Jul i Ettan


Det var i julveckan, och man skrev år 1903. Sedan länge hade sedvanliga förberedelser inför årets största högtid, satt sin prägel på livet i textilbarackerna. Dom låg där i omedel bar fabriksnärhet i dalen ner vid Kinnaström. Det var nu en gång så, att även i knapphetens kvarter. skulle av tradition en extra lyftning äga rum, i och för ett värdigt firande av Jesu-barnets födelse. Efter julslakt, julbak och görlig pyntning av barackernas enrumslägenheter, såg man med förväntan fram mot dom extra dagarna i familjens sköte, som julledigheten möjliggjorde. Fastän textilbarackernas folk aldrig ens hört uttrycket överflödsjul, kunde ändå en knapphetsjul i Ettan, Tvåan, Tatterholmen eller Femman, betyda trivsel och glädje.

Trivsel och glädje - Inte var det trivsel och julglädje i Sme-Johans tankar, där han kom gående i snömodden nerför Grovaliden. Det var avlöningskväl l och efter att bara som hastigast tittat in därhemma, hade han gett sig iväg upp till byn för att julhandla. Nu var han på hemväg, och även om väskan med inhandlade julförnödenheter verkade nog så tung, visste han ändå att det skulle bli en mager jul för honom och hans familj där i en av Ettans bottenlägenheter. Hade julhandelsväskan något så når tyngd, var portmonnän med resten av julavlöningen så mycket lättare.0ch detta nu, när sorg och bekymmer vilade tungt över Sme-familjen.

För några dagar sedan hade bud kommit, att äldste sonen Sven var avliden. Den sista tiden hade han haft friplats på Salgrenska Sjukhuset i Göteborg. Nu i dag hade det även kommit en förfrågan från sjukhuset till fabrikskontoret, huruvida sonen skulle jordfästas i Göteborg eller om familjen vil le få hem honom för jordfästning på hembygdens kyrkogård. Sme-Johan bävade för att omnämna detta därhemma, där hustrun Matida låg allvarligt sjuk. Fattigfolkets gissel, lungsoten, lämnade inte många arbetarfamiljer orörda. Bristfällig kost och trångboddhet var en säker grogrund.

Väl framkommen till Ettan, sparkade han snömodden av sig på farstutrappan, öppnade dörren och steg in i köket. Satte ner väskan och satte sig själv på en stol. Bedrövad tog han fram portmonnän och började räkna slantarna som fanns kvar av julavlöningen. Nu fanns ingen återvändo. Han måste tala om för familjen vad budet från Göteborg innebar. Det fick ske så skonsamt som möjligt. Men ändå. När han nämnde alternativet, jordfästning i Göteborg, brast hustrun Matilda i gråt. - Nej, nej, vi måste försöka få hem honom. Jag vill att Sven och jag skall få vila i samma grav här hemma! Sme-Johan satt bedrövad. Just nu visste han ingen utväg. Det stod också helt klart för honom, att hustrun inte heller hade långt kvar.

Låt mig få tänka lite bad han. Jag skall gå in på kontoret i morgon och fråga om jag kan få låna lite pengar till hemtransport och kista. Det måste bli någon råd.

Det var trösteord för hustrun men innerst inne var han sorgsen, förtvivlad, och såg ingen lösning på problemen. Familjens övriga barn stod tysta framför moderns bädd. Dom förstod det ödesmättade, hemska som nu vilade över Sme-lägenheten. Förstod också faderns vånda, förstod sorgetystnaden, mer talande än alla ord. -Då knackade det på dörren. Lugnt och försynt, liksom i vördnad inför sorgen.

Vid stig in, kommer en av arbetskamraterna till Johan, innanför dörren. Med mössan i näven står han där, liksom funderande över hur han skall börja samtalet och få framfört sitt ärende. Till slut kommer det.

– Vi har samlat ihop lite pengar till Dig och Din familj nere fa fabriken. Vi vet att det inte lindrar sorgen, men det kanske ändå kan vara till lite hjälp nu i Din svåra situation. Med detta tar han på sig mössan och går. Det kändes inte riktigt att önska God Jul till Sme-Johan och hans familj. a på kuvertet med

Med tårar i ögonen satt Sme-Johan och såg penninggåvan. Han visste att det låg något mer än pengar i detsamma. Där låg också omtanke, medkänsla, solidaritet.

Någon dag senare fick bolagets "körare" fara till Göteborg och hämta hem "Smens Sven" Resan, med hästskjuts, tog två dagar i anspråk. I januari månad, året efter dog Matilda, som ändock fick sin önskan uppfylld. Hon och sonen fick vila i samma grav på kyrkogården därhemma.

Kurt Mars.

P.S. Du undrar kanske varför jag skrivit denna sorgliga berättelse? Julen är ju ändå fridens och glädjens högtid. Jo, Jag tycker att historien om Sme-Johan och hans arbetskamrater, som tog av sina knappa avlöningspengar för att hjälpa en familj i sorg och svårigheter, är något att tänka på i vår tid. Vår tid, där i många fall välsituerade grupper, strör ut egoismens draksådd. Och Du! Historien är inte uppdiktad! Den är sann! Sme-Johan var min farfar!

Editerad av: Bosse Johansson (2019-02-06 10:29:07)