naturliga parken vid Kinnaborg. Kan något kallas att skända natur och kultur så var väl detta att kallas så. Att med vett och vilja riva ner dessa murar och vallar, som våra förfäder med svett och möda byggt och med liv och blod försvarat. Att med yxa och såg och med dynamit förstöra dessa hundratals stora ekar och björkar. Träd som voro mer än metertjocka, de flesta av dem. Jag kan ännu minnas den härliga skugga och den lugna stämning, som man erfor, när man kom in på detta område. Här var platsen som vi alla saknar nu, en av naturen själv skapad park.

En annan sevärdhet som försvann var den stora boken vid Vrå. Ett träd så vackert och av sådana dimensioner att något sådant inte finnes i trakterna eller kanske inte i Sverige i dag. Den skulle nu blivit en stor turistattraktion när den nya vägen går fram omkring tjugo meter från var detta stora och vackra träd stod. I min barndom var nog tjockleken av boken omkring en och en halv meter vid roten. Jag minns gott orden min morfar sade, när det blev känt att nämnda träd hade fällts, endast för snöds vinnings skull. ”Det var det skamligaste, som blivit gjort på länge”, sa han. Han hade rätt i vad han sade då som alltid, när det gällde sådana saker.

Och så var det de gamla stugorna Marbostugan vid Gatan i Ginkalunda och stugan på Ryttartorpet vid Kinnarberg, båda två oersättliga kulturminnen och av mycket hög ålder. Många pengar har blivit i onödan använt till ingen nytta. Varför skulle inte dessa räddats från förstörelse?

TILLBAKA TILL EDVINS TITELSIDA    

Brudhålan    Frånkörd    Gasten   Sockenslagsmålet    Mjölkharen    Kyrkoherden och Skam    Vallpojken och herremannen   Varghistorier    Varpet i skogen    Original    Små historier   Ebbes mördare bekäner

Förening:

Kinna Hembygdsförening

Ändrad av: Kinna Hembygdsförening (2019-02-06 10:24:44) Kontakta föreningen
Skapad av: Kinna Hembygdsförening (2012-02-21 12:00:08) Kontakta föreningen