Brudhålan


Berättat av Edvin Larsson

Brudhålan (Bruahôla) Om vi följer vägen från Kinnaström och på högra sidan av Viskan och kommer så upp till det gamla torpet Strömsvedjan, som är mitt barndomshem, går så ytterligare till höger och kommer så till de så kallade Små-kärren, och kommer så upp på åsen till vänster och följer åsen omkring 100 meter, så har vi Brudhålan ner under på vänster hand.

En rik bonde i Kinna by skulle gifta bort sin dotter, och bröllopsdagen var redan bestämd och allt var ordnat, men tösen ifråga ville inte se åt den blivande brudgummen, utan hennes håg låg för drängen Jon. De hade kommit överens om att rymma, vilket de ock skulle gjort på själva bröllopsdagen. De hade nu inte annat att göra än att ta skogen till hemvist, vilket de också tog, men någon i gården, som sett dem gå, slog larm på gården och så var bonden och brudgummen de som var förföljare.

Vid ena sidan av Brudhålan finns ett litet berg och här ställde de sig för att ta emot sina förföljare. Bonden befallde Inger att gå hem till gården, men tösen sa då ifrån att hon inte ville så göra utan att hon ville stanna hos sin Jon. Nu skulle männen att med våld ta vad de inte kunde ta med ord, men ur förskinnet på drängen flög handen med yxan fram och med ord som inte var att missta sig på befallde han de båda männen att avlägsna sig, för att vilken av dem som rörde ett hår av Inger måtte räkna sig som en död man. Det var nog inte att ta fel på i Jons bestämda ansikte, så att ingen tordes röra dem. Bonden vart nu vred och förbannade dottern samt förbjöd henne att aldrig mera sätta sin fot inom hemmets dörr eller att visa sig i byn. Ingenting kunde ändra tösens beslut att följa sin egen röst och den var för Jon. Bonden och brudgummen avlägsnade sig därefter och drängen och tösen hade inte annat att göra än att stanna i skogen och slå sig fram bäst de kunde. Om vi fortsätter in åt skogen igenom Brudhålan så kommer vi till en stor mosse, som kallas Väramossen och följer den efter på vänstra sidan av nämnda mosse ungefär två km. Så kommer vi till ett berg eller rättare sagt en kulle av jord och sten. Här förmäler sägnen att de stannade och gjorde sig en bostad. Platsen har i alla tider kallats för Skogshagen och gör så än i dag av dem som känner till namnet och platsen i fråga. Här var en lugn plats tyckte väl de och födan skulle nog inte fattas dem heller, för gott om vilt fanns ju i skogen. Det berättas om dem att de aldrig vek från varandras sida utan alltid var tillsammans vart de än gick. De blev vänner med torpens befolkning och fick genom dem beröring och underrättelser om vad som tilldrog sig i byarna och gårdarna. När efter många år tösens far, som blivit gammal och grå, insåg att han fart illa emot sin dotter och ångern började gnaga i hans inre, beslutade han sig för att ta sitt ord tillbaka och låta henne och Jon komma hem till gården. Så lämnade de sin koja i skogen och kom ned till bygden igen. Troligen längtade de till sitt lugna bo i skogen. Men obebodd blev inte kojan länge för det kom snart till att visa sig vilka som tog den i besittning. Tjuvar och stigmän samlade sig i sådan mängd att de blev en plåga för bygden. Nästan varje natt stals det i gårdarna och ingen var säker om livet. För att få bot för detta onda som kommit över bygden blev på bystämma beslutat att göra så att säga rent hus och bränna nästet. Vilket också blev gjort en het och kvalmig höstdag. Enligt sägen skulle mycket hänt denna dag, och i denna bygd har kanske inte maken till skogsbrand varit sedan. Enligt berättarens ord skulle all skog mellan Viskan från Sämmemad räknat och upp förbi Barrsjöarna och Mjögasjön gått upp i rök. Tjuvarna, som hade på något sätt varnats, hade försvunnit från kojan och de blev misstrodda för anläggandet av den stora brasan, som nog hade blivit ändå större om inte ett väldigt åskregn hade stoppat dess vilda framfart. Men branden hade det goda med sig att tjuveriet upphörde och som skogen inte räknades så högt på denna tid, så var det nog inte så många som grämde sig för detta. Min morfar, som var född i Kinna år 1822, berättade att under hans tid ättlingar av Jon och Inger fanns i denna by och gör nog så än i denna dag, skulle man tro. Av mig ordagrant nedskrivet som det för mig berättats.

Tillbaka till startsidan för Edvins berättelser...

Eller välj berättelser härunder.

Brudhålan    Frånkörd    Gasten   Sockenslagsmålet    Mjölkharen    Kyrkoherden och Skam    Vallpojken och herremannen   Varghistorier    Varpet i skogen    Original    Små historier   Ebbes mördare bekäner

Förening:

Kinna Hembygdsförening

Ändrad av: Kinna Hembygdsförening (2019-02-06 10:24:09) Kontakta föreningen
Skapad av: Kinna Hembygdsförening (2012-02-21 10:12:31) Kontakta föreningen